ORAVSKYS 80:E BOK VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT

Oravskys 80:e bok VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT är en typisk Oravsky om 39 kapitel med illustrationer

Georges Simenon, Isaac Asimov, Honoré de Balzac, Alexandre Dumas den äldre, Lope de Vega, Joyce Carol Oates… det är dessa världsberömda och välsäljande författare jag omedelbart tänkte på, efter att en av mina förläggare härom dagen sade till mig att hen knappast hinner publicera allt det som jag hinner producera. Men glädjas åt förtjänster som mina bokstäver genererar belastar henom inte alltför mycket verkar det som.

80 utgivna böcker är knappast något att vara alltför stolt över när skrivande är någons fulltidssysselsättning. Dame Barbara Cartland gav i genomsnitt ut en ny bok var 40:e dag under sin karriär. Woody Allen har skrivit 76 producerade filmmanuskript, regisserat 52 filmer, skådespelat i 48, erhållit 4 Oscar och var nominerad till ytterligare 16. Han skriver teaterpjäser, komponerar musik, regisserar opera, skriver för tidningar, är ständigt skrivande bidragsgivare för The New Yorker, ger ut böcker, spelar regelbundet klarinett i ett band, ger intervjuer, representerar sina filmer på festivaler världen över, är en bra fader och har en underbar relation till sin syster som han arbetar ihop med, och världens bästa och mest karismatiska skådespelare står på kö för att få ynnesten att kunna få figurera i hans filmer.

Att skriva en bok är ett latmansgöra i jämförelse med att regissera film. Jag vet det, efter att jag regisserat och producerat över 50 utbildnings-, musik- och reklamfilmer.

Jag tar således min förläggares statistik inte som en komplimang, utan söker i stället förklaringar till varför jag inte lyckats producera mera.

För det första: Jag brukade alltid vara väldigt sen med allt. När alla andra kunde prata och säga många intressanta ord som exempelvis katt och boll och träslev, kunde jag bara säga ’pappa’, och jag sa ’pappa’ till allt och alla, till mamma och hästen och korna och grisen och träsleven. Alla var ’pappa’, och pappa och mamma var riktigt oroliga för mig och gömde mig i ladan, medan andra föräldrar var stolta över sina duktiga barn. Jag släpades runt till en massa olika medicinare och förståsigpåare och specialister för att undersöka mig men ingen lyckades hitta något fel på mig. Plötsligt började jag prata och det med besked, hur långa och sammanhängande meningar som helst.

Det låter kanske som något som jag hittar på eller efterkonstruerar, men det är helt och hållet sant, jag har dokumenterat det i min omtyckta bok DEN STÖRDA UTFLYKTEN och säg när det tryckta ordet for med osanning?

Jag var redan 20 år fyllda när jag för första gången bekantade mig med ett svenskt ord. Det råkade vara ”högertrafikkommissionen”. Jag skulle kunna svära på att just nu, i denna skrivande stund, är det första gången jag använder detta ord sedan dess.

Dessutom är jag en smula dyslektisk och ovanpå det hör jag inte skillnader mellan långt ”y” och kort ”i” eller ”ä” och ”e”, ”o” och ”u”. Både vokaler och konsonanter kan byta plats sinsemellan respektlöst, precis hur de än vill. Men tack vare datorer och bra stavningsprogram, kan jag numera få mina tankar på pränt ganska så tillfredsställande.

Även detta är helt sant, hur annars skulle det kunna stå i boken UTBRYTARKUNGENS KNEP : ELLER HUR JAG SLUTADE ÄNGSLAS OCH LÄRDE MIG ÄLSKA SVERIGE

Och just det där, med väl underbyggd och dokumenterad verklighet, finner jag vara det största hindret till att jag inte skriver snabbare.

”Any damn fool can be spontaneous”, fräste Ezra Pound. Diktaren måste dock konstruera sin konst. Men även det går mycket, mycket snabbare än att skriva dokumentära, undersökande böcker, så som exempelvis VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT, där varje detalj är välunderbyggd, väldokumenterad, välresearchad. Ett bra samhällskritiskt, undersökande skrivande, nöjer sig inte med mindre, än en grundlig research, många samtal och skriftliga och personliga intervjuer, en hel del resor, och gedigna studier av liknande fall.

Boken VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT tog således åtminstone lika mycket av min tid och kraft och energi i anspråk, som exempelvis min omfångsrika historiska roman om Marie-Antoinette TILL DIG JAG VÄNDER ÅTER.

I boken VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT utgår jag från citatet ”Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?” lånat ur Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”, premiärvisad år 1928. Denna är i sin tur en bearbetning av John Gays ”Tiggaroperan” som Gay, skrev tvåhundra år tidigare, det vill säga år 1728.

Det har passerat mer än tre århundranden sedan Gays sjuttonhundratal, men bankerna och bankmän och bankkvinnor förlitar sig fortfarande på samma bankspecifika (o)moral som Gay beskriver, som om denna var inkodad i bankväsendets DNA. Bara metoderna att skinna folk och statsfinanserna ändras för att passa dagens globaliserande dato.

Finansinspektionen och radioprogrammet Plånboken och även en rad andra aktörer i rådgivningsbusinessen, uppmanar oss konsumenter att ”rösta med fötterna”, det vill säga, vi rådes att överge en bank till förmån för en annan.

”Det finns 100 anledningar att byta bank”, anmanar oss en representant för Sveriges konsumenter.

Vilken bank menar Finansinspektionen att konsumenterna skall ”rösta på” och satsa på? Har Finansinspektionen vetskap om någon obefläckad, optimal bank? Kan Finansinspektionen anbefalla mig en i alla avseenden pålitlig bank, en bank som FI med rent samvete skulle kunna rekommendera mig eller någon annan Svensson att flytta sina affärer till?

Kan det möjligen vara den i mångt och mycket omdiskuterade Nordea, vars verksamhet inte bara inskränker sig till de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland, utan även har förgrenade kontakter med den beryktade panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca & Co.? Eller kan det vara SEB, som inte heller alltid tyckt att Mossack Fonseca & Co. inte är en alldeles lämplig finansiell rådgivare? Eller kan det vara Carnegie Bank? Eller kan det möjligen vara Swedbank? Kan det vara Marginalen Bank? Kan det vara den FOREX Bank som Finansinspektionen skulle vilja rekommendera en sparande Svensson?

Det är nämligen rådet om den lämpliga banken som jag som konsument är mest intresserad av…

VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT kan inhandlas på många ställen, exempelvis här

Vill du låna VAD BETYDER FOREX BANK OCH ANNAT SKÄMT, så exempelvis här

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

BICYKLE DRIVER – EN NY BOK AV VLADIMIR ORAVSKY

Kompositionen “Straighten Up And Fly Right”, skriven av Nat King Cole och Irving Mills framförd för första gången av The King Cole Trio krigsåret 1943, gladde sig åt en oerhörd framgång och den gläder fortfarande otaliga lyssnaröron, då coverversioner spelas ånyo och ånyo in och används som del av soundtracken i filmer och tv-serier. Linda Ronstadt, Natalie Cole, Diana Krall, Oscar Brown Jr., Robbie Williams, Lyle Lovett, Dianne Reeves, King’s Singers och Caravan Palace är bara några av artisterna som har “Straighten Up And Fly Right” på sin repertoar.

Sångens första rader berättar följande historia:

A buzzard took a monkey for a ride in the air,

The monkey thought that everything was on the square.

The buzzard tried to throw the monkey off his back,

The monkey grabbed his neck and said,

Now listen, Jack…”

“Straighten Up and Fly Right” är upptakten till ”Bicycle Driver” som i mångt och mycket påminner om den som berättas i Paul Schraders och Martin Scorseses filmklassiker ”Taxi Driver”, men som ändå bygger på ett autentiskt fall.

Innan ”Bicycle Driver” tar till ända är två av mänsklighetens grundsatser överträdda, bespottade, trampade på: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa” och ”Du skall inte mörda”.

“Bicycle Driver” berättar i pjäsmonologform den tragiska berättelsen om missförstånd som nästan var och en varit med om på ett eller annat vis, med mer eller mindre allvarliga konsekvenser som följd:

en lokalbutikförsäljare hör en högst tillfällig förbipasserade nynna “Straighten Up And Fly Right” och uppfattar det som en personlig förolämpning. Han kan över huvud taget inte tänka sig att det inte finns någon som helst tanke bakom varför människan småsjöng sången för sig själv, utan antog falskeligen att detta var en förklädd krigsförklaring.

Situationen förbättras inte, utan tvärtom trappas den upp bakom den gräns som bör vara helig för var och en.

Två teatrar utanför Sveriges gränser har redan skaffat sig speloptionsrätt till detta dessvärre lika aktuella som eviga drama, och ett litet amerikanskt förlag vill ge ut “Bicycle Driver” som ”novelisation”, det vill säga omarbetat till en kortroman. Har du tid och lust, är du välkommen att ta dig an uppgiften.

För övrigt se https://www.muntligt.se/e-bok/9789175910925/bicycle-driver

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

BÖR JAG BÄVA?

Jag fick ett mejl. I rubriken stod det ”Vad var det jag sa?”

Mejlets avsändare var en känd och uppburen Göteborgskonstnär som jag förr i tiden umgicks med en hel del. Hen tog mig alltid ut på havet i hens båt att fiska. Vi åt gott och drack och fiskade. Hen tyckte att det var något av det bästa hen visste här i livet, kanske med undantag de överdådiga festerna, som han organiserade för konstnärskollegor, operasångerskor, författare och målare.

Jag tyckte att fiska var ingen höjdare, jag mådde inte så sällan mindre bra på hens båt, mestadels av den för mig ovana kombinationen sprit och höga, krängande havsvågor. Jag brukade säga att fiska är ingenting för mig och hen brukade svara ”du kommer att vänja dig vid det goda livet, skall du se, och det kommer knappast komma som en överraskning, när du även kommer att skriva en bok eller en pjäs om det goda livet med ett spö i handen”.

Som sagt: hen skrev ”Vad var det jag sa?” och åsyftade min bok ”Joel and the Santa Claus Murder Mystery” som bokhandelskedjan bokus.com i sin annonsering katalogiserar som en bok om sport, fritid och hobby. Och det trots att det på bokens omslag står svart på vitt ”Scandinavian Noir”, som är en beteckning på en deckargenre vars främsta företrädare är svenskarna Stieg Larsson, Henning Mankell, Leif GW Persson och Liza Marklund, norrmän Jo Nesbø, Anne Holt och Karin Fossum och danskarna Peter Høeg och Jussi Adler-Olsen.

Min kommande bok kommer att heta ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt” och även den kommer att saluföras med en orm på omslaget.

Jag bävar således att boken ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt” också kommer att tillhandahållas som en bok om sport, fritid och hobby.

Det är inte så att jag motsätter mig att människor med dessa knappast marginella intressen bekantar sig med boken ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt”, men jag riktar mig med den mera till människor med något striktare arbets- och fritids- klädsel.

Dessutom:

Min bok ”Zlata Ibrahimovics dagbok” har i samtliga utgåvor, svenska som utländska, en flicka på omslaget. Icke desto mindre bjöds jag in av en rikstäckande idrottsorganisation att föreläsa på bokmässan i Göteborg om den världsberömde fotbollvirtuosen Zlatan Ibrahimovic med utgångspunkt av boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok”. Jag avböjde med hänvisning till att Zlata inte spelar fotboll ens i lägsta distriktsserie för flickor. Trots det fick jag en hel del mejl från fotbollsentusiaster och Zlatan anhängare, i vilka jag upplystes om att de inte fann ens det minsta spår av någon boll mellan bokens pärmar – som om det skulle vara en nyhet för mig.

Det positiva med denna förväxling var att ett ospecificerat antal brev- och mejlskrivare var glada för att de fick bekanta sig med boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok”, som de annars säkerligen skulle ha missat.

Liknande förväxling var jag med om med min bok ”Den lyckliga ockupationen : Vladimir Oravskys sensuella recept från naturens eget kök och en läsebok för alla åldrar och många smakriktningar om honom själv och om invandrade och inhemska människor och djur”

Förlaget nominerade ”Den lyckliga ockupationen” för Augustpriset, men jag beskylldes ändå av en och annan klagopelle, som fann den bland böckerna klassade som kokböcker för att ”Den lyckliga ockupationen” inte var mycket till en kokbok, och att i Sverige brukar kokböcker vara späckade med bilder på olika maträtter.

Jag skrev ovan att jag bävar för att boken ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt” kommer att saluföras som en bok om sport, fritid och hobby på grund av att den, liksom boken ”Joel and the Santa Claus Murder Mystery” har en slingrande orm på omslaget. Men efter närmare eftertanke inser jag att så behöver det inte alls vara: bokus.com marknadsför nämligen min bok ”Lathund för ambitiösa katter 2 : Rhapsody in blue and yellow för blågula och rödgröna katters ett till flera in- och utandningsorgan : en nervkittlande historisk krönika kring ouppklarade och uppklarade brott” bland kategorin uppslagsverk & referenser / encyklopedier & referensverk.

Boken ”Lathund för ambitiösa katter 1 : metamorfoser enligt Ovidius, Kafka och Oravsky : en nervkittlande historisk krönika kring uppklarade och ouppklarade brott”, alltså del ett i Lathund för ambitiösa katter-serien, kategoriseras som hörande bland böcker om ”samhälle & politik”. Och båda böckerna har nästan till förväxling liknande omslag.

Det är inte lätt att exakt kategorisera en bok, inte ens om förläggaren beskriver den ganska detaljerat innan hen sänder den till olika bokförsäljningskedjor. Det är betydligt lättare att rätt identifiera köttet i lasagnen. Jag tror att det är på grund av att hästkött är dött, däremot är bra böcker levande. Och det som är levande, det är svårkategoriserat. Försök att helteckna din vän med ett eller två ord – och levande böcker är inte så sällan mera komplexa än din vän, till och med den som bjuder dig på oförglömliga middagar på hens förnäma fiskeskuta.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

HÄXOR BÖR KASTAS PÅ BOKBÅL PUNKT SLUT

Häxor bör kastas på bokbål – punkt slut

Med anledning av Jan Lööfs debatt

Jag tycker att det är önskvärt att vi återigen debatterar barnkultur i allmänhet och barnböcker i synnerhet.

Det jag däremot är en smula tveksam till, är varför det alltid bara är gamlingar, det vill säga folk över trettio som diskuterar, och alltid ovanför barnens huvud.

Att föräldrar eller potentiella föräldrar uttalar sig om barn, sina eller andras, dagens eller framtidens, är lika övertygande, som när barn uttalar sig om sina föräldrar, som inte så sällan både är döda och förmultnade.

Exempel:

”Vad tycker du, att din mor skulle ha tyckt om att hennes folkkära litterära gestalter kommersialiseras och säljs till de högstbjudande?”

”Hon älskar det”, är svaret, ”hon har precis skajpat mig från himlen och berättat att hon älskar det.”

Här kommer mitt bidrag till en pågående debatt om Jan Lööfs illustrationer. Jag har visserligen också vuxit mig ut ur kortbyxorna – åtminstone enligt den segregerande etikettribban som adelsöversteprästinnan Magdalena Ribbing ställde upp – men mitt sätt att se på saker och ting och fälla omdömen om dem, svävar inte på moln, låtsas inte vara akademiskt, utan håller sig jordnära, helst under bälteshöjden.

Det var dags för god nattläsning, och i dag var det den gamla häxans tur att läsa. Ja, så kallar mitt barnbarn Nils, min ”skrynkliga” hustru. Undrar vem han fått det ifrån?

I barnkammaren lät det som i en polsk riksdag. Undrar varför?

Jag tog min flaska med kvällstequilan – i min ålder är det viktigt med rikligt med C-vitaminintag – och ställde mig bakom den stängda barnkammardörren. Häxan vägrade att läsa boken ”Ta fast Fabian” för Lillnissen, men han argumenterade livligt med att farfar hade läst den så sent som i går för honom och då var det minsann inget ”fel på boken”.

Som sagt, polsk riksdag.

Hennes främsta argument mot boken var inte mindre starkt: ”Den där boken skrotar vi Nisse, jag vill inte ha ytterligare en farfar här i huset, den vi har räcker med råge!”.

Jag tror att hon använde åtminstone tretton utropstecken i den meningen, för att försäkra sig om att det treåriga barnbarnet skulle märka allvaret i hennes veto.

Jag ställde den hälsobringande tequilaflaskan ifrån mig och slank in i barnkammaren. ”Vad är det fråga om”, frågade jag, som om jag precis anlände från en månadslång månresa och inte hade en aning om vad som händer här på jorden.

Min hustru pekade på en teckning i boken där en svart yngling bar på en trumma under armen, hon borrade samtliga sina mest inkvisitoriska ögon i mig, och frågade: ”vill du kanske att ditt eget barnbarn skall bli mörkhyat? Eller att det blir en musiker, en bongo-trummis? Det skulle minsann bli en fin fjäder i hatten för vår familj, inte sant?!”

”I skruden!”

”Vafalls?”, undrade häxan.

”Fjäder i skruden, det heter inte hatt, utan fjäderskrud, det har farfar förklarat för mig!”, förklarade barnbarnet.

Jag vet inte vem som gick segrande ur denna litterära diskussion, jag kände nämligen plötsligt ett starkt sug efter C-vitamin.

Jag vaknade klockan 04.30, som varje morgon förresten, och alltid av samma anledning. Just vid det klockslaget njuter jag nämligen av mitt aktningsvärda morgonstånd. Jag skall fylla 84, om några dagar, så i min ålder och min samhällsklass, är morgonståndet det enda ståndet jag får på hela 24 timmar. Det måste således för var och en vara helt klart, att jag vördar det, vårdar det, och är på alla sätt och vis varsam med det.

Jag brukar sätta på min laptop, navigera på en pilsk, beprövad jumpasajt, och dansar ledstångshambo med min stolta salami kring 45 minuter. Jag undviker att trötta ut mig, eftersom kring halv sex brukar min hustru vakna och hon blir glad av att få guld i mun i denna arla morgonstund.

Den här specifika morgonen började mitt raffliga morgonprogram med en reklamsnutt som jag visserligen genom ett klick kunde hoppa över efter en plågsam stund, men den höll mig kvar, paralyserad, förstummad, förbryllad, förundrad, förbannad. Anledningen? En tecknad elak häxa bjöd ut ett, troligen förgiftat äpple till en oskyldig flicka…

Behöver jag förtälja mer?

Hur kan man vara så oansvarig och så insyltad i gamla föreställningar?

Varför måste en häxa alltid vara elak? Varför måste hon likaledes alltid vara en kvinna? Varför liknar hon Patti Smith i håret? Och varför är hon ständigt till åren kommen? Och varför har hon en skränig röst? Och varför liknar hennes tanduppställning en bortkastad gles hårkam? Och varför är hon alltid rynkig och skrynklig och fårad och skrumpen? Och varför har hon så långa naglar som knappast kan vara behjälpliga vid dagligt manuellt arbete? Och varför är hon oärlig och säger inte som det är, att den bjudna äppelträdets frukt är förgiftad? Och varför har hon en näsa som Nicole Kidman spelandes Virginia Woolf?

Jag är så kordialt trött på alla dessa alltid!

Och all denna avtändning direkt på morgonen, när man är full av liv och lustar. Vem längtar då efter möten med gamla äppelbjudande kärringar?

Lite variation, lite modernitet, lite samklang med tiden, vore verkligen på tiden. Det är säkerligen flera än bara vi feminister som med brinnande talfackla kräver detta.

På eftermiddagen bjöd min häxa vårat Nissebarnbarn på ett äpple. Själv ägnade jag mig åt min dagliga skönhetstupplur. Men jag blev ryckt ur Morfeus sköna omfamning. Av en polsk riksdag, vad annars?:

Nisse vägrade att äta äpplet av rädslan att det var förgiftat.

”Varifrån får han alla sina idéer”, undrade min hustru, men jag var tyst som en svensk tiger.

”Du behöver C-vitamin Nisse”, argumenterade min hustru och Nisse svarade ”jag föredrar att ta mig en klunk ur farfars medicinflaska”.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

BIBLIOTHEA NON GRATA: FÖR ANDRA GÅNGEN

Bibliotheca Non Grata är ett konstverk och en utställning av Måns Wrange och Igor Isaksson, samfinansierad av Stieg ”Millenniumtrilogin” Larssons familj och Umeå kommun.

Det rör sig om ett bibliotek bestående av böcker som bokförlag i Sverige och annorstädes i världen av olika, dock inte konstnärliga anledningar refuserade, och som senare visade sig ha stor genomslagskraft och även blev storsäljare, översatta till flera språk.

 

 På konstverkets första rad ses Vladimir Oravskys standardverk om friheten i kulturen : ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren” (ISBN 9789173270441 och ISBN 9789186839888) samt den biografiska romanen ”Från Astrid till Lindgren” vars långa väg till utgivningen beskrivs på Wikipedia med orden ”… År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’.”

På fotografiet nedan ses den inbundna katalogen med förteckning över samtliga böcker i Bibliotheca Non Grata.

Min osedvanlig kulturintresserad kompis och en sanslöst produktiv författare Staffan, mejlade till mig, när jag berättade för honom om Bibliotheca Non Grata: Kul den där utställningen, roligt perspektiv, grattis att vara med! Visst var det så att självaste Astrid ursprungligen blev refuserad, fanns hennes refuserade bok med i utställningen?

Jag har varit på Per Gessles Tylösand-hotell och sett alla refuseringsbrev han dekorerat baren med, från tiden innan Gyllene Tider slog igenom. Riktigt kul läsning. Inte för att jag har speciellt mycket till övers för Per Gessles musik eller allmänna attityd.

Jag svarade: Yes Astrid Lindgren var refuserad. Huruvida hon var med på utställningen vet jag ej eftersom jag inte flög upp till Umeå trots att jag blev bjuden. Mingel med opportunister är inget för mig. Jag väljer noga vem jag vill synas med, vill inte sluta som den avgångne bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Güner Kaplan och den likaledes borträknade Mona Ingeborg Sahlin. Men jag tror inte att A Lindgren var med. Av flera anledningar: Det finns ingen författare som inte var refuserad någon gång. Men de flesta var det på grund av att förlagen inte trodde att de kunde tjäna in pengar på den och den boken eller att de inte fick tillräckligt högt tiggarbidrag från statens kulturråd och 30 andra officiella bidragsställen till.

Mina ”refuserade böcker” var inte refuserade, tvärtom, de blev antagna, till och med tryckta och annonserade i en rad tidningar, men dagen innan premiären på bokmässan i Göteborg, drogs de bort från marknaden. Det är en viss skillnad.

Att Gessle var refuserad, tror jag gärna, men återigen, det måste ha skett på strikt kommersiella villkor, eftersom den mest vågade uppmaningen som han någonsin ställt i sina/hans texter var/är ”Gå & fiska!”

Min danske kompis Lasse von, hörde också av sig med anledning av min medverkan på utställningen Bibliotheca Non Grata och bekände att han googlade danska och svenska recensionerna som min bok ”Friheten i kulturen” fått. Han citerade ett kort utdrag ur den okrönte recensentregenten Benny Holmbergs recension: ”Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhelm Moberg och Haijbyaffären. Han refererar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet.

Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsefullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseende. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktigt det är att den litterära produkten ägs av författaren.

Maken till frontalangrepp på det etablerade kulturlivet har inte skrivits i detta land sedan Strindberg drog ut i den gigantiska pennfäktning ’Strindbergsfejden’ där han sågade hela det dåtida kulturetablissemanget vid fotknölarna med bland andra storheter som Heidenstam och Levertin och där Strindberg också konstaterade att vad upptäcktsresande Sven Hedin släpat hem i materiell och saklig materia inte ägde större halt än att det på sin höjd borde redovisas på Lantmäterikontoret.”

Lasse von kommenterade allt detta med ”inte helt illa Oravskyvitj!”

För att visa att jag är bakad av den godaste degen, svarade jag med ett för evigt och överallt giltig iakttagelse: ”alla bedöms så som de förtjänar”.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

BIBLIOTHEA NON GRATA

Bibliotheca Non Grata är ett konstverk och en utställning av Måns Wrange och Igor Isaksson, samfinansierad av Stieg ”Millenniumtrilogin” Larssons familj och Umeå kommun.

Det rör sig om ett bibliotek bestående av böcker som bokförlag i Sverige och annorstädes i världen av olika, dock inte konstnärliga anledningar refuserade, och som senare visade sig ha stor genomslagskraft och även blev storsäljare, översatta till flera språk.

 

På konstverkets första rad ses Vladimir Oravskys standardverk om friheten i kulturen : ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren” (ISBN 9789173270441 och ISBN 9789186839888) samt den biografiska romanen ”Från Astrid till Lindgren” vars långa väg till utgivningen beskrivs på Wikipedia med orden ”… År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’.”

På fotografiet nedan ses den inbundna katalogen med förteckning över samtliga böcker i Bibliotheca Non Grata.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

DET LÖGNAKTIGA FOREX BANK

I sin reklam för FOREX Banks betal- och kreditkort, påstår FOREX Bank att

Kontantuttagsavgift utanför EU 0 kr”.  

Det är en sanning med modifikation, det vill säga det är inget annat än rätt och slätt en lögn.

En rejäl mängd automater tar nämligen betalt om man använder sig av FOREX Banks betal- och kreditkort:

”This transaction will incur an Acquiring Fee: 54 890,00 VND” (vietnamesiska Dong) informerar en mängd uttagsautomater, i det här exemplet i Vietnam. (Se det bifogade fotografiet: This transaction will incur an Acquing Fee: 54 890,00 VND).

 

Kontantuttagsavgift utanför EU är således inte 0 kr, som det lögnaktiga FOREX Bank hävdar, utan det kostar i många, alltför många fall pengar att ta ut pengar med FOREX Banks betal- och kreditkort.

 

FOREX Banks betal- och kreditkort är inte betrott 

Jag har rest kors och tvärs över stora delar av världen. Därför kan jag, efter en okulärbesiktning, hävda att i Vietnam finns det så många ATM, (Automated Teller Machine), ”Bankomater”, att hen som har ett ”uttags-kort”, behöver inte oroa sig för att hen inte hittar något ställe, med möjlighet att ta ut kontanter.

Varför finns det en så pass stor mängd uttagsautomater i Vietnam?

Eftersom det är bara de turistfrekventerade, ofta lite större ställena, som även marknadsför sig på nätet, som tar emot bankkort. De flesta säljare och andra näringsidkare tar bara emot kontanter, antingen USA-dollar eller vietnamesiska Dong.

Att bära på sig sedlar som räcker under en längre Vietnamvistelse är inte alltför praktiskt.  

Att ta med sig ett bankkort är sålunda ganska så nödvändigt.

Dock, det gäller att välja ett rätt ”uttags-kort”, och FOREX Banks betal- och uttagskort tillhör definitivt inte denna kategori.

Vietnamesiska ATM-uttagsbås är uppställda precis var som helst, antingen enskilda för sig själv, eller också i långa rader. (Se foto)

 Och vietnamesiska ATM accepterar alla existerade slags kort – (se foto) – dock INTE FOREX Banks gula Visa kort.

Under min vistelse i Vietnam prövade jag att ta ut vietnamesiska Dong i 50 bankomater av olika slag, fabrikat och benämningar (ATM et cetera). Inspektionen tog sin tid: Jag gick, tog motorcykel och taxi mellan dem. Men det var det värt. Någon måste göra det, när det dessvärre verkar förhålla sig så att FOREX Bank är lika glad oavsett vad.

Samtliga testade bankomater fungerade, det vill säga de accepterade både SEB:s MasterCard och även SEB:s Visa. Av dessa 50 fungerande bankomater, var det bara 7 (sju) stycken, som accepterade FOREX Banks gula Visa-kort.

Det är färre än var 7:e.

 

Vad tycker FOREX Banks vd, styrelseordförande och styrelseledamot Anders Scherlund om det, är det ett godkänt resultat?

Se foto på hur bankautomaterna i 43 av 50 fall reagerade på, när dessa kom i kontakt med FOREX Banks betal- och kredit Visa-kort.

“I’m sorry. I can’t do that right now.

There is a problem with your card.

For assistance, please call your financial institution.”, visas på bankomaternas skärm, omedelbart efter att bankomaten matades med FOREX Banks betal- och kredit Visa-kort.

Bankomater är bara maskiner, och som sådana är de programmerade att ge det svar som med största sannolikhet ger den bästa vägledningen till hur det uppstådda felet ska åtgärdas. 

Skulle dessa bankomaters programmerare veta att det finns något som heter FOREX Bank med Anders Scherlund som vd, styrelseordförande och styrelseledamot, så skulle antagligen texten se ut på följande vis:   

Jag beklagar att du är brukare av det obrukbara FOREX Banks betal- och kredit Visa-kortet. Be till Gud, och hoppas att hen kan hjälpa dig, eftersom både Anders Scherlund och hans anställda på FOREX Bank, kommer fullständigt strunta i ditt problem med FOREX Banks betal- och kredit Visa-kort. 

(Jag lyckades att ta ut pengarna med FOREX Banks gula Visa-kort sammanlagt 9 gånger. I den första automaten som accepterade FOREX Banks gula Visa-kort, tog jag ut pengarna 3 gånger under en och samma vistelse.)

Eftersom FOREX Bank aldrig kan tänka sig att tillstå att felet ligger på deras planhalva, kan jag redan nu förutse vad deras svar kommer att vara på frågan varför de vietnamesiska automaterna i 43 av 50 fall svarade “I’m sorry. I can’t do that right now.

There is a problem with your card.

For assistance, please call your financial institution.”

 

De kommer att svara, att jag högst sannolikt har fört in kortet i automaterna på ett fel sätt: antingen för slappt eller för aggressivt, eller upp- och nervänt eller bak- och framvänt, eller att jag inte försäkrade mig om att kortets vitala ytor var tillräckligt rena från svett, damm och andra jordiska partiklar, att jag använde fel hands fingrar när jag hanterade kortet… men att ingenting av detta förvånar dem, med hänsyn till mitt iögonfallande osvenska namn.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

ETT RÅD FRÅN FOREX BANKS VICE VD

Den 18 mars 2016 på eftermiddagen, fick jag ett mejl:

”Hej Vladimir

Vi ser inte att vi kommer vidare i den här diskussionen.

Jag får be dig att kontakta Allmänna Reklamationsnämnden med ditt ärende.

Med vänliga hälsningar

Thomas”

Smart tänkt av Thomas Högväg. Smart tänkt och samtidigt övermåttan dumt.

FOREX Banks vice vd Thomas Högväg ville med detta mejl återigen sätta mig i gratisarbete vars ansträngning var dömt att misslyckas. Som vice vd på en bank, måste han nämligen vara väl medveten om Allmänna Reklamationsnämndens villkor som bland annat innehåller följande passus:

”Värdegränser

Vi prövar inte tvister där konsumentens krav är lägre än våra fastställda belopp (värdegränser).

I anmälan måste du kunna beskriva hur du kommit fram till det belopp du kräver. Du kan inte få ersättning för sveda och värk.

De här värdegränserna gäller för de olika tvisteområdena:

(…) 2 000 kr: ärenden som rör bank, bostad, båt fastighetsmäklare eller försäkring.”

Smart tänkt Thomas Högväg. Och samtidigt så dumt. Helt i samklang med allt det övriga jag fick ut ur FOREX Bank.

Vad skulle jag skriva till Allmänna Reklamationsnämnden? Vad skulle jag klaga på, när allt det jag skulle kunna vilja klaga på inte omfattas av ARNs ”värdegränser”?

Eftersom ARN menar att om en bank skinnar någon på 2 000 kronor, då är denna ”allmosa” inte värt att bråka om.

ARN är nämligen  med sin hållning närmare i pakt med de besuttna, än exempelvis de som lever på garantipension. Och garantipensionen garanterar 2,13 prisbasbelopp per år om man är ogift, och 1,9 prisbasbelopp per år om man är gift (före skatt). År 2014 var garantipension ca 7 880 kronor per månad för ogifta och ca 7 030 kr för gifta. Före skatt.

Skatten är på cirka 31 %, det betyder att nettogarantipension blir 5 437 svenska kronor för ogifta och 4 850 kr för gifta par.

Och nu bjuder jag på ett intelligenstest: hur tror du, att det känns för en människa som lever på 4 850 kronor i månaden att bli av med 2 000 kr till en bank, och samtidigt veta att ingen, inte ens Allmänna Reklamationsnämnden kommer höja på ögonbrynen? Bör inte Allmänna Reklamationsnämnden vara i allmänhetens tjänst? Räknas inte de ekonomiskt svagaste som en del av allmänheten? Bör de förbjudas, eftersom de fattiga skämmer ut välfärdsstaten?

Vad anser jag att FOREX Banks representanter borde skriva till mig i stället för

”Hej Vladimir

Vi ser inte att vi kommer vidare i den här diskussionen.

Jag får be dig att kontakta Allmänna Reklamationsnämnden med ditt ärende.

Med vänliga hälsningar

Thomas”

För det första: Jag tycker inte att vice vd:n för FOREX Bank Thomas Högväg skall underskriva sina mejl till en klagande kund bara med sitt förnamn, som om den klagande kunden och han var bankpolare med varandra och diskuterade vilken restaurang de skall åtnjuta en ”representationslunch” på.

För det andra: vice vd för FOREX Bank Thomas Högväg borde ha skrivit till mig ungefär så här:

Jag beklagar att vi inte kommit vidare i den här diskussionen. Det är på grund av att jag inte bara är en representant för FOREX Bank, utan i förlängningen även för samtliga banker. Vi måste hålla ihop i våra policyer, om vi vill behålla vår starka samhälleliga ställning.

Det bäste vore om jag kunde råda dig att du skall föredra ditt klagomål hos Allmänna Reklamationsnämnden, men eftersom ARN har de policyn som de har, vet jag att du kommer precis ingen vart den vägen. Det är bara att beklaga, men så är det.

Men det finns mycket annat du kan göra:

·     Du kan beskriva allt det som FOREX Bank utsatte dig för på FOREX Banks Facebook,

·     du kan även starta en ny Facebook grupp med utgångspunkt av dina olustiga erfarenheter med FOREX Bank,

·     du kan skicka allt det mörka material du har om FOREX Bank till TV-konsumentprogrammet Plus,

·     du kan bekanta Sveriges Radios program Plånboken i P1 med det, och märk väl, att Plånboken också har en välbesökt Facebook-sida,

·     du kan offentliggöra din dystra erfarenheter med FOREX Bank i ”Ring P1” och på deras populära publika sidor,

·     du kan publicera dig i Aftonbladet och SvD…,

·     du kan ge ut en e-bok om allt det du har varit med om hos FOREX Bank på Amazon Kindle, eLib et cetera,

·     du kan skicka all din research om FOREX Bank till olika branschorgan som t.ex. Svenska Bankföreningen, Konsumenternas bank- och försäkringsbyrå, Konsumentverket, Finansinspektionen …,

·     du har flera möjligheter än du inte har, och jag hoppas innerligt att du kommer använda dig av åtminstone några av dem. Vårt land är inte främjat av tysta, missnöjda människor. De kritiska förebilderna behövs.

Jag kan naturligtvis vara dig behjälplig med allt detta, eftersom tro mig, som vice vd på FOREX Bank är jag mån om att vi har någorlunda nöjda kunder, och dessa får vi bara om banken fungerar någorlunda väl.

Med vänlig hälsning

Thomas Högväg

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

VAD ÄR BROTTET ATT RÅNA EN BANK MOT ATT GRUNDA EN BANK?

”Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?” är ett citat lånat ur Bertolt Brechts „Die Dreigroschenoper“, på svenska betitlad ”Tolvskillingsoperan”, premiärvisad år 1928. ”Tolvskillingsoperan” är en översättning och bearbetning av John Gays ”The Beggar’s Opera” (”Tiggaroperan”) som Gay, Jonathan Swifts och Alexander Popes samarbetspartner, skrev tvåhundra år tidigare, det vill säga år 1728. Det är antihjälten Mackie Messer, på svenska kallad Mackie Kniven, som framför denna oroande, samhällskritiska fundering i akt tre, scen 9. På tyska låter den „Was ist ein Einbruch in eine Bank gegen die Gründung einer Bank?“

Det har passerat mer än tre århundranden sedan Gays sjuttonhundratal, men bankerna och bankmän och bankkvinnor förlitar sig fortfarande på samma bankspecifika (o)moral, som om denna var inkodad i bankväsendets DNA. Bara metoderna att skinna folk och statsfinanserna ändras för att passa dagens globaliserande dato.

Det är således inte alls förvånansvärt att “Skillingtrycket om Mackie Kniven” (”Die Moritat von Mackie Messer”) från ”Tolvskillingsoperan”, spelas in på nytt och på nytt och alltid är lika aktuellt. Bland de mera kända artister som framförde det de senaste 60 åren hör Louis Armstrong, Lotte Lenya, Peggy Lee, Caterina Valente, Bing Crosby tillsammans med Bob Scobey, Bobby Darin, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Kenny Dorham, Jimmy Smith, Jacques Loussier, Marianne Faithfull, Dave Van Ronk, Ben Webster, The Doors, The Psychedelic Furs, Frank Sinatra, Sting, Nick Cave, Dagmar Krause, Ute Lemper, Roger Daltrey, Kenny Garrett, Mark Lanegan, The Young Gods, Robbie Williams, Lyle Lovett, Max Raabe, Ensemble Modern, The Brian Setzer Orchestra, Rammstein, Michael Bublé, Kevin Spacey, Camille O’Sullivan

Så här ”låter” “Skillingtrycket om Mackie Kniven” i 1957-års översättning av Ebbe Linde:
Och en haj han haver tänder / käften full så blankt och grömt,
men MacHeath, han haver kniven, / dock den kniven har han gömt.

Hajens fenor, dom är röda / när som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar, / där man ej kan spåra blod.

(…)

Och en vacker söndagsmorgon / ligger det ett lik på Strand,
kring ett hörn slank Mackie Kniven, / vilkens namn är nogsamt känt.

(…)

Var är Alfons Glite med schäsen? / Kommer det i dag, va falls?
Mackie Kniven kunde svara, / men han vet visst inget alls.

(…)

Alla fiskar simmar undan, / och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen, / fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas. / Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls / när man inte har bevis…

Är inte detta moritat igenkännbart och i sin poetiska precision giltig även för dagens avslöjanden om och kring dagens banker och deras affärer?

Finansinspektionen och radioprogrammet Plånboken och även en rad andra aktörer i rådgivningsbusinessen, uppmanar oss konsumenter att rösta med fötterna, det vill säga, vi rådes att överge en bank till förmån för en annan.

”Det finns 100 anledningar att byta bank”, anmanar oss en representant för Sveriges konsumenter.

Och knappast någon kan tycka att hen för alltid borde vara tillgiven den bank hen för ögonblicket gör affärer med, icke minst när hen är välmedveten om att hens bank gör affärer med henom bara för att berika sig själv så övermåttan som hen bara tål.

Men till vilken bank bör hen ”byta” till?

Det är rådet om den lämpliga banken som jag som konsument är mest intresserad av.

Vilken bank menar Finansinspektionen att konsumenterna skall ”rösta på” och satsa på? Har Finansinspektionen vetskap om någon obefläckad, optimal bank? Kan Finansinspektionen anbefalla mig en i alla avseenden pålitlig bank, en bank som FI med rent samvete skulle kunna rekommendera mig eller någon annan Svensson att flytta sina affärer till?

Kan det möjligen vara den i mångt och mycket omdiskuterade Nordea, vars verksamhet inte bara inskränker sig till de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland, utan även har förgrenade kontakter med den beryktade panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca & Co.? Eller kan det vara SEB, som inte heller alltid tyckt att Mossack Fonseca & Co. inte är en alldeles lämplig finansiell rådgivare? Eller kan det möjligen vara Swedbank? Åtminstone nu efter att Birgitte Bonnesen blev dess nya vd och koncernchef och Lars Idermark dess styrelseordförande? Kan det vara Marginalen Bank? Kan det vara FOREX Bank som Finansinspektionen skulle vilja rekommendera en sparande Svensson?

I april 2016 bevittnade jag ett reportage på det dagliga tv-nyhetsprogrammet Rapport, om hur fler och fler bankkunder håller på att få upp ögonen för så kallade etiska banker. Jag har aldrig gjort affärer med någon så kallad etisk bank, men jag känner en anställd på en av dessa. Han är inte bara bankanställd, han är även bokförläggare. Och om denna bokförläggardel av denne bankman kan jag sanningsenligt vittna om: På den delen av sin verksamhet, tillämpar han inte alltför mycket human morallära, utan han är notoriskt opålitlig och ser på både skrivna och muntliga överenskommelser på liknande vis som de vore använt toapapper. Men det är möjligt, om än inte alltför sannolikt, att som bankman är han moralens och etikens föredöme.

Jag har både en och två gånger iakttagit att den som felar, bryter inte bara mot en regel. Den eller de som handlar orätt går bakom en ridå dit de flesta andra inte går och de vet något som andra inte vet…

Ett exempel:

”Två skarpa varningar på fem år och återigen den högsta boten på 50 miljoner kronor blev straffet från Finansinspektionen. Allt sedan den femte september i fjol då Panaxia gick i konkurs har Finansinspektionen utrett Forex Banks ansvar och rutiner kring agerandet i Panaxia-härvan.” skriver http://www.svd.se/forex-vd-talar-ut-efter-miljonboterna

Ett annat exempel:

”1988 köpte Nordbanken Carnegie i en kritiserad affär och blev en av Erik Pensers viktigaste finansiärer, vilket bidrog till att Nordbanken kom på ekonomiskt obestånd och övertogs av staten genom Bankstödsnämnden” kan man lära sig på https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Penser.

Och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordbanken kan du läsa att ”… Efter att PK-Banken köpt upp sin mindre konkurrent och ändrat namn fick man stora problem under finanskrisen i Sverige 1990-1994. De privata ägare som kommit in i samband med sammanslagningen blev utlösta av svenska staten trots att man var på obestånd och bankens värde var högst osäkert. Gota Bank som samtidigt förstatligats slogs samman med Nordbanken. Ägandet övertogs sedan av Bankstödsnämnden och de osäkra fordringarna avsattes till ett nytt statligt bolag, Securum. Under finanskrisen gång mottog man som statens egen bank huvuddelen av det utbetalade bankstödet på cirka 65 miljarder svenska kronor.”

Nordbanken har efter ett antal fusioner bytt namn till Nordea och samma Nordea som slukade mellan 63 och 65 miljarder av svenskarnas skatte- och pensionspengar har i stället för att med hög ränta och ännu högre tacksamhet återbetala dessa, kommit fram till att det bästa sättet att visa sin uppskattning för allt vad Sveriges skattebetalare och pensionärer offrade för den, dränerat statskassan ännu mera genom att samarbeta med den beryktade panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca & Co.

Den legendariske Rock’n’Roll-hjälten Keith Richards solodebutalbum heter “Talk Is Cheap”, och uttrycket betyder att det är mycket lättare att säga eller råda något än att göra skillnad i det konkreta livet.

Storfilmen ”The International” med de Oscarsnominerade stjärnorna Clive Owen, Naomi Watts och Armin Mueller-Stahl i ledande rollerna, är inte världens bästa, men den är värd att göra bekantskap med. Dess tagline lyder: ”They control your money. They control your government. They control your life. And everybody pays.” Filmens manus är inspirerat av händelserna kring Bank of Credit and Commerce International (BCCI), se

https://en.wikipedia.org/wiki/Bank_of_Credit_and_Commerce_International

och hade premiär i februari 2009, under USA historiskt värsta bankkris.

Följande är exempel på tänkvärda replikskiften från The International”:

Umberto Calvini: “The IBBC is a bank. Their objective isn’t to control the conflict, it’s to control the debt that the conflict produces. You see, the real value of a conflict, the true value, is in the debt that it creates. You control the debt, you control everything. You find this upsetting, yes? But this is the very essence of the banking industry, to make us all, whether we be nations or individuals, slaves to debt.”

Eleanor Whitman: “We are just trying to get to the truth!”

Arnie, New York D.A.: “I get it! But what you need to remember is that there’s what people want to hear, there’s what people want to believe, there’s everything else, THEN there’s the truth!”

Eleanor Whitman: “And since when it’s that OK? I can’t even believe you are saying this to me! The truth means responsibility, Arnie!”

Arnie, New York D.A.: “Exactly! Which is why everyone dreads it!”

Vem och vilka är verksamma i det som kallas förtroendebransch?

Det är framför allt politik och dess utövare, det är bankerna, det är polisväsendet och domstolar och det är hälsovård inklusive tandläkare.

Om Svensson tappar förtroendet för en läkare eller en sjukgymnast, på grund av att dessa inte sköter sitt uppdrag så som man har rätt att förvänta sig, då är det inte helt omöjligt att Svensson vidtar mått och steg som ultimativt kan resultera i att klåparen förlorar sin legitimation.

Även i de resterande exemplen på förtroendebranscher kan de som förråder sina uppdrag förlora sina jobb – de sparkas inte så sällan snett uppåt.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

YTTRANDEFRIHETEN OCH TININGARNAS ANSVAR

I april 2016 redogjorde den internationella yttrandefrihetsorganisationen Reportrar utan gränser för en uppdatering av sitt årliga pressfrihetsindex.

Vi som har livliga kontakter med Finland, blev inte alls förvånade över att det chosefria Finland för sjätte året i rad rankades som pressfrihetens främsta. På andra platsen finner man Nederländerna, följt av Norge och Danmark. Och efter Danmark förväntar man sig troligen att Sverige skulle vara placerat, då vi landade på femte plats förra året. Men så är det dessvärre inte. Efter Danmark följer Nya Zeeland och sedan Costa Rica och efter det Schweiz och först på åttonde plats finnes Sverige, med nästan samma antal beräkningspoäng som Irland och Jamaica.

Vad har hänt?

Man försöker förklara yttrandefrihetens kräftgång i Sverige med stigande hot mot journalister… Som om Sverige var Eritrea och våra svenska journalister förföljdes och behandlades som den i Eritrea fängslade Dawit Isaak, eller som om våra journalister höll samma kritiska hållning mot våra inhemska orättvisor som Taslima Nasrin gjorde i sitt hemland och Sverige förhöll sig till sina kritiker som Bangladesh till sina.

Sådant tänk liknar en synnerligen behändig undanflyktsmanöver, som är på väg att frånta tidnings- och radio- och tv-redaktionernas, liksom deras anställdas ansvar för deras bekväma samhälleliga slapphet.

De skarpsynta och kritiska svenska journalisterna Andreas Cervenka, Sophia Djiobaridis, Hannes Råstam, Carolina Neurath och kanske ett tjugotal ansvarsmedvetna journalister till, är bevis på att i Sverige kan man lugnt vara kritisk både mot makten och skurkar, utan att riskera att utsättas för värre faror än inte alltför trevliga anonyma telefonsamtal och lika anonyma okvädningsord på sociala medier.

Varken Cervenka eller Djiobaridis eller Råstam eller Neurath behöver eller behövdes skyddas av polisen eller bodyguards. Inte ens religionshistorikern och publicisten Torgny Segerstedt som med rak rygg och klar blick ledde den legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i hela 28 år ända fram till sin död år 1945 behövde något skydd. Och påtryckningar på honom var inte direkt negligerbara. (Vill du fördjupa dig i ämnet, läs gärna artikeln ”Att jag har lyckats här i Sverige har jag mina tänder att tacka för” och bekanta dig med standardverket ”Friheten i kulturen : Reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget”.)

Nej, problemet bakom den inte alltför hedersamma placeringen på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex är inte hot mot journalister, problemet är medieredaktionernas och journalisternas girighet, bristande engagemang i samhällsutvecklingen, inneboende korruption, bekvämlighet, okunnighet och i många fall direkt oförstånd.

Hoten som inte skulle framkalla viss rädsla, skulle kännas meningslösa, och det går inte att förneka att det kan finnas en inneboende rädsla bland ett antal svenska journalister. De känner rädslan, dock inte för liknande repressalier som Dawit Isaak och Taslima Nasrin utsattes och fortfarande utsättes för. Utan rädslan som breder ut sig i Sverige är rädslan för att förlora jobbet. Som om det var viktigare att jobba som journalist än att jobba som vad som helst annat.

Man vill, även för priset att förlora sin själ, behålla sin journalistiska yrkestitel och journalistens förmenta status. Men det anseende som namnkunniga och aktade skribenter och journalister tillkämpade sig i Sverige och utomlands under århundranden, håller på att försvinna i samma takt som journalisterna övergivit sitt främsta och viktigaste uppdrag, att vara en nagel i ögat på de starka och skurkaktiga, de som drar den breda allmänheten vid näsan för att skaffa fördelar åt sig själva.

Den tredje statsmakten

Sedan 1830-talet pratar man i Sverige om massmedia som den tredje statsmakten. Betoningen ligger på ”makten”.

Bekanta dig med den tjocksvarta tidningsrubriken: ”Det här är Årets Glass – Jminis megamaffiga glasstest.”

Vad indikerar den? Hur och vad kan Jönköpings minsta e-tidning Jmini, påverka med sådan i glass grävande journalistik? Knappast samhället, när den inte ens kan påverka glassen, inte ens på den gatan där den megamaffiga glassen saluförs.

Man pratar alltför ofta om tidningskrisen och tidskriftskrisen och förlagsbranschkrisen och … Jag håller med om att det råder sådana kriser, och jag har min uppfattning vad de beror på. De kallas så på grund av att journalisterna håller på att avskedas och redaktionerna och tidningarna håller på att läggas ner. På grund av att varken journalisterna eller redaktionerna utför sitt journalistiska uppdrag.

Journalister borde bygga broar mellan den socialt et cetera svage, och den socialt et cetera starke, men journalisterna reser alltför ofta upp murar mellan dessa grupper i stället. Genom att avstå från att skriva om de skurkaktigheter som de mäktiga använder sig av, vidgas klyftan mellan de där uppe och alla de andra.

Annonscensurens piska

”Här kör de runt i den rosa ’polisbilen’: ’Det är väl kul att man vill vara polis’” och ”Krävde pengar för att lämna tillbaka katten”, är två på måfå valda rubriker från ovannämnda Jönköpingstidning.

Något journalistiskt uppdrag som skulle ge en antydan om mediernas roll som den tredje statsmakten, finnes inte i dessa rubriker. Och inte heller i någon annan av denna tidnings ingresser. Det som finns här, är det som härskarna i det romerska imperiet uppfann för mer än 2000 år sedan, för att hålla sina underlydande lugna: Bröd och skådespel. Fast i det här fallet, är det bara skådespel, utan så lite som en enda skiva bröd.

Sådant kan inte kallas för annat än missbruk av journalistikens uppdrag.

Tidningar och tidskrifter undviker att ta in kritiska artiklar, eftersom deras ledning inte vill stöta sig med annonsörer. De som man redan lyckats knyta till sig och alla de andra, så att säga potentiella annonsörer. Det gäller många tidningar, men naturligtvis gäller det i högre grad de lokala tidningarna. Och ju mindre en tidning är, desto mer hukar dess undfallande ägare sig inför den förmodade annonscensurens straffande piska.

Det är dock en missuppfattning att annonsörer per automatik skulle vilja bannlysa kritiska tidningar. Annonsörer är nämligen inte så sällan liknöjda med tidningarnas innehåll. Det som annonsörer är intresserade av är tidningens upplaga och spridningsradie. Annonsörer styrs mer av upplagans kvantitet och tidningens upptagningsområde, än dess innehåll.

Så om en tidning finner det knep som kan öka dess upplaga, om tidningen finner det ämne som säljer…

Det är obestridligt, att samhällskritik säljer

Dessutom appellerar samhällskritik till unga, till studenter, till de, som rent biologiskt evolutionärt, känner att de inte bara släpar sig genom upptrampade stigar, utan längtar efter förändring, och modernitet.

Detta gäller inte bara på musikens och klädmodets område, som mången megamaffiga glasstestets redaktör verkar förmoda.

Det är inte bara aktiekurser som styrs av förväntningar. Våra liv från det att vi blir medvetna om vår egen individualitet till det oundvikliga slutet styrs av förväntningar. Granskande, kritisk journalistik förärar läsarna förväntningar på förbättringar. Försök dock bygga ditt liv på förväntningen om megamaffigt glasstest.

Det spelar inte någon roll vilket kulturområde man vänder blicken till, man kommer alltid att konstatera att det är samhällskritik som säljer bäst. I världen och i Sverige. Ta exempelvis svenska underhållare och stå upp komiker. Vilka är eller har varit, de mest kommersiellt gångbara? Det är Jonas Gardell, Magnus Betnér, Soran Ismail, Özz Nûjen, Gina Dirawi, Nour El Refai, Hasse och Tage, Galenskaparna och After Shave, Filip och Fredrik, Erik Blix och satirgruppen Public Service, det är med andra ord de mest politiserande och mest samhällskritiska rösterna.

De mest lästa och därmed mest kommersiella deckarförfattarna är också de mest politiserande, de med kritisk hållning till det svenska samhällets varande. Det är Stieg Larsson, det är Maj Sjöwall och Per Wahlö, det är Liza Marklund, det är Henning Mankell.

Till de mest minnesvärda i det långlivade radioprogrammet ”Sommar i P1”, hör de som framförde ett politiskt, nästan subversivt budskap: Lena Andersson, Athena Farrokhzad, Agnes Wold, Ulla Skoog, Hédi Fried.

Med detta vill jag inte nödvändigtvis säga att jag helt och hållet är emot den uppfattning som prövar världen under parollen konst för konstens egen skull, det vill säga att konstens ”fulländning” kan stå över budskapet och moralen. Jag har dock svårt att acceptera journalistik för enbart pengarnas skull.

Präster och journalister

Filmen ”Spotlight” berättar den sanna historien om hur ett journalistteam på tidningsredaktionen Boston Globe avslöjade den katolska kyrkans prästers sexuella övergrepp på barn, och kyrkans, den lokala politikerkårens och den lokala pressens systematiska mörkläggning av dessa straffbelagda kränkningar. När avslöjandet var ett faktum, ändrades en hel del inom kyrkan, lokalpolitiken och lokaljournalistiken, till det bättre, naturligtvis. Spotlight-journalisterna som på grund av sitt grävande i alltför mäktiga bakgårdar, förutspåddes att tvingas sätta punkt efter sina journalistiska karriärer och försvinna i vanärans svarta hål, blev internationella journalisthjältar, journalistikens förebilder och fixstjärnor i stället.  

Filmen belönades med Oscars för bästa film och bästa originalmanuskript på 2016 års Oscarsgala. Det är en lågmäld film som mestadels utspelar sig mellan fyra väggar, den har ingen spektakulär rollbesättning, men tack vare sin kritiska hållning mot en fredad, mäktig, lokal och global verksamhet, samt ett drivet berättande, spelade den in sina omkostnader redan innan den nominerades för sammanlagt 6 Oscars. Det i sammanhanget intressanta är, att Vatikanen och dess egen tidning L’Osservatore Romano inte försköt ”Spotlight”, utan tvärtom, filmen hyllades för dess uppgörelse med ”fruktansvärda realiteter”.

Jag hörde en lika falsk som historieokunnig förkunnare predika, att det är det så kallade bibelbältet och dess implikationer som mjukar upp de småländska skribenternas pennor. För mig låter sådan lärdom som en ren rappakalja, liksom för var och en som kan läsa och kan sin svenska historia. Jag nämner här bara två namn: Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. Fast det är klart, det är inte i Småland dessa stora debattörer och författare fick uppleva sina genombrott.

Apropå förkunnare. Jminis grundare och ägare är också pastor i en av Jönköpings kristna församlingar. Att vara distributör av det skrivna liksom det talade ordet är ingen ovanlighet, snarare tvärtom. Liksom det är givet att en predikant tar ställning. En predikare kan vara allt ifrån ärkekonservativ till synnerligen progressiv. Men en evangelist kan aldrig predika att Jesus var en människa som här på Jorden vandrade med böjd blick och mössan i handen. Utan stake, utan något rebelliskt budskap som krävde samhällsförändring, och som väjde för orättvisornas avslöjande, och inte drev månglarna ur templet.   

Men allt detta otänkbara säljer Jmini till sina läsare genom att konsekvent undvika, för att citera tidningens ägare, ”att stöta sig med någon”. I journalistiska sammanhang är sådant undfallet tänk och handling upprörande. Eftersom sånt tänk predikar fred som dödar.

“They who would give up an essential liberty for temporary security, deserve neither liberty or security”, är ett av Benjamin Franklins myriad av tänkvärda budskap. Franklin var en av de två som år 1751 grundade det första sjukhuset i det som skulle bli USA. Han deltog även i utarbetandet av USA:s självständighetsförklaring 1776, och trots att han var mer intresserad av uppfinningen av åskledaren än av pengar, återfinns hans porträtt sedan nästan 100 år tillbaka på 100-dollarsedeln. Liksom även mottot ”In God We Trust”.

Moneyteism rules

För cirka två år sedan föreslog jag Jminis ägare en serie artiklar om romska tiggare som oavsett väderförhållanden sitter med sina koppar utanför ganska så stort antal mat- men även andra affärer men även på andra fotfolktrafikerade ställen. Jag var beredd att intervjua dessa människor, berätta deras historia och eventuellt öppna även ett insamlingskonto åt dem i Jminis namn som ”tack för besväret”. Ägaren avböjde, och jag tänker på detta varje dag inte minst 6 gånger, det vill säga varje gång jag cyklar förbi dessa människor.

I min naivitet trodde jag att jag erbjöd denna tidning något som den verkligen skulle vilja ha. Jag tänkte att äntligen skulle Jmini komma med något först, något som andra Jönköpingstidningar inte hann med innan. De romska tiggarna var och är fortfarande det mest lokala, ingen Jönköpingsbo kan eller kunde undvika dem inte ens om hen blundade. Samtidigt skulle detta mycket Jönköpingska ämne avspegla så gott som samtliga de romska tiggarnas öde och vardag i hela Sverige, eftersom jag tror att dessa människors öde och strävan efter bättre vardag är ganska så jämförbara. Namnet Jmini kunde då hamna även utanför Jönköpings begränsade radie.

Mer utöver det tänkte jag att mitt förslag som inte bara skulle vara ett socialreportage utan även ett projekt som skulle hjälpa och omfamna utsatta medmänniskor, skulle tilltala en tidningens och kyrkans man i en och samma person.

Jag trodde att en kyrkans och tidningens man skulle finna en gångbar jämförelse mellan tiggarens och kyrkans men även tidningarnas kollekt?

(En del av Svensk film och teater och museiverksamhet, liksom en del radio, tv, och en rad tidningar och tidskrifter klarar inte av självförsörjning, utan är beroende av olika frivilliga eller lagstadgade bidrag: TV-avgifter, statlig stöd, subsidier, presstöd, gratismaterial under olika förevändningar, som exempelvis debatt- och insänt-artiklar, et cetera.)

Mitt förslag blev avvisat. Av rädslan att stöta bort potentiella annonsköpare. Det finns nämligen en rad affärsinnehavare som av olika, mer eller mindre objektiva skäl, inte är förtjusta i romska tiggare som hänger utanför deras butiker.

Det är onekligen så att monetär korruption har sina egna moraliska regler.

Var och en bygger det samhälle som hen vill se?

Jmini bygger ett samhälle med rädda människor, och dessutom ett initiativlöst, imiterande, kopierande samhälle.

Att driva en tidning, att skriva i den samma, bara för att tjäna sitt levebröd måste kännas allt annat än tillfredställande. Att inbilla sig att inte kunna vara granskande kritisk, att inte kunna bidra till ett mer humant samhälle, måste vara destruktivt för en själv, det måste väcka självförakt. Att sälja sin själ för några silverpenningar måste väcka självhat och självsmädelse. Och i förläggningen naturligtvis även förakt från andra.

De så kallade fria och oberoende media har ett utomordentligt ansvar i ett samhälle. De fria och oberoende media borde mer än någon annan bruka sitt oberoende till kritisk granskande journalistik. Genom sitt kritiska granskande borde de vinna respekt hos offentliga som privata maktcentra, som i stället känner förakt för dem eftersom de är välmedvetna om att de med några annonsbeställningar kan hålla och även håller dessa så kallade fria och oberoende media i sina ekonomiska koppel.

Jag har under många, många år undervisat och hållit kurser i skrivandet konst och journalistik både på och även efter gymnasienivån. I början av varje kurs brukade jag fråga var och en, hur hen kommer att vilja använda sig av sina nyvunna kunskaper. Jag minns inte att jag träffade på en enda som svarade att hen vill ägna sitt liv åt att rapportera om ”megamaffiga glasstest”. Jag minns klart och tydligt, att de flesta svarade med ett svar som går att sammanfatta med ”jag vill förändra världen”.

Den senaste fejden

Jminis ägare vill till varje pris undvika ”att stöta sig med någon”. Det är inte bara lättare sagt än gjort, när man äger en tidning, sådant mål med sitt liv är även dumt och kontraproduktivt.

Jag har skrivit bokmanuskriptet ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt”, det är antaget redan och kommer ut den 20 maj det här året. Det är ett väl researchat bokmanuskript. Jag har mejlat med FOREX Banks ledning och deras anställda både på huvudkontoret och flera filialer, jag har personligen besökt flera kontor i research syfte, jag har gjort personliga intervjuer med flera FOREX Bank anställda, jag har testat bankomater med FOREX Banks betal- och kreditkort både i Sverige men även på 50 platser ute i världen.

FOREX Bank har kontor även i Jönköping och jag har erbjudit Jmini att i en serie artiklar berätta om FOREX Bank. Inte minst nu, när Swedbank och Nordea figurerar i varenda tidning, skulle Jmini med dessa mina artiklar om FOREX Bank kunna för en gång skull visa att de inte alltid är journalistikens slappa svans utan alerta huvud. Under olika förevändningar, ingen av dem ens tillnärmelsevis relevant ur journalistikens synpunkt, blev stora delar av mitt erbjudande mjukt, dock ändå avvisat.

”Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?” undrar den orädde och ständigt aktuelle Bertolt Brecht i mästerverket ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”). Med hänsyftning till det ovanskrivna kan man fråga sig, vad är brottet att ”råna” en tidningsredaktion mot brottet att grunda en tidningsredaktion.

 

P.S. Jag använder i denna artikel Jmini för att konkretisera den farliga flodvågen av tidningar som försköt Sverige till en inte alltför hedrande åttonde plats i Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex.

Jag vet att Jmini med sin samhällsfarliga slapphet inte är ensamt bidragande till denna tillbakagång på sagda pressfrihetsindexet. Jag vet det eftersom jag inte bara följer en hel del tidningar och tidskrifter, jag har även medverkat i drygt 60 skandinaviska tidningar och tidskrifter.

Här är min uppmaning till er journalister som förspiller er tid och ert liv på ”journalistik” som mestadels koncentrerar sig på att rapportera om ”megamaffiga glasstest”: Tänk om innan ni kommer att tvingas att tänka om. Numera kan nämligen en sådan ”journalistik” utföras av robotar.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.