VÄLMENTA RÅD

Smålands Musik och Teater har sedan oktober en ny konstnärlig chef. Förväntningarna på honom är stora, hur annars. Jag har ett tips för honom och därmed naturligtvis även för teaterns verksamhetschef.

Staffan Sölve har utvecklat en ny app i vilken man kan tillgodogöra sig en teaterföreställnings framförda textmassa textat under föreställningens gång. Inte bara på svenska, utan på valfritt språk. Och det sistnämnda är något att ta vara på: Sverige håller på att ta emot många blivande svenskar, som längtar efter att integreras i vårt samhälle. Och i den processen spelar kulturen en viktig roll. Applikationen heter Castyo, det är bara att googla…

Staffan Sölve har utvecklat en rad funktionella och därjämte omtyckta applikationer för smarta telefoner, surfplattor och tablets. Jag kan stolt skryta med att även en av mina böcker blev föremål för hans datautvecklingsarbete: ”Från Tjeckoslovakien 1968 till Sverige 2014 – Interaktiv berättelse om livet i det nya landet, baserad på antologin Utbrytarkungens knep”

https://itunes.apple.com/se/app/fran-tjeckoslovakien-1968/id907011027?mt=8

Staffan Sölve äger även ett e-bokförlag. Från det vill jag rekommendera den purfärska juldeckaren ”Joel And The Santa Claus Murder Mystery”. Både på grund av att den är övermåttan underhållande och för att bokens omslag stolt anger mig som medförfattare.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

DU ÄR MITT BARNBARN – JAG ÄR DIN MORFAR 8

Förord som funderar över förklädnadens förebilder

 Bilder i vilka Ole Schwander tilldelar mig olika roller, är mitt anspråkslösa tillvägagångssätt att förena och förbinda mitt här och nu, med historiens där och då. Leigh Bowery, Claude Cahun, Cindy Sherman, Nan Goldin, Tony Oursler, Jean-Paul Goude, Marlene Dumas, Claude Cahun, Irving Penn, Chuck Close, Francesca Woodman, Andres Serrano, David LaChapelle, Edith Sitwell, Terry Richardson, Divine, Amanda Lepore, David Bowie, Marilyn Manson, Rowan Atkinson, Lady Gaga, Grace Jones, Cher, Antony Hegarty, Lady Bunny, Boy George, Michael Jackson… är några av de omvandlingskonstnärer med besläktade budskap. Alla dessa vill eller ville berätta något om sitt förflutna och om sin samtid med sina otaliga och ofta minnesvärda transformationer.

Den 1 juni 1967 gav The Beatles och skivbolaget EMI ut, LPn ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Den pryddes av ett collage med Yukteswar Giri, en hinduistisk guru; Aleister Crowley, brittisk äventyrare, poet och ockultist; Mae West, skådis och författare; Lenny Bruce, komiker och samhällsomstörtare; Karlheinz Stockhausen, musikkompositör och teoribyggare; W. C. Fields, komiker, författare och regissör; Carl Jung, psykiater, psykolog, författare, idéhistoriker och mystiker; Edgar Allan Poe, författare och poet; Fred Astaire, skådespelare, dansare, koreograf och sångartist; en av Alberto Vargas kända pinuppor; Richard Merkin, målare och illustratör; Huntz Hall, skådespelare; Simon Rodia, skulptör; Bob Dylan, kompositör, musiker och poet; Aubrey Beardsley, grafiker och illustratör; Sir Robert Peel, brittisk reformpolitiker och premiärminister; Aldous Huxley, författare; Dylan Thomas, poet och författare; Terry Southern, författare, filmmanusförfattare och föredragshållare; Dion, sångare; Tony Curtis, skådespelare; Wallace Berman, assemblagekonstnär; Tommy Handley, komiker; Marilyn Monroe, skådespelerska; William S. Burroughs, författare; Mahavatar Babaji, hinduistisk guru; Stan Laurel, komiker; Richard Lindner, målare; Oliver Hardy, komiker; Karl Marx, nationalekonom, sociolog, historiker, filosof, författare och journalist; H. G. Wells, författare; Paramahansa Yogananda, hinduistisk guru; Sigmund Freud, läkare, neurolog, psykoanalytiker och författare; Stuart Sutcliffe, musiker; Max Miller, komiker; två George Pettys pinuppor; Marlon Brando, skådespelare; Tom Mix, skådespelare; Oscar Wilde, dramatiker, författare och samhällssatiriker; Tyrone Power, skådespelare; Larry Bell, konstnär och skulptör; David Livingstone, missionär och upptäcktsresande; Johnny Weissmuller, Olympisk guldmedaljör och skådespelare; Stephen Crane, journalist och författare; Issy Bonn, komiker, skådespelare och sångare; George Bernard Shaw, författare, pjäsförfattare, nobelpristagare och Oscarsvinnare; H. C. Westermann, grafiker och skulptör; Albert Stubbins, fotbollsspelare; Sri Lahiri Mahasaya, yogi-guru; Lewis Carroll, matematiker, logiker och författare; T. E. Lawrence, officer, arkeolog och författare; Sonny Liston, världsmästare i tungviktsboxning; Shirley Temple, skådespelerska och dansare; än en gång Shirley Temple; Albert Einstein, nobelpristagare och teoretisk fysiker; Bobby Breen, skådespelare och sångare; Marlene Dietrich, skådespelerska och sångerska; Diana Dors, skådespelerska och sexsymbol; och så två attrapper/dockor. Dessutom, naturligtvis, finns här även The Beatles, dvs. John Lennon, Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison. Både som fotografiska avbildningar och som vaxdockor.

Var och en av dessa ovannämnda som fortfarande var vid livet var tillfrågade, huruvida de ville vara med på omslaget och dessutom utan någon som helst ekonomisk ersättning. Samtliga svarade med ett entusiastiskt bifall.

Detta kan tolkas på flera olika vis, men först och främst vittnar det om människans behov av synlig kontinuitet.

https://encrypted-tbn2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRGtaxEXvqi52dZAREn6pbrIWp5d6gLtCcdf5cC2ulSbuyIiddY

Med ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”-konvoluten som ledstjärna, gjordes det otaliga bildsammanställningar av likande typ och känt och superkänt folk skrev förklarande motivationsbrev, i vilka de argumenterade varför just de borde finnas med i dessa sammanhang…

Skulpturen ”Bandini Pietà”, även kallad ”Florentinska Pietà”, och ”Nedtagandet från Korset” men även ”Kristi begråtande”, och som finns att beskåda på Museo dell’Opera del Duomo i Florens, är inte bara ett av Michelangelos sista arbeten, utan även det mest personliga. Den återberättar den bibliska tilldragelsen då myrrbärarna Maria från Magdala, Nikodemos och Jungfru Maria tar ned den döde Jesus Kristus från korset. Nikodemos som är placerad bakom och ovanpå Jesus är Michelangelos självporträtt.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c6/Pieta_Bandini_Opera_Duomo_Florence_n01.jpg

Släktet Medici, bestående av politiker, bankirer, humanister, poeter, konstkännare, konstmecenater och konstbeskyddare, lät sig avbildas i otaliga cameoroller, inte minst i bibliska scenerier. Bland andra, har även Sandro Botticelli förevigat dem.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/ab/Botticelli,_adorazione_dei_magi_uffizi.jpg

Botticelli uppträder själv i sina temperamålningar, exempelvis i ”L’Adorazione dei Magi” / ”Konungarnas tillbedjan”, från anno 1475, och som fortfarande finns att beskåda på Galleria degli Uffizi, ett florentinskt konstmuseum som betraktas vara ett av världens äldsta och främsta. Det tidlösa verket ”L’Adorazione dei Magi” är en beställning av Guaspare di Zanobi del Lama, och som, förstås, också finns avbildad på verket. Han är den vithårige äldre mannen på tavlans högra sida, iklädd en blåaktig slängkappa.

Verkets kungar som kom att avge sin tribut till Jesus, och uppträder därmed i roller som Nya testamentets tre konungar, äro av de’ Medici-familjen: Cosimo knäböjer framför Maria och barnet, hans son Piero i den röda manteln, knäböjer också, likaså Cosimos andra son Giovanni. Samtliga dessa tre ”konungar” var döda vid tavlans framställan. På tavlan finns även Cosimos barnbarn Giuliano och Lorenzo, som på den tiden styrde Florens.

Botticelli är den unge mannen i en gulaktig kappa, som längst till höger sett från betraktarens sida, betraktar oss betraktare.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/be/Gozzoli_magi.jpg

”Processionen av de tre vise männen på vägen till Jesu födelse i Betlehem” är en fresk målad av Benozzo Gozzoli, på uppdrag av familjen Medici.

Denna religiösa tilldragelse nyttjas här till att porträttera flera medlemmar av Huset Medici, deras allierade, och även några dignitärer som närvarade vid Konciliet i Florens flera decennier tidigare.

1024px-Las_Meninas,_by_Diego_Velázquez,_from_Prado_in_Google_Earth[1]

Diego Velázquezs tavlas namn ”Las Meninas” översätts till ”Hovdamerna”, men tavlan är även känd under namnet ”Kung Filip IV och hans Familj”.

Förutom Margarita Teresa av Spanien syns på tavlan även två hovdamer, två dvärgar, en mastiff, en duenna, en bodyguard och drottningens kammarherre. I spegelbilden finns avporträtterad kung Filip IV av Spanien och hans andra hustru, Maria Anna av Österrike.

I skuggan ovanpå spegeln, hänger en rad målningar, däribland en av Peter Paul Rubens svit ur Ovidius Metamorfoser, och en kopia av Jacob Jordaens. Bredvid en stor tavla på ett staffli, står och tittar på oss som står och betraktar hur han målar tavlan ”Hovdamerna”, självaste Diego Rodríguez de Silva y Velázquez.

På Giovanni Battista Tiepolos fresk ”Allegori över planeter och kontinenter” som finns i trapphuset av residensbarockpalatset i Würzburg ses Apollo på sin dagliga resa över himlavalvet. På fresken finns även avbildade allegorier på kontinenter Europa, Amerika, Afrika och Asien, planeterna Venus, Mars, Saturnus och Jupiter, några gudar från grekisk och romersk mytologi, samt några dåtidens kändisar så som arkitekten Balthasar Neumann, stuckatören Antonio Giuseppe Bossi, furstbiskopen Carl Philipp Reichsfreiherr von Greiffenclau zu Vollraths… och ett självporträtt. Residenset i Würzburg är uppsatt på Unescos världsarvslista.  

Picture: Self-portrait of Giovanni Battista Tiepolo

Giovanni Battista Tiepolos självporträtt på fresken ”Allegori över planeter och kontinenter” Bakom honom finns hans son Giovanni Domenico i en vit peruk.

Picture: The architect Balthasar Neumann

Arkitekten Balthasar Neumann i det franska artilleriets översteuniform, på fresken ”Allegori över planeter och kontinenter”.

Picture: Allegory of Europe

På fresken ”Allegori över planeter och kontinenter” : Allegori över Europa. I den övre delen, i en medaljong, är furstbiskopen Carl Philipp Reichsfreiherr von Greiffenclau zu Vollraths avporträtterad.

Varken de’ Medici eller Michelangelo eller Giovanni Battista Tiepolos eller Shirley Temple eller Albert Einstein eller den tidigare nämnda Cindy Sherman drevs till denna teatrala tillvaro av sin fåfänga.

Boken DU ÄR MITT BARNBARN – JAG ÄR DIN MORFAR kan köpas på https://mofibo.com/se/sv/book?id=63372 samt ytterligare ett 50-tal andra ställen

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

VAD HÄNDE NÄR OCH VAR?: HISTORISK ATLAS

År 2000 höll jag ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Då mötte jag en tjugoettårig Kristoffer Lind, som var där med ett nystartat förlag, Lind & Co. Kristoffer och jag snackade åtminstone en och en halv timme med varandra och jag blev då ganska så övertygad om att en människa med den drivkraften och den entreprenörentusiasmen kan komma långt i förlagsbranschen.

Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med den 26-årige Johan Hammarström, ägaren av bokförlaget h:ström – Text & Kultur, och även om Johan och Kristoffer hade två olika personligheter, var det för mig ganska så klart att likaså Johan kommer att lyckas i bokbranschen.

Jag ville vara en del av deras förlag, men just då skrev jag för den välformulerade och mycket omhuldande förläggaren Davis Stansvik, ägaren av det förnämliga förlaget Nya Doxa. Två år senare var jag dock färdig med manuset till de omfångsrika ”Lathund för ambitiösa katter”-böckerna och jag sände dem både till Kristofer och Johan – Johan svarade först. Sedan dess har han givit ut åtminstone tio andra av mina boktitlar.

Jag har aldrig recenserat de böcker som Johan eller David eller någon annan av mina förläggare gett ut, men just nu håller jag i handen en av Kristofers senaste utgivningar.

Det är en vacker storformatsbok som heter ”Vad hände när och var? : Historisk atlas”. Dessvärre är den bekajad med en rad brister som varje förläggare och inte minst läsare gärna skulle vara utan.

Exempelvis:

1/ Översättningsproblem.

Det engelska originalet heter ”What Happened When in the World – History as You’ve Never Seen it Before”. Boken är sammansatt av flera redaktörer, flera illustratörer och flera omslagsmakare. Till svenska är den översatt av John-Henri Holberg.

Meningen så som ”I slutet av 1400-talet medförde början på utforskandets epok”, för att peka ut åtminstone ett exempel, låter enligt mig inte alls bra, men jag är inte svensk och jag är medveten om att min svenska haltar.

2/ Ej heller lyder den här meningen alltför bra för en samtida läsare: ”Under mitten av 1400-talet började europeiska länder leta efter alternativa handelsvägar från väst till öst. Det berodde på att huvudlederna stod under olika muslimska härskares kontroll. Det fick européerna att utforska delar av världen där de aldrig tidigare hade varit.” Nu är det inte huvudsakligen översättningen jag ställer mig en smula frågande till, utan språkbruket.

3/ ”… Den tyska framryckningen hejdades emellertid av ett förfärligt väder.” Visserligen är det i dessa klimatkonferensdagar tillbörligt att diskutera så gott som allt från klimat- och vädersynpunkt, men icke desto mindre är detta ”skyllande” på väder gammaldags och ovetenskapligt när det gäller olika historiska sammandrabbningar. Det ovanciterade lider av en ohistorisk beskrivning av denna historiska händelse och som dessvärre traderas sedan avlägsna forntidens- och bibliska tider, senast vid beskrivningen av Napoleons arméers intåg till Ryssland.

För historieskrivningsmedvetna personer är det åtminstone de senaste fem decennier helt klart, att det inte var väder som avgjorde de nazityska soldaternas öde, utan det var tyskarnas, sovjeternas och de allierades militära ledningar som avgjorde det. Dessutom var det så, att även om den stränga ryska kylan var ganska så obarmhärtig, det värsta väderlekshindret blev det efterföljande tövädret, då marken omvandlades till en övermåttan tjock, klibbig jordgröt, som stod i vägen både för människan och hennes maskiner…

4/ I kapitlet Östfronten, nämns två namn: Hitler och Stalin. De viktigaste, de mest betydelsebärande aktörernas namn saknas. De som spelade avgörande roll för östfrontens utveckling och som dessutom handlade mot sina ledares, det vill säga mot både Stalins och Hitlers order och önskningar: Erich von Manstein på angriparnas sida och Georgij Zjukov på försvararnas.

von Mansteins krigs- och ledaregenskaper ansågs vara så pass enastående att till och med Zjukov erkände dem. Och när von Manstein dömdes till 18 års fängelse av de segrande makterna år 1950, sörjde både den nya västtyska försvarsmakten Bundeswehr och Nato ledningen för, att von Manstein redan några få år senare blev dess rådgivare i det kalla krigets livsfarliga era.

5/ Jag är inte mannen att avgöra vilken åldersgrupp boken är ämnad till, men formuleringar så som – ”När allt fler arbetare och soldater gjorde uppror mot tsaren tvingades han abdikera (lämna ifrån sig makten). I stället inrättades en provisorisk (tillfällig) demokratisk regering i Ryssland.”, – underlättar inte att uttala sig om det.

6/ Bokens olika uppslagsord är förklarade med Twitterteknikens utrymmesbesparande regler. Det är modernt. Men jag är inte alls säker på att det är det bästa sättet att skriva historiska böcker på. På mig verkade det vara lika effektivt som att sätta ihop en delikat, mångmillionbitars mosaik, med froststyva tumhandskar på.

7/ I inledningen av dessa funderingar skrev jag att ”Vad hände när och var? : Historisk atlas” är en vacker storformatsbok. Det var nämligen mitt första intryck, det som ofta avgör om man vill satsa sina slantar på ett inköp.

Nu när jag bläddrat mig igenom den, tvingas jag att korrigera mig. Anledningen: Den tål inte ens den milda lästeknik som jag av respekt förärar varje bok. De tunga hårda pärmarna går sönder, de tål inte att boken öppnas. Först tänkte jag att jag har fått ett måndagsexemplar, så jag cyklade till en Akademibokhandel för att se om deras blädderexemplar är av bättre kvalité. Det såg ut som om det var en flock ostyriga kamphundar som ville komma åt dess snuttifierade innehåll. Jag frågade en trevlig expedit, vad som har hänt med boken och hon svarade att ”den måste ha fallit ner på golvet eller nåt”. Och så avlägsnade hon boken från bokhyllan och sina bokkamrater.

Jag tycker, men här kan jag ha en felaktig och omodern åsikt, att om en bok kostar en bra bit över 200 kronor, så bör även dess fysiska yttre tåla både ett fall till golvet och en genombläddring.

Det finns en ”klubb” som heter Månadens Bok. Den förmedlar försäljning av böcker. Det är ingen dum affärsidé och kan idémässigt jämföras med hjälpen att få välja de ”rätta” fonderna i ditt pensionssparande. Krämarna riskerar ingenting, då risktagandet och penningsinflödet överlämnas åt den lättmanipulerade och auktoritetstroende kunden. Så här beskriver MB sin verksamhet: ”Vi hjälper dig att hitta din nästa läsupplevelse. Månadens Bok vänder sig till kvalitetsmedvetna läsare som är nyfikna på ny litteratur och vill ha hjälp att hitta rätt bok. Vi har alla olika genrer, men fokuserar på riktigt bra deckare och stora romaner.” MB har valt

”Vad hände när och var? : Historisk atlas” till månadens bok, och därmed kan dess ömtåliga och trasiga pärmar prydas med guldmärket ”Garanterad kvalitets-läsning”.

I den senaste Pisa-studien, hamnade Sverige 31 placeringar efter grannlandet Finland, på plats nummer 37 gällande undersökningen av läsförståelse, bland de undersökta länderna, bestående av både OECD- och icke OECD-länder. Alltså ”klart under genomsnittet”.

Kan möjligen guldmärket ”Garanterad kvalitets-läsning” hjälpa Sverige att häva sig upp från det träsk som Pisa-studien redovisar?

Boken ”Vad hände när och var? : Historisk atlas” är utgiven på Känguru förlag, som är ett imprint till Lind & Co. Känguru förlags inriktning är humor- och presentböcker. Presentböcker brukar ges i present, därav namnet. Ett ordspråk som finns på flera språk inklusive svenska säger, ”skåda inte given häst i munnen”. Månadens bok fick boken till skänks… Jag i min roll som recensent, är dock förpliktigad till att granska den och avge ett i mitt tycke någorlunda rättvist omdöme.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

DU ÄR MITT BARNBARN – JAG ÄR DIN MORFAR 7

Förord som funderar över människans behov av förklädnad

Alla friska barn älskar att klä ut sig och ge sken av att de är någon annan. Detta har människan förvärvat på samma infödda vis som sug- och grip- och gå-reflexer. Och är vi friska, så överger oss dessa allvarliga låtsaslekar inte så länge vi befolkar denna planet. Att se sig i en annan social position och ställning än man just befinner sig i, är både den privata som allmänkulturella utvecklingens sine qua non.

Sedan urminnestid klädde människan ut sig. Hon trodde att hon på det viset kunde påtvinga sin omgivning sina egna önskemål och egen vilja. I förhistoriska grottor trädde den tidiga människan bisonoxens skinn på sig och det inte bara för att kamouflera sig och lättare kunna angripa sitt begärliga byte. I det antika Rom var saturnalier den största och definitivt mest omtyckta högtiden, åtminstone bland slavarna och plebejerna. Den hölls i slutet av december och man firade åkerbrukets gud Saturnus och den ymniga skördens gudinna Ops. Efter de mörka vintermånaderna skulle jorden åter bjuda på sin rikedom. Alla, även de fattigaste och mest ofria, festade och gladdes. Slavarna fick sitta till bords med sina herrar och lät sig betjänas av dessa…

Shakespeare levde och verkade under renässansen, tiden som den antika kulturen återigen väcktes till liv. Det var tiden i övergången från medeltiden till nya tiden. Det var den tiden som enligt Jules Michelet ”människan upptäckte världen och sig själv”.

Shakespeare var en baddare på att beskriva och iscensätta förklädnader och andra identitetslekar. Den moderna tv-klassikern känd bland annat under namnet ”Same procedure as last year”, bygger i mångt och mycket på Shakespeares ”Trettondagsafton”. Vem minns inte den mer och mer alkoholpåverkade betjänten James som iklär sig de fyra gästernas – sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottoms personligheter och roller. De fyra representerar människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas – och Mr. Winterbottom – senectus, och står även för de ständigt återkommande fyra årstiderna.

Karnevaler firas i stora delar av världen och alltid före påskfastan. Hur en karneval går till vet nästan alla, även de som inte håller fasta. I Tjeckoslovakien kallas denna karnevalhögtid fašiangy. Jag var med om fašiangy bara en enda gång, jag var tonåring då, och jag kan lova att jag till dags dato inte glömde bort när den socialistiska människan tilläts förklädnader och antagandet av omvända roller…

Ett samhälle, katolskt, lutheranskt, socialistiskt eller det som styrs av marknadsekonomin, verkar må bra av ”förklädnadens” säkerhetsventil.

En boxare med ambitioner, ser sig redan innan han går på sin första träning, bära ett världsmästarbälte. Det vittnade Muhammad Ali om, men även Ken Norton och George Foreman och Joe Frazier och Leon Spinks, fighters som lyckades besegra Ali men som även förlorade i sina returmatcher mot honom.

Redan de första kända kulturyttringarna visar grott-konstnärer i roller som framgångsrika jägare. Inte därför att de var det, utan därför att de trodde på sin grott-målarkonsts hjälpsamma och därmed magiska kraft. Och även i dag, 30 000 år senare, i samma ögonblick som barnet blivit medvetet om sig själv och klarar av att i en spegelbild identifiera sig själv, ritar det sin första prinsessa och föreställer sig att det är det som är hon. Vi klär oss och eventuellt tatuerar oss och klipper oss som Keith Richards och Annie Lööf och andra trendsättare, vars framgång vi själva gärna skulle vilja vara med om. Det är ett tecken på ett friskt hälsotillstånd, oumbärligt för människans och mänsklighetens framåtskridande.

Boken DU ÄR MITT BARNBARN – JAG ÄR DIN MORFAR kan köpas på https://mofibo.com/se/sv/book?id=63372 samt ytterligare ett 50-tal andra ställen

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

04 JANUARI CYKLANDETS DAG

Härmed utnämner jag 4 januari till cyklandets dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 4 januari firar vi, eller vad vi nu gör, ”Cyklandets dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

Någon eller några, högst sannolikt var det empatilösa inbrottsråttor, försökte bryta sig in i min grannes villa. Och det genom den altandörr som hon bara någon vecka tidigare hade köpt från Mockfjärds. Tjuven eller tjuvarna hade jobbat hårt och länge, men lyckades ej, Mockfjärdsdörren stod emot. Så de gav sig på fönstren i stället.

Min granne var inte hemma då, men när hon kom hem anmälde hon det inträffade till Jönköpingspolisen. De kom och det som de lyckades att komma fram till var att jämföra med samma resultat som min 16 månader unge dotterson skulle uppvisa om han tog sig an fallet. Ändå vore det mer rationellt om det var dottersonen som tillfrågades, eftersom man blir, om inte annat, åtminstone riktigt glad att ha honom i närheten.

En amerikansk teaterregissör som bland annat även satte upp en av mina pjäser i New York, berättade en, vad han kallade ”joke with realistic ending”, för mig och jag återger den här i svensk språkdräkt. En ledare för ett brottsyndikat annonserade på ett möte, att han hade en tråkig och en glad novitet att berätta. Den tråkiga var att polisen fick nys om deras verksamhet och den glada var att det var svensk polis som fick ta sig an fallet.

Min erfarenhet av den Jönköpingska polisen är dessvärre också av det slag att jag undrar vad man har polisen till överhuvudtaget? Här kommer tre självupplevda händelser med den Jönköpingska polisen, valda helt på måfå, vilket bör läsas så att jag dessvärre har flera liknande erfarenheter.

Jag cyklade från en kompis. Det var mitt på natten och det var en av de vanliga Jönköpingska nätterna, det vill säga en av dem som utspelar sig strax efter att Jönköping drabbats av en kraftig neutronbombexplosion. Eller är det kanske något annat som förorsakar att inte en enda människa är ute, att allt verkar vara så kliniskt dött ute på gatorna, att troligen inte ens kackerlackorna är levande? Plötsligt, i denna döda stad, tändes ett par strålkastarlyktor på en mörksänkt, stillastående bil och ur den klev ut två polismän. Vad de gjorde i den mörka bilen kan bara de svara på, men min gissning var att de knappast hade annat för sig än att intensivt polera varandras pistoler. Oavsett vad deras tidsfördriv var laddat med, återstod faktum, att de ville att jag skulle betala böter för att jag inte stannade på ett STOP-ställe. Jag menade att de misstog sig, men jag hade inget annat bevis än just det att de verkligen tog fel. Poliserna gav sig dock ej, och de pekade på en kamera i bilen som enligt dem skulle bevisa att jag verkligen var skyldig till det de anklagade mig för. Detta påtagliga bevis kändes som en räddare i nöden. Kamerans video kunde nämligen antingen rentvå mig eller också vara startskottet för den långa läkningsprocessen som skulle avvärja mig från att jag mitt på natten tydligen sovandes cyklade på Jönköpings folktomma gator.

Men poliserna vägrade att visa videoinspelningen för mig och höll mig i förvar ända tills jag erkände mitt cykelfelsteg. När bötesnotan kom med den sedermera motoriserade brevbärarens övriga trams, bestred jag polisens anklagelser, beskrev hela förloppet och krävde att få se videobeviset om polisväsendet ville se några glittrande kronor från mig. Prutprocessen pågick cirka ett år, för en kostnad av flera gross svenska polisuniformer, men vem bryr sig om såna summor, när allt ändå är täckt med skattemedel och när det dessutom alltid är lättare att skriva osanna rapporter, än att lösa några verkliga brott. Dessutom verkade utgången av kraftmätningen vara given på förhand: två etniska svenska polisers vittnesbörd mot en oetnisk svensk, för att låna benämningar från Fredrik Reinfeldts stadsministerterminologiförråd. Något videobevis fick jag inte se till dags dato, möjligen gick det förlorat när polisen försökte framkalla det som om det rörde sig om gammaldags film.

Jag blev av med en sedelklämma av guld och platina som jag fick av min tjej. Den hade således även ett betydande affektionsvärde för mig. Jag anmälde försvinnandet till polisen. Någon månad senare traskade jag återigen till polishuset för att informera mig om de fann åtminstone en av sedelklämmans värdebeståndsdelar. Nej, så var inte fallet. Och inte nog med det, de fann inte ens min anmälan.

Teaterchefen på Länsteatern på Gotland, Örjan Herlitz, förfalskade min namnteckning och lyckades på så vis få sig tilldelad en avsevärd summa pengar från Dramatikerutskottet inom Sveriges författarfond. Naturligtvis anmälde jag förfalskaren Örjan Herlitz för urkundsförfalskning hos polisen i Jönköping. Efter en kort tid hörde polisen av sig: de lade ner fallet, utan någon som helst undersökning eller förundersökning, något som förutom varje skattebetalare borde uppröra herr bedragaren Örjan Herlitz lika mycket som mig, eftersom även om Herlitz måste känna att det är finfint att gå straffri, borde han även känna att det är en smula obehagligt att han inte erbjöds en möjlighet att genom lögn och andra härskarmetoder rentvå sig. Men säg den djävla satan som grämer sig över sitt rätta namn? Jag vet inte vad som är Jönköpingspolisens arbetsmotto, men om jag får gissa, så är det ”Rättvisan? Den bekämpar vi!”.

Jag cyklade på Merkuriusvägen. Den var oplogad. Som alltid. Kommunens spargrisar är nämligen inte obegränsat stora och därför måste kommunens kloka kvinnor och män välja vad de lägger skattepengar på, det viktigaste kommer alltid först, och nattlig julbelysning för alla de som sover eller på annat vis obstinatvägrar att frossa i kommunens energislöseri är ett bra exempel på kommunens ansvarsfulla skattefördelningspolitik.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen är för att kommunen vägrar att snöploga den.

På de snöplogade gatorna är det nämligen omöjligt att cykla. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med snöplogarna antar jag, att cykelbanorna skall omvandlas till snöskyttegravar och att vägar skall smalnas av så pass mycket att det inte blir plats för både en bil och en cykel bredvid varandra och att cyklisterna på det viset elimineras från trafiken.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att Merkuriusvägen inte trafikeras av några Länstrafiksbussar. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med Jönköpings Länstrafik antar jag, att göra cyklisternas varande så pass plågsamt att de allvarligt skall överväga att sluta med alla aktiviteter som så lite som bara påminner om en cykelfärd. Länstrafikens anticykliststrateger är så pass oändligt påhittiga i alla sina anticykliststrategier att deras hjärnor kommer högst sannolikt att skivas i tunntunna skivor som Einsteins och Lenins dito, för att tillfredställa all framtida forskning.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att jag hoppades på att ånyo få stöta på mina två bekanta från kamerapolisens utryckningskör, då Merkuriusvägen brukar vara lika folktom som den gata där jag fick avnjuta min första närkontakt med dem.

Jag cyklade lugnt på den folktomma Merkuriusvägen och plötsligt cyklade jag inte längre utan fann mig i horisontaltläge, hela jag, utom mitt ringfinger som var böjd på ett ställe som evolutionen inte hann begåva med någon knogled.

Cyklar förknippas inte så sällan med svunnen tid, trots att cykel är en tämligen modern uppfinning från 18-hundratalet och trots att det i Göteborg fortfarande finns två cyklande poliser.

Cyklar förknippas inte så sällan med fattigdom. Faktum är att något som liknade bicykel, en tvåhjuling alltså, konstruerades ursprungligen under missväxtens år, när det inte fanns tillräckligt med mat som skulle räcka för både folk och fä. Och vem mins inte exempelvis Vittorio De Sicas film ”Ladri di biciclette” som på svenska fick heta ”Cykeltjuven” från efterkrigsåret 1948? Eller vem minns inte Tran Anh Hungs film ”Xich lo” som på en lagom uppfinningsrik svenska fick heta ”Cyclo”?

Cyklar förknippas inte så sällan med förunderliga länder så som Vietnam, Kina et cetera.

Cyklandet förknippas inte så sällan med bedrägeri. Vem minns inte exempelvis Lance Armstrong som mellan åren 1999 och 2005 vann världens hårdaste cykeltävling Tour de France inte mindre än hela sju gånger. I oktober 2012 fråntogs dock Lance Armstrong sina segrar, men Tour de Frances tävlingsbana sträcker sig trots det förpliktigande namnet Frankrike runt, även långt utanför Frankrikes riksgränser.

I Storbritannien är cyklandet det finaste som finns och nutida legendarerna, cykelhjältarna Sir Stephen Geoffrey Redgrave och Bradley Wiggins är i Storbritannien större än våran Zlatan Ibrahimovic och Marta Vieira da Silva och Lorine Zineb Nora ”Loreen” Talhaoui tillsammans.

Det finns statistik som skvallrar om att de som cyklar drabbas mer sällan av hjärtinfarkt och lever längre, om de inte kommer i alltför nära närkontakt med Jönköpings länstrafik. Cyklandet sparar fossilt bränsle och inte nog med det, man kan tillverka elektricitet genom att cykla i gång en till flera dynamor. Cykelindustrin kan sysselsätta folk i stora fabriker och även små enmansföretag. Och en cykel är inte bara metall, utan även en rad andra material, allt ifrån papper till gummi och plast. Dessutom engagerar dagens cyklande en lång rad andra industrier som tillverkar allt ifrån kläder till olika mätinstrument. Cyklar är praktiskt taget oförstörbara och kan recirkuleras praktiskt taget i all oändlighet. Och att allt detta positiva motverkas av starka krafter gav jag exempel på ovan. Cyklarna av märket Crescent och Monark och åtminstone ytterligare 12 till ingår i den svenska företagskoncernen Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi.

Mina första kronor tjänade jag i Bratislava genom att skotta snö. Det var i början av sextiotalet och även om Tjeckoslovakien var ett relativt fattigt land, var åtminstone Bratislavas gator alltid rena. På sommaren från glasspapper och cigarettfimpar, på vintern från snön.

Jag tittar på mitt brutna ringfinger och lika oväntat som mitt fall från cykeln på Merkuriusvägen tänker jag på Jönköpingspolisen. De borde också förtjäna sitt levebröd genom ett arbete som ger synligt resultat, de borde också göra gator och torg och parker och villakvarter och cykel- och gångstigar rena från obehag. Om inte annat så genom att skotta snö.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

11 JANUARI OMPRÖVNINGENS DAG

Härmed utnämner jag 11 januari till omprövningarnas dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 11 januari firar jag, ”mementos dag”.  

Året är 1997. Platsen är Nya Zeeland utanför Lumsden. Händelsen är en bilolycka med hela min familj.

Jag har varit med om ett flertal händelser vilkas utgång jag utan minsta överdrift kan beskriva som att jag haft en himla tur. De är inte glömda, men det är ändå till denna specifika händelse på Nya Zeeland som jag dagligen, verkligen dagligen, återvänder till i mina tankar.

Genom att tänka på den, förnyar jag mina krafter på liknande sätt som du möjligen gör med hjälp av en bön eller genom meditation.

Det regnade när vi var på väg från Milford Sound, stället som Rudyard Kipling kallade eighth Wonder of the World, mot Auckland lördagen den 11 januari 1997. Norr om Garston klockan 11.30 förlorade jag kontrollen över vår hyrbil i en kurva ovanför floden Foster Creek och körde av vägen genom brostaketet.

Bilen föll mot flodbanken där den rullade runt ett varv och hamnade på hjulen i vattnet i Fosters Creek.  

Heather Gordon, ägarinnan till marken där olyckan inträffade, sa i tidningen The Southland Times angående vårt missöde, att denna plats ofta var olycksdrabbad. Den omedelbara orsaken till olyckshändelsen var dock troligtvis att jag för ett ögonblick somnade bakom ratten.

Det rök från bilen där den stod till hälften nersänkt i det kalla vattnet med bagageluckan öppen. Karossen var totalkvaddad, fram- och bakrutan och några sidorutor var sönderslagna.

Vi kröp ut ur bilen och vadade iland. Vi var skräckslagna, helt genomblöta, vårt hår och våra kläder var fyllda med en myriad av glasskärvor. Vi hade alla små skärsår, mest på händerna och Kerstin dessutom, fick sin ena tumme klämd. Framrutan träffade mig i pannan och jag blödde kraftigt.

Detta är den korrekta redogörelsen för händelsen och det var även så jag beskrev den för polisen. Det finns dock mer, och det är detta som synbarligen påverkat mig och min vardag.  

Kanske 50 km före olycksplatsen tankade jag fullt och Katharina bytte plats med Kerstin, så det var således Katharina som satt bredvid mig i framsätet. Aleksandra sov. Bäcken vi så småningom föll ner i, var till hälften uttorkad, vilket sades vara ovanligt med hänsyn till årstiden. Men det var bra, eftersom vi i annat fall antagligen skulle ha hamnat under vattenytan. Bilen rullade ett helt varv, vilket också var bra eftersom den landade på hjulen igen. Alla säkerhetsbälten lossnade vilket nästan aldrig är bra, men fastnar man i vattnet är det fördelaktigt. Bilen rullade med en sådan kraft att när vi hamnade i vattnet så stannade den inte utan fortsatte vidare mot vänstra flodbanken och stannade en hårsmån från ett träd. Att slå emot ett träd, inte minst när bältena inte höll emot, hade inte varit lyckat. 

Aleksandra vaknade av smällen, fallet, rullningen, glasskärvorna och det kalla vattnet. Hon blev naturligtvis skrämd. Katharina ville öppna dörren på sin sida, men dörren hade fastnat. Jag hjälpte henne att komma ut på min sida. Hon var snabbt ute ur bilen och checkade att ingen blivit skadad. Sedan kravlade hon som ett jehu upp på flodbanken, tillräckligt långt bort från bilen i fall den skulle antändas.

Livet går vidare. Jag möts av vardagsproblem som de flesta andra. Då och då har jag anledning att bli nedstämd. Eller, rätt formulerat: Då och då möts jag av situationer som tidigare kunde försämra mitt humör. Numera noterar jag dem och livet går vidare.

Vardagsproblem – hör inte de till vardagen, kanske? Jag har mina barn i behåll, jag har livet och hälsan i behåll, och Kerstin är också oskadd.

(Men visst blir även jag förbannad men det kräver nästan en dödlig dos av medvetet planerade elakhetsattacker för att jag skall reagera och sedan 1997 hände det inte fler än två, tre gånger och det alltid med mig en närstående person.)

FöreningsSparbankens /Swedbanks Jönköpingskontor har bokstavligen stulit ifrån mig 2.743.706,80 och ett antal ”vänner” vände mig ryggen efter att jag tvingades att lämna Umeå. Sånt är inte direkt angenämt. Och sånt känns. Men inte mer än att jag lika spontant som väl genomtänkt kan hävda att JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD.

Det mesta av vårt bagage blev förstört eller flöt bort med vattnet. I bagaget måste även den tändande gnista ha funnits som bidragit till att jag tidigare kunde få humöret förstört av relativt små problem och misslyckanden. I dag kommer min post i tid, trots att den är flera timmar är försenad och jag således missar exempelvis ett recensionsuppdrag. Kassörskan i närmaste Pressbyrå är rätt så trevlig trots att hon två gånger inom en och samma månad givit mig 100 kronor för lite i växel. Kanske sparar hon till en fortsättningskurs i matematik; i dag är så få saker och utbildningar gratis.

Livet går vidare.  

Att vi inte slog emot trädet, att bilen rullade runt precis ett varv för att på så vis komma ner i hastighet och hamna med hjulen på marken – allt detta ombesörjdes av min fader. Jag såg tydligt hans satta och, trots sina 96 år, muskulösa kropp, ställa sig i vägen mot bilens självrullande massa. Hans högra hand gled på den våta motorhuven mot framrutan och tryckte ut den. Men han stod mellan trädet och bilen och stoppade den på så vis.  

Efter att jag hjälpte Aleksandra och Kerstin ut ur vattnet återvände jag till bilen och hittade ryggsäcken med våra identitetshandlingar. Min far stod fortfarande kvar. Han skakade på huvudet med meningen ‘Tänk dig för nästa gång’. Jag svarade med att ‘Jag vet att dig kan jag lita på’.

’Det är det man har en pappa till’, sa han och jag vände mig mot mina barn för att hjälpa dem att kliva in i en karavanbil som stannade till när dess passagerare såg vår bil stå rykande i vattnet under bron.  

Två dagar senare, den 13 januari, gladdes vi över Katharinas tolfte födelsedag. Jag kommer inte ihåg hur vi firade henne, men jag firar mina barn varenda dag.

Varje ny morgon häller sitt ymnighetshorn med jordens alla välsignelser över mig och fyller mig med nya krafter. Men det är först och främst händelsen vid Foster Creek som bygger upp mig.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

15 JANUARI TULPANENS DAG

Den 15 januari är utnämnd till ”Tulpanens dag”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Tulpanens dag”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

”’Bästa blomman är tulpan,

Bästa träd är gran,

Bästa djur är babian,

Bästa fågel är pelikan,

Bästa hatt är turban,

Bästa land Osman

Bästa namn är Jan,

Bästa frukt är kokosnöt.’

Det sista rimmar kanske inte men det är sant och sann litteratur bör hålla sig sanningsenligt till omvärlden enligt min far. Där liknar den sann teater.

En mindre stilsäker och budskapsmedveten diktare skulle säkerligen versa:

’Bästa blomman är tulpan,

Bästa träd är gran,

Bästa djur är babian,

Bästa fågel är pelikan,

Bästa hatt är turban,

Bästa land Osman

Bästa namn är Jan,

Bästa frukt är banan’,

bara för att få dikten att rimma som om det vore en julskinka. Rimmad julskinka.

’Att knäcka en kokosnöt är inte lätt,

Men för att skala en banan

Behövs inte vanan.

Valla dina skidor med banan, Så glider de bättre i banan!’  

Det både rimmar och är sant. Rena julglädjen!”

Dessa inte alltför minnesvärda rader härstammar från min mäkta vidspridda bok DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ, som delvis eller i sin helhet får kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, på papper, plast, band eller annat material, i blindskrift, i ljud eller bildform, den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse därom med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig.

Det är inte svenskt att skryta, hävdas det från håll, som tror sig kunna det mesta om svenskhet, så jag överlåter skrävleriet till de som har det till sitt yrke och gjorde det i mitt ställe:

Irene Ahlberg präntade i Bibliotekstjänsten 2005:01 om boken DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ följande: ”Visst skrattar man då och då högt för sig själv när man sitter hemma i fåtöljen och läser något dråpligt. Men att inte kunna hålla emot ett klingande skratt på bussen och tunnelbanan är inte fullt lika vanligt. Det räcker att läsa några sidor in i denna ’brevväxlingsbok’ innan smilbanden börjar dras uppåt. Kattis svar på brevvännen Sandras brev är fyllda av vardagligheter och absurditeter, livserfarenheter och nonsens i en salig blandning, där hennes diktande ungerske pappa spelar en stor roll.  

Kattis själv är en mycket sammansatt person, med förmåga att se livet och människor, inte minst sig själv, ur en mängd synvinklar. Med hjälp av ett träffande språk, och träffsäker humor, som för övrigt aldrig blir plump eller slår under bältet, ställer författaren många frågor – politiska, samhälleliga, relationsmässiga och personliga – på sin spets. Boken dediceras till tjejer och kvinnor, från sena tonåren och uppåt, men förhoppningsvis kan även män få utbyte av den. Författaren har tidigare givit ut ett tjugotal böcker, bl.a. ’Zlata Ibrahimovics dagbok’.”

* * * *

Johanna Lind skrev i Generation x-tra: ”Det här är förmodligen världens knäppaste bok med världens knäppaste titel – men vad rolig den är! Flera gånger skrattade jag så jag fick ont i magen. ’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ handlar om Kattis som brevväxlar med en tjej som heter Sandra. Kattis är en tonårstjej med otroligt skön inställning till livet. (…) Familjens överhuvud, Kattis pappa, är en udda figur med ett stort, varmt hjärta. Men mycket av det han gör får Kattis att slita sitt hår av förtvivlan och som läsare skrattar man så tårarna sprutar. (…) I många år har Bert-böckerna fått ungdomar, kanske främst killar, att fnissa igenkännande. Det här är något liknande fast för tjejer. Boken är fnölkul och fulibulrolig (Kattis-uttryck). Läs den.”

* * * *

”’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå. En bok för tjejer och kvinnor.’ Med allvar och humor går Oravsky hudlös in i den politiska debatten om kvinnans integration (…) Rekommenderas varmt som högläsning på håltimmarna mellan lektionerna för mellan/högstadieelever” / Li Kioko,

* * * *

Bookhousegirl skriver i sin ”A confession of a Bookoholic”: ”’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ av Vladimir Oravsky.

’Du undrar om jag skojar? Nej, jag skojar inte. Vill du låna Dick (Familjens skorpion) så får du det. Jag lägger ner honom i kuvertet. Han klarar sig en vecka utan mat, så det gör inget om det skulle ta lite längre tid på Posten. Skriv sedan och berätta om din nya fars reaktion!’

Något senare: ’Det var väldigt synd att Dick blev dödad på Posten när de stämplade frimärket. Jag borde aldrig ha frankerat brevet, de där mördarna på Posten förtjänar inte att man köper deras frimärken!

Pappa blev så ledsen att han håller på att bränna sin frimärkssamling i köket för att hämnas på Posten. Men det var ju tur att de stämplade Dick på huvudet, så han dog omedelbart och inte behövde lida .

Pappa ropar från krematoriet, jag menar köket, och undrar om du kan skicka tillbaka Dick så att han kan få honom uppstoppad. Det här är ändå pappas första husdjur och han höll verkligen av honom, så det är ett perfekt sätt för dig att visa dina kondoleanser.

Sörjande

/Kattis’  

I ett femtiotal brev till sin vän Sandra delar Kattis med sig av sina erfarenheter om livet, där hennes mycket märkliga nonsensskrivande pappa har en stor del…

Hysteriskt rolig på sina håll, så är det här en bok att tycka om, att skratta högt åt och faktiskt tänka att det kunde vara värre. Mycket värre, som när grannkatterna åt upp deras hamster och Kattis pappa skriver ett mycket argt och roligt brev där han bifogar ett riktigt roligt skämt för att de ska se att han menar allvar.”

* * * *

”Och jag har hittat en skitrolig bok!! Inte speciellt seriös eller djup, men hemskt rolig!! Jag började läsa lite i den i bibblan igår och den var så rolig redan på första sidan. Så jag var ju tvungen att låna den! Så nu har jag en perfekt bok att läsa på flyget! Den heter ’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ av Vladimir Aurum Oravsky.”

17-åriga Marie-Terese på sin blogg.

* * * *

Ullvigymnasiet har ” Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” på sin webbsida sida ” Romaner med feministiska inslag”.

* * * *

Myndigheten för skolutveckling (MSU) upphörde den 1 oktober 2008. Det är osannolikt att anledningen till detta bortfall var föranlett av att MSU listade ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” på sin förteckning över rekommenderade böcker med

1/ feministiska inslag och

2/ roliga böcker.

* * * *

”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, liksom boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok” ingår i Bibliotekstjänsts vandringsutställning.

På omslaget av ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” syns systrarna Katharina och Aleksandra Oravsky Sandström

Enligt lexika, är tulipanaros ett idiomatiskt uttryck som fantiserar om en eftertraktad, men omöjlig förening. Den vidspridda boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” käftar emot.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

20 JANUARI LÖSENORDSBYTARDAGEN

Den 20 januari är utsedd till ”Lösenordsbytardagen”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Lösenordsbytardagen”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

Vad är lösenordsbytardagen? Det är lätt att svara på den frågan, eftersom den liksom ger sig själv. Det skulle vara mycket svårare att svara på frågan vad är koryféernas dag, inte minst när man inte vad koryfé är för slags krydda?

Själv brukar jag byta mina lösenord med min granne. Åtminstone en gång om året, eftersom det är den rekommenderade bytardosen. Glömmer jag ett eller två lösenord, spelar det ingen större roll, jag kan alltid fråga henne, även om jag numera vet att det antingen är hennes eller mitt födelsedagsdato, som lustigt nog, och trots att vi inte ens är tvi- eller trillingar, infaller på en och samma dag.

Det är inte klokt hur många siffror och datum en fullvuxen karl måste minnas. Ta mig som exempel: Datumet när Kattis föddes, klockslaget, hur mycket hon vägde, hur lång hon var. Nummerkoden till huvudentrén på jobbet, till min attachéväska, bankfacksnumret, telefonnummer till SOS-alarm, skatteväsendet och till Kattis och Aleks alla skolor. Telefonnummer till nummerupplysningen, datum när frugans körkort går ut, datum när hon senast fick blommor av mig, alla cykelramsnummer, styrkan på batterier som driver den elektroniska fickkalendern, artikelnummer på dammsugarpåsen, kod till Bankomatkortet, alla namnsdagar, bröllopsdag, när marsvinet och de sju guldfiskarna fyller år. När Neil Armstrong tog sitt jättesprång för mänskligheten, när Titanic sjönk, antal dikter jag skrivit, antal språk de är översatta till, hur lång denna lista redan hunnit bli? Puh!

Trots att den är mycket begränsad tycker man sig se att den är oändlig.

För några veckor sedan var jag i Vattenpolen, så heter elektroaffären, för att köpa påsar till vår dammsugare, en Hugin. (Eller heter den Munin?) Men det fanns många modeller och plötsligt stod jag där som en snopp på bröllopsnatten och jag kunde inte komma på modellens nummer. Jag försökte med 2345, men det var fel, självklart. Det är ju den personliga koden till min dator. Eller? Det kanske är de fyra sista siffrorna i Aleks personnummer? Jag blev genast osäker och den kundvana försäljerskan i affären märkte det. Hon försökte hjälpa mig genom en associationslek för att förbättra min förmåga att minnas. ”Om ni skulle vara född i november så kan ni använda det, om ni behöver komma ihåg nummer 11… November och månaden 11, förstår ni?”. Försäljerskan tittade vänligt på mig och såg ut som lärandets och utbildningens general Jan Arne Björklund, som alltid kommer med klart oumbärlig pedagogisk hjälp.

”Jag är född i januari”, svarade jag ”och november betyder den nionde månaden, liksom december betyder den tionde, september den sjunde, och oktober den åttonde”, lärde jag ut.

”Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog, kanske för att underlätta för somliga, samma dag, alltså den 23 april fast några år senare, nämligen år 1616. Miguel Saavedra de Cervantes, han med Don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza, dog också den 23 april 1616, men ändå dog inte de på samma dag”, undervisade jag i ett tappert försök att bilda henne en aning. Försäljerskan glodde på mig som om jag var mer hjärnhandikappad än min utländska brytning antydde och tittade ut genom skyltfönstret i hopp om att det skulle komma in en livslevande riddare Arn Guillou med två blodbestänkta korpar på sina axlar och lyfta bort henne så snart hon tackat OUI till hans frieri.

”Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England på den tiden”, förtydligade jag.

”Hade de?”, frågade hon med osäker och en aning skrämd röst.

”Ja, det hade de. Ta till exempel Oktoberrevolutionen i Tsarryssland som påbörjades den 25 oktober, men firas den 7 november, eftersom ryssarna numera accepterat vår gregorianska kalender. Förstår ni?” frågade jag. ”November är i och för sig vår elfte månad, men ordet ’nove’ betyder nio.”

”Jo nio är en förrädisk siffra”, mumlade försäljerskan för att lätta något på stämningen. Hon lyckades och jag kunde fortsätta.

”’Storrrrrmen’, ’Stormen’” sa jag. ”’Stormen’ var Shakespeares sista verk och sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ’Stormen’ av Sibelius och den blev också hans sista verk. Sedan dog även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners, Dvořáks. Schuberts symfoni nummer 8 i h-moll är den ofullbordade och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva färdigt den, men så var det inte.”

”Nähä?”

”Joho! Mahler försökte förlänga sitt liv genom att lura Beethovens vålnad som hävdar att man bara får skriva nio symfonier och kastade sig därför över verket ’Das Lied von der Erde’ som först var menad att vara hans nionde symfoni men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester. Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer 10 ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed även död. Döden är knappast lättlurad. Kompositören Weber, inte han med ’Friskytten’ utan Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat när tyskarna år 1945 äntligen drevs ut ur hans hemland, men blev senare vådaskjuten till döds av Fritzlands egen befriare, en amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att rasta sin hund.”

”Hund!”, lyste jag plötsligt upp. ”En fyra för fyra ben, en etta för huvudet och ytterligare en fyra för de fyra bokstäverna i det djävulska ordet hund! Får jag två Muninpåsar 414, tack”, sa jag riktigt lättad.

Försäljerskan tog fram två Hugindammsugarpåsar och sa lättad, men med en pålagd serviceinriktad röst och ett falskt leende: ”Två gånger 72 kronor, det blir 154 kronor. 154 kronor, tack.”

Jag överlämnade en plastpåse fylld med femtioöringar, 288 för att vara exakt. Sedan tog jag mina dammsugarpåsar och sa innan jag lämnade butiken: ”Det är exakt på öret. Jag minns nämligen även priset på nästan alla varor.”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

21 FEBRUARI INTERNATIONELLA MODERSMÅLSDAGEN

Den 21 februari är det internationella modersmålsdagen. Dagen instiftades av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald. 

För dem som försvarar det obefläckade språket, måste den samtida vardagen te sig något obehaglig, eftersom det i dag är svårt att helt undvika möten med folk från andra kulturer som medvetet eller omedvetet behandlar det svenska språket på ett öron- och ögonpinande vis. För oss andra är denna tortyr synonym med oundviklig och välkommen utveckling.

Salman Rushdie, Kazuo Ishiguro, Vidiadhar Surajprasad Naipaul, Ben Ockri, Vikram Chandra, Rohinton Mistry och Arundhati Roy är några som skriver på, för en beskyddare av status quo, ”iögonfallande dålig engelska”. De flesta andra framhäver just dessa invandrade författare som språkförnyare, ergo som nya och livsviktiga skott på traditionens prunkande träd.

Det stolta svenska språket, den stolta svenska traditionen, har inget behov av självutnämnda eller statsfinansierade språkväktare om det är meningen att språket, och inte en petrifierad tradition, skall leva vidare. Liksom den moderna engelska, och även amerikanska, litteraturen i hög grad har den etniske, gentemot en mumifierad ”akademi” arrogante författaren att tacka för sin imponerande livskraft, har även den svenska litteraturens Parnass en hel del att vinna genom att blanda blod och saliv och acceptera en viss grad av ”orenhet”.  

Göteborgs kommunstyrelse prisbelönar välskrivna tjänsteutlåtanden. Priset 1989 – alltså bara för 26 år sedan – fick en i kurialstil författad kria som inleddes: ”Stadskansliet hemställer att kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige besluta

1/ att uppdra åt fritidsnämnden att, med beaktande av innehållet i motionen och i stadskansliets tjänsteutlåtande i ärendet 1989-01-18, i samarbete med fastighetsnämnden och övriga berörda nämnder och andra organ utreda förutsättningarna för ett Ungdomens Hus i Göteborg, samt

2/ att motionen skall anses besvarad genom beslutet enligt mom 1. ovan.”

Kul. Inte sant? 

Den främste bland de danska högromantikerna, Adam Gottlob Oehlenschläger, knöt an sitt författarskap till sextonhundratalet, det vill säga den danska litteraturens gyllene tid, medan hans samtida, Hans Christian Andersen, befläckade den danska litteraturen med influenser från främmande, till och med orientaliska, källor. Dessutom stavade Andersen lika bra som den något dyslektiske kungen Carl XVI Gustaf, och det kulturella etablissemanget höll på att skratta ut honom totalt.

Vi minns naturligtvis dagligen den kultiverade Oehlenschläger tack vare nationalsången ”Der er et yndigt land”, som är författad av honom. Men de kritiker som hånade Hans Christian – märk hur familjär jag är med honom – är ihågkomna av liknande orsaker som den rebelliske Mozarts samtida motpart, den musikaliskt korrekte Antonio Salieri. 

Epitetet ”språkligt inkorrekt” är släkt med det officiella värdeomdömet ”entartete Kunst”, det vill säga konst som är ”urartad” och ”degenererad”. Från kravet på korrekthet till kravet på även ”politisk korrekthet” är steget kort, vilket alla som mötte exempelvis censorn Zjdanovs krav på renhet, säkerligen kan intyga.

Den språkliga korrektheten är ett påfund som den rädde klamrar sig fast vid och på så sätt bara förlänger sin smärta förorsakad av rädsla för förändring och xenofobi.

Av det ovanskrivna har det redan genant påtagligt framgått att jag varken är någon Cornelis Vreeswijk, Harry Schein, Ilmar Laaban, Georg Klein, Zenia Larsson, Sigrid Combüchen eller Jacha Golowanjuk; invandrarförfattare som väcker min avund när jag ser den lätthet och det djup som finns i deras förhållande till det svenska språket. Men numera klarar jag mig, och som du vet, hittar jag inte bara förlag som vill ”ge ut mig”, utan även läsare och läsare och läsare och läsare. Vägen dit var inte oproblematisk.  

Landet som jag rymde ifrån hette Tjeckoslovakien på den tiden, och delen öster om Mähren hette redan då Slovakien. Jag är född i den östligaste delen av Slovakien och därför är det inte lätt att bestämma mitt modersmål. Modern flydde nämligen från Zakarpatska oblast i västra Ukraina och hennes modersmål var rusinska. Men det språket talades inte i min födelseby, utan det var ungerska. Fem år senare flyttade vi till ett slovakiskt talande område…

De slaviska språken ligger så pass långt ifrån det svenska att om man inte behärskar engelska, tyska eller andra språk som är gångbara i Sverige, tvingas man att lära sig svenska relativt snabbt. Jag minns att jag läste ”Romeo och Julia” i Carl August Hagbergs översättning efter ungefär tre månader här i landet. Jag läste lika mycket i ordboken som i dramat, vilket jag studerade på både svenska och slovakiska samtidigt, för att kunna jämföra, och jag tyckte att denna inlärningsprocess var intressant och underhållande i princip hela tiden.

Jag tror att jag efter ett år var lika bevandrad i mitt nya språk som jag är i dag. Detta gällde mitt ordförråd. Att självständigt och helt utan hjälp också kunna skriva ner mina tankar grammatiskt rätt, är en helt annan och utdragen historia. Det är som att efter en svår hjärnskakning i en bilkrasch arbeta sig tillbaka till förarsätet och vinna ett 24-timmarsrally.  

Det finns folk som vanligtvis önskar sig det som de har svårt att uppnå, och inte har direkta förutsättningar för. Helen Keller är en självskriven hjältinna och inspirationskälla för alla oss som vill hitta den osynliga dörren genom vilken vi kan gå in DIT, det vill säga till platser som inte var menade för oss.

Den i barndomen poliodrabbade OS-sprinterdrottningen Wilma Rudolph är en annan sådan hjältinna. Den tredje hjälten är Demosthenes som trots sin stamning, trots hål i gommen, trots axelryckningar och spasmer, trots så svaga lungor att hans röst knappt hördes, trots oförmågan att forma munnen och tungan för att uttala vissa bokstäver, trots en tillbakadragenhet och blyghet, blev antikens störste talare, tack vare målmedveten träning med kiselstenar i munnen och genom andra osannolika, dock verksamma hjälpmedel.

Jag kan rabbla upp ytterligare ett 50-tal musik-, idrotts- och litteraturhjältar som med sin vilja bevisat att deras handikapp varit lika oöverstiglig som Berlinmuren. Jean Dominique Beuby författade sin bok ”Fjärilen i glaskupan” med sitt vänstra ögas blinkningar, det vill säga med den enda muskel av kroppens flera tusen som han hade kontroll över.

Tycker du att du kan, eller tycker du att du inte kan, så har du rätt i båda fallen.  

Önskan att ta i besittning det man inte har förutsättningar för är inte enbart mänsklighetens drivande kraft, utan det kan även vara dess gissel, vilket alla kan intyga som haft det tvivelaktiga nöjet att konfronteras med en människa som i folkmun sägs vara på fel plats. Dessa motpoler kan definieras som utvecklingens dialektik. Ett steg fram och ett något mindre steg tillbaka. Mänskligheten går ständigt framåt även om energiåtgången i några fall kan vara oproportionerligt stor.

Vad har detta med fallet Vladimir Aurum Oravsky att göra?

Låt mig börja långt borta i tiden.

Jag var en A-elev, om betygen utgör grund för en bedömning. Bara stora A. Alltid och så långt ögat kunde nå. Två skavanker fanns det dock; det var modersmålet och ryska. Som schemalagt skolämne alltså. Där var jag hopplös i kvadrat. Om modersmålet är det språk man ammar sig till, så var mitt modersmål något som ingen någonsin hört förut, förutom min far, jag och de vänner och grannar som min invandrade mor outtröttligt berikade språkligt.

Ryskan, som var det enda obligatoriska språket på skolschemat, var jag inte bättre i och hade inte min moder i hemlighet matat vår ständigt berusade husvaktmästare Slivka med plommonbrännvin, så skulle han högst sannolikt i en av sina kontinuerliga rapporter till polisen angett, att min felande ryska hade sin orsak i min i grunden felaktiga inställning till vårt ryska brödrafolk.  

Trots denna min monumentala oförmåga att lära ett språk, beslutade jag mig för att inte bara lämna mitt land och flytta till ett annat – där ett slaviskt språk till vardags var lika gångbart som swahili, utan jag bestämde mig även för att nyttja det nya språket som ett osvikligt verktyg för anskaffning av aktning och välstånd.

Kunde polacken Joseph Conrad, ungrarna Stephen Vizinczey, Arthur Koestler och George Mikes, österrikisk-ungerskan Gitta Sereny, irländaren Samuel Beckett, tjecken Milan Kundera, svensken Joel Hägglund mera känd som Joseph Hillstrom eller Joe Hill, för att nämna en oktett bland ett tjog av mina språkhjältar, så borde även jag kunna, måste jag ha fantiserat i stället för att utgå från min begåvning, det vill säga fakta, och riktigt tänka till. Men när har en anorektiker märkt att det benrangel som stirrar på henne från spegeln som ett döende koncentrationslägeroffer inte är likt en klotrund statsledare?

För en hel del utlänningar låter det svenska språket lika melodiskt och differentierat som ett nagelstreck på svarta tavlan. Inte för mig. Jag tycker att det är ett oerhört vackert språk inte minst när det är mina barn som talar det. Men skillnader mellan långt ”y” och kort ”i” eller ”ä” och ”e”, ”o” och ”u” existerade inte för mig, och både vokaler och konsonanter kunde komma och gå och byta plats sinsemellan precis hur de ville, så det var ett helt företag att slå upp nästan vilket ord som helst i en ordlista. Det finns nämligen inte så få permutationer på ett ord med säg sju bokstäver. Pröva själv!

Det finns dock saker som är svårare att bära än det ovan skrivna, eftersom de möjligen kommer att ha en livslång verkan:

Jag har aldrig talat mitt modersmål med mina barn, eftersom jag önskade att de skulle genomgå samma inlärning som andra svenska barn. Då jag inte hade något barnspråk på svenska, talade jag vuxenspråk med dem. Om jag någonsin sa ”nalle” så menade jag en mobiltelefon, jag sa alltså ”björn” när jag talade om eller i pekboken pekade på en björn. En katt var en katt eftersom ”kisse” i min värld var slangord för en läroverkselev.

Jag sjöng inga svenska barnvisor för mina barn eftersom sådana inte fanns i mitt huvud och alla vet hur sådana låter när man lär sig dem i vuxenålder. Alienation fanns där från starten; jag talade på alla vis ett främmande språk med dem.

Vore mina barn pojkar så skulle deras växt och utveckling räcka mig en hjälpande hand. Tjejer, hävdar min hustru, dras automatiskt till dockor, smink och modegrejor och det är dessvärre ämnen och en livsstil som än så länge inte förenar oss så värst mycket. Språket är mycket mer än de ord det består av, vilket det kan ta smärtsamt lång tid att upptäcka och komma över.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

22 JANUARI FÖDELSEDAGENS DAG

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag.

Yes meine Damen und Herren, den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

I dag är det min födelsedag. De flesta människor firar sin födelsedag som om det var deras egen förtjänst att de föddes. Så är det inte. Du, liksom jag, har inte den minsta faktologiska anledningen till att ta åt sig någon som helst ära för din egen tillblivelse. Möjligen kan du berömma dig för att du fortfarande finns bland oss, trots att världen är nersmutsad med Jönköpings-Posten och kolibakterier. Men du är ändå det bästa som kunde ha blivit av det möte som din biologiska far och dito mor var med om i höet eller Katarinahissen eller var det nu var som din biologiska fars spermier tog tävlan om din mors äggpokal.

I dag, när det finns 6 973 738 433 människor på Jorden, föds ytterligare 5 barn i sekunden. Så under tiden som jag skrev den här meningen, ökade vårt antal till 6 973 738 438, förutsatt att ingen dog av den ovannämnda nedsmutsningen eller någon annan orsak.

Över 19 och en halv miljon, det vill säga cirka en 365-tedel av alla människor, är födda på samma dag som jag. Det går naturligtvis inte att nämna här alla, det är trots allt inte Jönköpings-Posten du valde att läsa, men jag skall ändå nämna några. Francis Bacon, George Gordon Byron, Grigorij Rasputin, D.W. Griffith, Francis Picabia, Thor Modéen, Porfirio Rubirosa, U Thant, Bruno Kreisky, Bill Bixby, John Hurt, Christoph Schönborn, George Foreman, Michael Hutchence, Steven Adler, och efter alla dessa, han, som jag ställer framför alla andra, min personliga hjälte, om än inte förebild, August Strindberg, född på en snövit grön måndag, anno 1849.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”, inleder Strindberg ”Hemsöborna”. Jag kom i augusti 1968, några dagar efter Warszawapaktens tankburna befrielse.

Jag är vattuman, alstrad i Tjeckoslovakien. I mondän astrologi är vattumannen associerad till länderna Sverige, Etiopien, Preussen, Kanada och Polen. Visserligen är jag inte skrockfull men det vore dumt av mig att avböja ödets hjälp. I Etiopien är männens medellivslängd 37 år och så finns där bara 31 biografer på 31 miljoner invånare. Vilken trängsel. Du inser att jag inte kunde ha Etiopien som alternativ till Tjeckoslovakien. Med hänsyn till det ovanskrivna och vattumannens övriga predispositioner föreställde jag mig att Sverige onekligen lämpade sig bäst för mig. Tänk att ha himlen på sin sida.

Kännetecknande för Vattumannen på det psykologiska planet sägs vara – enligt en beskrivning lånad från Carl G. Liungmans bok ”Symboler, västerländska ideogram” – sällskaplighet, samarbetsvillighet, uppfinningsrikedom, intelligens, objektivitet och humanism. Det måste ha varit en vattuman som skrev det. Och bättre, eller som vi svenskar säger, värre blir det. I astrologisk symbolik är det kosmiskt vatten, medvetenhetens vatten och intuitionens vatten som Vattumannen häller över jorden, trogen sin insikt att alla människor är bröder och systrar med varandra. Vattumannens tecken ω är en symbol för människan förverkligad genom denna insikt om mänsklighetens grundläggande jämlikhet. Du märker att ω är liksom likhetstecken (=), som bildas av två lika långa parallella streck, det vill säga att synintrycket avslöjar den inneliggande idén, att innehållet uttrycks med sin grafiska form.

En annan grundläggande aspekt för vattumannen är kommunikation via alla media, särskilt intuition, telepati, och elektronik. Nyckelord för människor födda med solen i ω är sällskaplighet, arbete för humanitära ideal och idéer, strävan efter vänskapliga förhållanden med alla sorters människor, intuitivitet och intelligens. Enligt den astrologiska symboliken ska tidsåldern från omkring mitten av 1900-talet – vattumannens epok anses ha börjat år 1962 – och fram till år 4100 bli en humanismens, medvetenhetens och framstegens epok.

Eftersom jag föder mig genom att ta betalt för att jag placerar alfabetens olika bokstäver efter varandra i enligt mig lämplig ordning, utsätter jag mig för att andra människor skriver om mig respektive om mina iordningställda bokstäver. I förekommande fall kan jag då begåvas med släktnamn Gravsky, Dravsky, Voravsky, Orvsky, Orabsky, Oravski, Orvavsky, Orvasky, Joravski, Iravsky och Oravsk, och förnamn Valdo, Vivaldi, Vildimir, Valdemir, Valdimir, Waldemir, Wladi, Vlady, Vladys, Waldi, Valdy, Vladim, Wadim, Blabimir och Bladimir.

Undrar du hur jag ställer mig till det? Låt mig svara med ett ursvenskt, pur svenskt ordspråk: ”Gråt inte över spilld mjöd”.

(Sorry, jag menar ”Kärvt barn har många namn”, givetvis.)

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.