Kategoriarkiv: Kennet Strannerklint Fritid

ÖLANDSDRICKAT SOM GICK UPP I RÖK

av Kennet Strannerklint

Jag sa till mina vänner att jag ska åka till Öland och koppla av under midsommarhelgen. Det hela var tänkt som ett skämt. Jag väntade ett gapskratt tillbaka, men fick väl svar från någon att det låter väl som en bra idé. Jag fattade ingenting. Var beredd på det värsta hålligång som tänkas kunde. Dessutom var det kulmen på hålligångandet, midsommarhelgen!

Jag tänker på gamla tider. Midsommar på Öland. Då man satt i bilköer och tuffade fram 5 meter i taget från långt norr om Köpingsvik till Kalmar. Det var såväl omogen som mogen ungdom som skrikande intagit gatorna i såväl Borgholm som Köpingsvik. Visst var det härligt tryck och feststämning på alla sätt. Men man fick köra så sakta fram på gatorna så att man inte skulle bli ”vållande till annans död”. Det var tjejer som i gatuhörnen vände rumpan mot bilisterna när de närmade sig. Ja, de hade förmodligen druckit så de visste väl inte vad som var fram eller bak. När det vinglades mitt över gatorna med en 6-pack öl eller 75:a som enda rekvisita. Då undrar man vad behållningen är, när man ändå inte kommer ihåg något dagen efter.  

Jag skulle testa campinglivet för första gången tillsammans med 8-åringen. Vi hade bestämt oss för Öland. Ja, vi skulle helt enkelt ta tjuren vid hornen. Då det var utlovat en viss fuktighet ovanifrån tog vi det säkra före det osäkra. Vi skulle bo i minibussen. För att vi skulle komma ifrån det värsta hålligångandet valde vi en fricamping i naturen där vi var de enda campinggästerna. Vi installerade rinnande vatten med självtryck, för att vi skulle kunna ha nödvändiga bekvämligheter. Jag förberedde sonen att det kunde bli rätt så livligt på Öland. Sa att om det kommer vinglande människor så är de inte farliga. De är endast en fara för sig själva. Det kommer vara mycket folk som använder något som jag titulerade som ”Ölandsdricka”.

Men så fel jag hade. Öland är inte längre som förut. Eller var det regnet som lagt sordin på feststämningen? Satt och körde i bilen och väntade på när det skulle komma. Men det kom aldrig. Det var heller inte många bilar man såg från bron till norra Öland. Så glest så att vi kunde ställa oss vid vägkanten och ”lätta på trycket”. Detta utan att sedlighetspolisen kom skridande på häst med batongen i högsta hugg för att bura in oss för förargelseväckande beteende. Det enda av icke IOGT anda som registrerades var väl ett par tjejer som i regnet hade tagit fel på ett paraply och ett parasoll från ett kafé i Köpingsvik. Men det kan ju också handla om ordblindhet för deras del… 

Jag fattade fortfarande ingenting. Det här var tvunget att undersökas närmare. Vi åkte runt och besökte några olika campingplatser för att se om det var där som festandet hade nått sin kulmen. Oavsett om det kallades familjecamping eller inte så var om det var lika lugnt och trivsamt överallt. Något som man kunde beteckna som ”Ölandsdricka” kunde man i den bemärkelsen inte se röken av. Det man istället kunde se mycket av var väderkvarnar. Sonen orkade bara räkna till 30 stycken. Sedan snurrade de i huvudet på honom. 

Då vi skulle inta vår frukost blev vi rekommenderade ett café i Bödatrakten. Jag beställde kaffe och ett vitlöksbröd. –Jasså, du vill smaka vårt GODA vitlöksbröd, sa den excentriska ägarinnan. Gott var det verkligen, för att inte säga gudomligt. Just som vi torkade av stolarna, på uteserveringen, efter det myckna regnandet kom solen fram och värmde oss såväl utombords som inombords. Vi småpratade med ett tyskt par och alla var överens om att det var mycket trevligt på Öland. 

Efter att vi besökt en långväxt herre på norra ön, vid namn Erik, så styrde vi åter kosan mot fastlandet. Både 8-åringen och jag var överens om att det här med Öland får bli en återkommande tradition.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.

DE SKRÄCKINJAGADE FARTVIDUNDREN

av Kennet Strannerklint

Det var några stora monsterliknade farkoster som hade lockat oss till uppvisningen. Jag hade försett 8-åringen med små gula öronproppar när de stora muskelmotorerna uppåt 600 hundra hästkrafter dundrade fram på stora traktordäck. Så plötsligt intog den banan. Ljudet kändes igen. Men den såg ut mer som en superbentränad bodybuilder. Det var världens i särklass största Harley Davidsson-motorcykel som dundrade fram. Bara åsynen hade fått den mäktigaste president i den mest aktade motorcykelklubb att känna sig som en flugskit.

8-åringen hade sedan tidigare börjat intressera sig för motorsport. Intresset kallas Blixten och är en f.d. asiatisk minicross. Jag har väl aldrig förstått om den har fått namnet pga farten eller om det är de vita spetsliknande dekorerade på sidorna. Det har i stort sett blivit dagliga turer på skogsvägarna ute på landet. Blixten behöver brumma av sig lite som det heter. Själv behöver jag motionen så att inte knapparna ska börja ryka i byxorna.

Nu skulle det bli stor motorcrossuppvisning på arenan. Allt från 4-åringar till de mest erfarna stuntmännen gjorde de mest häpnadsväckande hopp som tänkas kunde. De flög över 10-talet bilar, genom eld och över stabpersonalen som var utplacerade som mänskliga sköldar efter hoppen. Sonen till en av de skickligaste stuntmännen i truppen, en 11-årig kille, hoppade med en 85 kubiks motorcross. Han flög 20-talet meter med och landade en knapp ½ meter från sin egen pappa. Bara det finns marginal så spelar det ingen roll hur stor den är.

Turen var nu kommen till de riktigt stora skräckinjagade fartvidundren. De åkte med full fart och mosade andra mindre bilar som inte hade en chans att överleva. Även ett par ansedda automobiler från Berlin Mekaniska Werkstad blev som små platta plåtpaket efter behandlingen. Hade man varit representant för ett försäkringsbolag så hade man haft det svettigt en sådan här kväll. Frågan är vem som hade varit vållande och vem som hade kört på vem? Så alla dessa seriekrockar dessutom. Sedan hade proceduren upprepats från krock 1- 30. Även om skaderegleraren hade varit på plats hade han aldrig kunna reda ut vem som skulle betala självrisk och vem som skulle få sänkt bonus.

Så började James Bond musik att strömma ut ur högtalarna. När man i ögonvrån fick se en sportbil komma körandes på två hjul trodde man först inte sina ögon. Nästa tanke var väl att det kunde vara självaste Daniel Craig som var på ett nytt hemligt agentuppdrag. När så två likadana bilar, likt ett isdanspar, formligen dansade på två hjul genom arenan var man nästan övertygad om att man såg dubbelt. Långt innan datorernas framfart har man alltid förundrats över hur skickligt filmskaparna i England trickfilmat när de tillverkat Bondfilmerna. Då man fick reda på att truppen hade medverkat i de riktiga Bondfilmerna förstod man att verkligheten slår dikten. 

En äventyrslysten fransman tog så plats i en liten skrotbil och körde i full fart. Han fick en annan bil landandes på taket i ett våldsamt kraschnummer. Nu fanns det inget tak kvar. Och ingen vindruta. Fransmannen låg nu till synes helt livlös nere i den helt mosade bilen. Speakern skrek: -Oj, oj, oj, det där gick riktigt illa och sedan tystnade han. Publiken höll andan. Alla förstod ju hur det hade gått. Medhjälparna rusade i ilfart fram till den kraschade bilen. Ingen normal människa kan överleva en sådan smäll. Man väntade ju bara på att höra ambulanssirener runt kröken. Nu förstod man också att Fonus-representanter snart skulle stå där givakt med sina visitkort. 

Men den lille fransmannen visste när han skulle ducka. Han överlevde med blotta förskräckelsen. En halv minut senare kravlade han sig ur bilen. Till synes helt oskadd. Det gick ett sus genom publiken som nu försiktigt började andas igen. Han höll hjälmen i sin högerhand vinkade glatt med vänsterarmen när han sprang ett ärevarv runt banan. Applåderna haglade genom arenan. Fem minuter senare mekade han med en motorcykel. Det var tydligen en hel vanlig dag för honom på jobbet. För mig hade det varit en livsupplevelse och med all säkerhet den sista jag skulle ha upplevt.  

Dagen efter satt 8-åringen på motorcrossen igen. Vi var ute på vår vanliga skogsrunda. –Pappa, såg du när jag flög över stenen? Hoppet kanske inte var så högt, men drömmarna var dess då högre.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.

NÄR JAG SKULLE DÖDA EN KROKODIL MED BARA HÄNDERNA

av Kennet Strannerklint

Jag befann mig en bit söder om Negev-öknen i södra Israel. Utan att låta det minsta skrytsam utgav jag mig för att vara en riktig krokodildödare. Frågade mannen som stod bredvid mig om jag fick döda krokodilen som bara var ett par decimeter ifrån oss. Med bara händerna. För jag hade vare sig skjutvapen eller andra tillhyggen.

Om man rest med de vanliga charterbolagen till Eilat i södra Israel och samtidigt blivit sjuk, hamnar man på en privat läkarstation. Hos Doctor Morris. En mycket artig och korrekt engelsk herre med både yttre och inre stil. Jag kom i kontakt med Doctor Morris eftersom min fru hade drabbats av någon form av luftrörskatarr.  

Han har lagt stor del av sitt liv att hjälpa och ge läkarvård till beduinerna i öknen. När han efter väl förrättat verk skulle dra sig tillbaka ville beduinerna ge honom en avskedsgåva. De gav honom en fint snidad ask i trä. Det gick att öppna ett lock och i asken låg en några centimeter lång livs levande krokodil. Han döpte henne till Clarence. Med tiden växte Clarence upp som ”barn” brukar göra. Hon hade för länge sedan växt ur sin lilla träask och mätte nu 2 meter mellan de vassa huggtänderna och yttersta spetsen på svansen. Då Doctor Morris inte hade lyckats tämja sin krokodil, fick hon bo i en bur i trädgården. Clarence skulle också vara fin när sonen i huset nyligen hade haft sin bröllopsfest. Med hjälp av två fjärrmanövrerade gripklor hade hon fått en röd rosett knuten runt sin hals.

Men Clarence var fortfarande hans skötebarn. Jag stod med Doctor Morris och tittade på henne. Han berömde sin Clarence. Vi stod där alldeles tysta. Clarence var också tyst. Våra blickar mot Clarence såg ut att bli besvarade, då hon tittade på oss med sina brett placerade krokodilögon. Det skiljde bara ett galler emellan oss. Visserligen ett dubbelt sådant så inte nyfikna besökare skulle bli av med både armar och ben. Det var nästan andäktigt. Och så sa han: -Visst är hon fin? Jag kunde inget annat än att hålla med. Jag måste väl erkänna att jag aldrig tänkt på ett så skräckinjagade djur på det sättet förut. Men i denna stund och just för hans kärlek till Clarence så var hon på något sätt fin i alla fall.  

Stämningen framför Clarence blev lite tryckt. Tänkte jag var tvungen att lätta upp det hela lite med ett skämt. Man brukar fråga om man får klappa en ägares hund. Men om man är riktig tjenis med djuret så kanske man istället vill klia det. Jag stod just och letade efter ordet på engelska. Kom på att killa måste väl heta kill? Så säger jag blixtsnabbt, det jag sedan fick ångra, på det artigaste sätt jag kunde och med ett leende på läpparna: -Can I kill your crocodile? (Får jag döda din krokodil?)  

Doctor Morris tog ett steg tillbaka. Han vände sig mot mig med en skräckslagen blick. Han förstod att nu stod han öga mot öga med sin värsta fiende. Han hade överlevt ett hårt ökenliv med många faror i över två decennier. Men nu såg han sanningen i vitögat. Stämningen var fortfarande tryckt, men nu var den inte andäktig. Den var hotfull. Mitt fru som hade hört konversationen från några meters håll kom tillrusande och skulle urskuldande förklara situationen. Hon försökte översätta. – Ohh, he meant to itch. (-Åh, han menar att han bara vill killa henne.) 

Nu blev han ännu mer förundrad. Han stod framför någon stolle som ville klia hans krokodil. Han visste nog inte om han skulle acceptera situationen som en språkförbistring. Eller om det var min fru sätt att än en gång rädda mig från ytterligare en farlig krokodilfajt. Han fick till ett artigt leende i ena mungipan. Men i hans ögon lyste fortfarande hans skräckslagna blick. Morris visste nog inte om han hade med en psykopat att göra. Nu var det inte bara fara för krokodilens liv, nu kanske han även bävade för sitt eget. Vi backade nästan ut ur hans trädgård och försvann från området så snabbt som möjligt.

Ett år senare berättade jag om händelsen för några vänner jag träffade på planet. Vi var återigen på väg till Eilat. De ville knappt tro att det var sant att någon kunde ha en krokodil i en vanlig villaträdgård. De sa att de bara måste få träffa Clarence. Jag gick och drog på det hela i två veckor, men sista kvällen tog jag mod till mig. OK, vi går till Doctor Morris. Sagt och gjort. Jag var lite avvaktande på om han skulle känna igen krokodildödaren, men gjorde ändå bedömningen att risken skulle vara rätt så liten. Han sa att han kände igen mitt utseende, men kopplingen gjorde han aldrig.

Vi gick ut i villaträdgården. Jo då, mycket riktigt. Där var Clarence i sin bur. Jag upptäckte då till min lättnad att fortfarande ingen hade lyckats med konststycket att döda hans krokodil. Hon var sig lik. Enda skillnaden var att hon inte hade kvar den röda rosetten runt sin hals. Nu skulle vi få smaka på riktiga krokodiltårar, sa han. Men då det var i en mystisk flaska i hyllan tackade vi nej och gick ut januarinatten.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.

RÅDHUSPARKEN SHOW

Det var ett av de största årliga arrangemangen i Rådhusparken. En hel del namnkunniga band passerade revy genom åren. De kom ifrån Stockholm, Göteborg, Småland och hela södra Sverige. Arrangemanget gick alltid av stapeln på Kristi himmelsfärds ”afton”. Syftet var att vara ett alternativ och få ned ungdomsfylleriet som förutom vid skolavslutningen toppade just denna kväll. Arrangemanget samlade tusentals besökare i och runt parkområdet. Hela nykterhetsrörelsen, på regional nivå, lade bort titlarna och samarbetade omkring just detta arrangemang. Vi kavlade upp skjortärmarna och började jobba nio månader innan nedkomsten. Det var annonskampanjer i tidningarna. Det var affischer på stan. Det var tröjor på alla medarbetare. Ingen undgick att det var Rådhusparken Show.

Jag hade under ett antal år fått det förnäma uppdraget att vara konferenciär. Ett uppdrag jag älskade över mycket annat. Jag tog kontakt med banden och försäkrade mig om att alla bandmedlemmar levde en nykter livsstil. Här fick inget missas. Vi kunde inte riskera några skandalrubriker i tidningarna dagen efter i stil med ”Nykterhetsband avslutade med en blöt kväll på krogen”. ”Drogfritt band rökte hasch på Stadshotellet”.

Allt var klappat och klart även detta år. Några dagar innan nedkomsten ringde administratören Staffan och sa att det är ett par unga killar som hört av sig och gärna skulle vilja vara konferenciärer på detta populära arrangemang. Han sa att han hade kollat att de hade en nykter livsstil och frågade vad jag tyckte om detta. Visserligen tyckte jag att detta var något av det roligaste jag gjorde på årsbasis och att vara konferenciär var som pricken över i:t. Jag svarade dock att man måste kunna släppa fram nya förmågor och framför allt ge ungdomarna en chans. Hur ska de annars ta sig fram i livet om de aldrig får chansen?

Sagt och gjort. Det var två unga killar som var på plats en timme innan showen skulle börja. Då plötsligt blev jag förskräckt. Det höll på att bli en katastrof. Jag tog Staffan åt sidan och förklarade som det var. Den ene killen, den långe av dem, leder ett program i lokal-TV som heter Förfesten. Programmet gick ut på att intervjua ungdomar om hur mycket man dricker innan man går på fest. Jag hade uppfattat programmet som något åt det drogliberala hållet, där man frågade ”om vem som dricker mest”. 

Ja sa till Staffan; -Kan vi ställa upp på detta? Törs vi riskera hela arrangemanget på att dessa killar skulle leda hela sammankomsten? Jag sa att den ena av dem, den långe, kan vi absolut inte ha med. Ja, men vi kan ju inte dela på dem, sa Staffan. I så fall plockar vi bort båda, menade han. Det var försent att ta ytterligare en frågeomgång med dem och intervjua dem om deras levnadsstil. Jag frågade honom hur vi gör? Vi får fundera en stund, sa han. Jag måste fixa några grejer nu.  

När det var 40 minuter kvar till start sökte jag upp Staffan och sa att vi måste ta ett beslut NU. Då sa Staffan: Det är du Kennet, som har sett detta Tv-program och det är du som får ta beslutet. Han frågade om jag kunde vara konferenciär om vi plockade bort dem. Jag sa att det var absolut inga problem. :) 

Nu började det snurra runt i huvudet på mig. Jag såg tidningsrubrikerna fysiskt framför mig. ”Fylleprogramledare konferenciär på årets nykterhetsarrangemang i Rådhusparken”. Efter lokaltidningarna skulle kvällspressen snart hänga på: ”Fylleskandal på nykterhetsarrangemang”. Sedan tänkte jag på killarna. De ville komma framåt och förmodligen och detta tyckte de var jätteroligt att göra. Vad jag sett och förstått från TV så var det absolut inget fel på den enes kunskap, utan det var innehållet som inte stämde. Han skulle förmodligen heller inte ta med en kompanjon som inte höll måttet kvalitetsmässigt. Tänk om denna kväll skulle vara en språngbräda till deras fortsatta karriär?  

Jag bävade för att ta ett beslut. Varje minut kändes som en hel dag. Jag vägde för och emot. Risker eller möjligheter. När det var 20 minuter kvar tills allt skulle börja gick jag till Staffan. Jag hade jag fattat mitt beslut. Det fick bära eller brista. Jag sa: Vi kör och låter dem leda kvällen. 

Killarna var givetvis helt omedvetna om vad som förse gicks bakom kulisserna och bakom deras rygg. Men jag kände att jag var tvungen att ha ryggen fri. Nu var vi i alla fall två som hade det moraliska ansvaret att stå till svars för vad som hände under kvällen. Kanske skulle det bli det sista arrangemanget om det skulle bli en skandalföljetong i pressen? 

Kvällen löpte av utan problem. De båda killarna skötte arrangemanget utmärkt och hade en humoristisk och lättsam ton när de presenterade de olika banden. Jag gick runt som i en dvala och tänkte mer om vad som skulle stå i pressen dagen efter. När jag slog upp morgontidningen fick jag se att det bara var positiva recensioner om hela showen. Inte heller någon skandalpress hade dykt upp och slagit ned på arrangemanget. Jag kunde andas ut. Vi hade lyckats än en gång. 

Efteråt har jag förstått att den långe programledaren inte har byggt sin karriär på denna kväll. Han har byggt sin karriär på egna meriter. Jag har också fått veta att han alltid varit nykterist. Att han medverkade i TV-programmet Förfesten hade inte med hans intresse för alkohol att göra utan hans intresse att vara programledare. Det har han verkligen lyckats med. Men vem är han då? I dag är han en av Sveriges populäraste programledare i TV. Postkodmiljonärens programledare Rickard Sjöberg.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.