Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Fritid

EPISODER FRÅN JERUSALEM

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken?

En av de riktigt påtagliga skillnaderna är att på J P i Jerusalem huserar inte Nina Marjavaara, men urartningen kan i värsta fall drabba även dem.

Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm. Följaktligen satte jag mig på min dyra tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i Jönköping.

Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?

I varuhuset fanns det stuprör i olika färger och längder. Det kortaste var på cirka 1,6 men den kortaste standarden var 2,5 m, det mitt i mellan var på 3 m och det längsta skröt med en växt på hela 4 meter. Således fanns det inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag även kunde transportera på min cykel.

Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Samtidigt spanade jag efter någon annan expedit, som om jag var från en annan värld och inte ens anade hur många expediter som ryms på ett ynka tusen kvadratmeter. Men till slut blev det ändå min tur.

”Jag behöver en bit stuprör”, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.

”De finns där”, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.

”Ja, jag vet”, svarade jag. ”Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?”, frågade jag.

”Nej, det går inte”, riposterade expediten.

”Nähä, varför inte det?”

”Eftersom vi inte brukar göra så?”, upplyste hon pedagogiskt.

”Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.”

”En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er.” Sa expediten och tillade ”Ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal” och hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå hur ett viktigt samtal går till.

”Nu förstår jag ännu mindre”, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?”

”Dessvärre. Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.”

”OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten.”

”Ni är så välkommen så”, avslutade hon.

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.

 ”Man betalar i kassan där borta”, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.

”Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…”

”Småbitar betalas alltid vid utgången”, konstaterade hon och jag var helt på det klara att det inte var hon som tog fram alla de regler som styrde detta byggvaruhusbygge. Eller var det? Kan det vara så att varje människa själv måste ta ansvar för sitt eget handlande?

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.

Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.

Jag anmärkte: ”Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör”.

”Det är fyra meter”, svarade kassörskan, ”det ser jag här”. Hon pekade på sin kassaapparat.

”Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter”, försökte jag och kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden och sedan tittade på mig segervisst, som om hon vill säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon ”ser ni, det är fyra meter!”.

Det är på inget vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa ”Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är etthundra sextioåtta centimeter lång…”

Vid det här läget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.

En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det, ”alla blir glada och nöjda”.

Jag är invandrare och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.

Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio. ”Hej det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt”, rapporterade hon och jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.

”Du skall använda streckkodsläsaren”, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.

”Det har jag gjort! Vad tror du!” biktade sig kassörskan en smula illa berörd.

”Och hur långt är det?” förhörde den osynlige allvetaren.

”Fyra meter”.

”Enligt streckkoden?”

”Ja, enligt streckkoden!”

”Men då är det väl fyra meter, är det inte det?” utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.

Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde ”Hörde ni, vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

LEKA SKÖLDPADDA TILLSAMMANS -BASERAT PÅ ETT SANT RYKTE

Jag kallar den allvarsamma, pedagogiska men även lagom underhållande leken ”Leka sköldpadda tillsammans”, mest på grund av att den heter så.

”Leka sköldpadda tillsammans” lämpar sig lika mycket för de anställda som för de friställda.

Antalet lekdeltagare kan variera, beroende på konjunkturläget och de marknadspolitiska åtgärder som gäller för stunden.

Till leken behövs fem garanterat obesprutade äpplen, de skall symbolisera den arbetsmarknadspolitiska satsning som alltid döps till något så hoppingivande som exempelvis Kunskapslyftet. Det skall vara fyra gröna Granny Smith-äpplen och ett gult Golden Delicious.

Äpplena läggs på golvet, alla intill varandra. En av deltagarna utses till sköldpadda och hön står böjd över äpplena för att skydda dem. De övriga deltagarna försöker nu var för sig eller i samlad trupp, att knycka äpplena. Var och en av deltagarna har ett par halvt kilo tunga stenar i händerna och de kastar stenarna på sköldpaddan. Fast var försiktig, om något av äpplena blir skadat, måste leken avbrytas och det roliga tar därmed slut.

Sköldpaddan låtsas att ha en sköld som skyddar mot alla träffar i huvudet eller annanstans och tar små dansanta steg över äpplena.

Om någon av äppeltjuvarna blir tagen av sköldpaddan, får tjuven vara sköldpadda och sköldpaddan vara tjuv, om krafterna inte tagit slut redan tidigare.

Och så håller leken på till dess, att alla äpplen stulits. Därefter göms äpplena på någon eller några arbetsförmedlingar i någon eller några svenska kommuner. Den som sist var sköldpadda, ska nu buggande leta reda på äpplena.

Jag vet inte varför just ett av äpplena skall vara Golden Delicious, men å andra sidan vet jag ej heller varför avskedanden av arbetsdugliga människor anses förbättra statens finanser. Men en invandrare kan naturligtvis aldrig begripa sitt nya lands tänkande till fullo.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media

MAN KAN ALDRIG VARA FÖRSIKTIG NOG

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar. Fast de sistnämnda hängde inte från taket. De måste ha jobbat i all hemlighet eller också rysligt snabbt. Troligen både och. Jag menar bina. Babylonierna fick jobba i den takt som drottning Semiramis befallde. Och trädgårdarna var knappast något hastverk med hänsyn till att de ansågs vara ett av världens sju underverk.

”Vi bör ta hit Anticimex eller någon annan som är expert på sånt”, sade jag och med ”sånt” menade jag vilda bin som ockuperar fredliga människors hustak.

”Nej, nej, är du löjlig? Sånt är hur enkelt som helst”, hävdade min daddy.

”Är det?” undrade jag.

”Vad tror du? Vad gjorde folk innan man uppfann Anticimex? Tror du att de lät bina snurra kring sina hjässor precis hur som helst? Nej, flicka lilla. Det är bara att klättra upp dit och peta ner dem.”

Det är bara det att, nästan alla sysslor som är så kallade ”bara sysslor”, är mycket jobbigare än alla de andra, dem förmodade icke ”bara-sysslorna”. Mitt råd till alla är, att varje gång någon ber dig eller beordrar dig att gör det eller det eftersom det ”bara” är att göra det eller det, svara så här; ”vet du vad? Jag föreslår att du gör ’bara’ och jag gör resten”. Du skall se vilken effekt det kommer ha.

”Kom nu flickan och assistera mig, så du lär dig, och får än en gång för alla för dig bekräftat hur duktig din far är. Får jag något att stå på?”

Jag tog fram två stolar som jag ställde ovanpå varandra och sa ”var så god, papsen, visa mig än en gång hur duktig du är”.

”Men snälla du, har du verkligen så bråttom att få mig ut ur denna värld? Vill du att jag faller ner och bryter en arm?” tillrättavisade fadern, som om det var i ens arm livet hade sitt säte i.

”Naturligtvis inte papsen”, svor jag oskyldigt, men vad vill du att jag skall ta fram? Ett skyddsnät i värsta bröderna Bronett cirkus?”

Pappan hämtade en järnstege som var lång nog för att rädda marsmänniskor från månen med. Om det fanns några marsianer där.

”Nu skall du se”, sa han och balanserade den tunga stegen mot husfasaden. Men klätterredskapet var lite för tungt och gled ner och slog ut ett stort panoramafönster i finrummet. Men innan dess råkade pappa hoppa åt sidan in i altanstaketet med sådan kraft att han bröt några revben.

Hemkommen från sjukhuset skröt han stolt: ”såg du flickan hur snabb jag var att hoppa undan. En gång kommer du att ärva mina reflexer.

”Vad kul”, svarade jag efter en stund betänketid.

Bina flög in och ut, till och från sin boning och de störde ingen och ingen störde dem. Men det var just det som var störande. Kliar inte ett sår så är det bara att klia det och så skall du se att såret kommer att klia tillbaka. Så efter några veckors konvalescens konstaterade fadern att hans revben var tillräckligt läkta och att därmed även vapenvilan med bina var ”fylld till bredden”, som han diplomatiskt uttryckte det. Den här gången skulle han röka ut dem.

Han plockade fram några nävar mossa, la den i en järnkruka och tände på. ”Ser du flickan”, sade han. Det är inte alla som är så förutseende och därmed även försiktiga som jag och eldar i en järnkruka. Titta och lär. Man kan aldrig vara försiktig nog”.

Och jag höll med honom. Den här gången kunde inget dramatiskt hänt eftersom den lilla murknande mossbrasan var långt från husets trätakskonstruktion. Men dess rök gjorde ändå sitt, tackvare naturens lagar som tog fatt i röken och bar den upp mot binas boning. Snart blev bina varse om att något var i oordning och började panikflyga ut och in med en frenesi som lossade boningens fäste vid taket och den nu helt evakuerade boningen seglade sakta ner mot sin definitiva förstörelse.

”Ser du flickan, det är så man gör”, sade farsan stolt och jag svarade med ett svar som smekte honom medhårs: ”Du är en född krigsherre, papsen”.

Biboet började sakta pyra, något som bina inte ville förbise utan kommentarer. De cirklade runt det en stund och den som vet något om bilivet, vet också att det var solklart att de intensivt konfererade med varandra. Sedan formade de sig i ett slags en och sextio hög tratt och sänkte så tratten över min pappa. Han befann sig plötsligt i stormens öga eller i mitten av en bicentrifug om du gillar denna bild bättre. Det tog inte mer än trettio sekunder och bina var färdiga med jobbet. Pappa föll till marken och började blåsa upp sig för att anta formen av en zeppelinare. Frågan var om han någonsin skulle komma tillbaka till jorden om han flög iväg. Jag sprang till köket och hämtade all vår vinäger och all ättika, och allt detta hällde jag över honom. Han kunde knappast bli mer sur. Jag hällde över honom även vinet som han hade jäst fram, det smakade ändå förväxlingslikt vinäger. Och så ringde jag SOS alarm under tiden. Och de kom på momangen och berömde min sinnesnärvaro: ättikan neutraliserade bistinget och pappan svullnade inte mer än att han kunde hållas i skinnet.

Pappa fick några sprutor, lades på bår och bars tvärs över trädgården in i ambulansen. På vägen dit pekade han panikslagen mot järnkrukan men ingen brydde sig. Varför skulle man?

Det borde man dock. Det tomma biboet visade sig vara antänt och den varma luften i det lyfte upp det och så bar det rakt under vårt hustak.

I ambulansen var pappa inte ensam. Naturligtvis inte, tänker du, och då menar du att det måste ha funnits en vårdare där. Och det var rätt tänkt. Men förutom vårdaren fanns där även ett förirrat bi och det satte sig på tippen av farsas näsa, som om den ville ha en utsiktspost från vilken den skulle betrakta omvärlden. Vårdaren reagerade rent instinktivt och ville slå ihjäl det, men i stället slog han ihjäl min far. Eller nästan. Det är bara det rinnande näsblodet som antydde att han fortfarande var vid liv. Men inte vid medvetande. Det fick han tillbaka först när ambulansen kraftigt girade för att undvika kollisionen med en tutande brandbil som, visade sig så småningom, skyndade mot undsättning till vår gata. Och vår adress och rester av det hus som en gång tillhörde oss och ett gäng fredliga bin.

Pappa är helt återställd nu, det vet jag, eftersom han hotar stämma ambulansvårdaren för djurplågeri.

Även drottning Semiramis trädgårdar är nu borta och inte heller de revs ner av Anticimex.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media