Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Kärlek

OM ÄKTENSKAP UPPGJORDA I HIMLEN

Kerstin kommer in till mig och frestar:

”Om vi skall vara tillsammans, så är det nu.”

Martin Luther berättar i sina bordssamtal att han brukade röra vid särskilda delar av sin hustru Katharina von Boras kropp när djävulen sökte förleda honom: ”Djävulen förlorade sina största strider i själva sängen, intill Käthe.”

Att kunna vara ihop med Kerstin är lika spännande i dag som det var igår och i förrgår och i förrgårsgår och ytterligare trehundrasextiofem gånger tjugo förrgår.

Kerstin och jag gifte oss i schweiziska Bern. Det var med 100-procentig säkerhet det roligaste bröllopet hittills med Kerstin, mig och våra barn i huvudrollen. Den bernske borgmästaren som var vår vigseloförrättare ville inte att våra barn skulle vara närvarande vid vårt bröllop, både på grund av att han ansåg att det var opassande att vi hade barn innan vi hann lova varandra evig trohet och så på grund av att bröllopet utspelade sig i en mycket fin sal med förgylld stuckatur och därtill passande möblemang i fransk nyantik i det vackra rådhuset, och sådan miljö ansåg han inte borde vanhelgas av barn.

Vi gick emot hans uppmaning och hade vår Katharina och Aleksandra med oss, eftersom annat var otänkbart. Men inte bara våra barn var med utan även de barnrika Karol och Heidi Kovačovskýs. Heidi, Karol och Manuel Wälti var våra bröllopsvittnen.

Det krälade av krälande småttingar på vårt bröllop, så som på den livsfyllda, sensuella tavlan ”Backanalier” av den franska klassicismens största målarnamn Nicolas Poussin. Vår knappt 11 månader gamla Aleksandra kröp till och med på det bord där vi skrev under dokumentet om att älska varandra i nöd och lust. Vigseloförrättaren var rasande och slungade helvetiska önskningar över vårt äktenskap på svårsmältbar Schwizerdütsch.

Och det blev inte bättre när det visade sig att Kerstin inte ville acceptera att bära mitt efternamn, något som antagligen var något ohört i dåtida Bern.

Men allt ordnade sig till slut och jag fick inte bara kyssa mina drömmars tjej utan även borgmästaren. Honom på munnen, Kerstin på kinderna eftersom hon redan då tyckte att munkyss är så pass intimt att den inte bör missbrukas i ett äktenskap. Slutligen fick vi alltså från Schweizerische Eidgenossenschaft Kanton Bern det aktstycke – „EHESCHEIN. Auszug aus dem Eheregister des Zivilstandskreises Bern. Band 1987, Seite und Nr. 438” – som bekräftade att Kerstin och jag hade äktat varandra. Dagen, den 14 juli, var vald med omsorg. Nej, det var inte på grund av att kronprinsessa Viktoria föddes på samma datum, inte heller har det med Ingmar Bergmans, Woody Guthries, Gustav Klimts eller Isaac Bashevis Singers födelsedagar att göra, men den franska revolutionen inleddes på samma datum och vårt äktenskapsmotto var frihet, jämlikhet, broderskap, en i kärlek dränkt förkortning av den franska revolutionens slagord Liberté, égalité, fraternité, ou la mort!

Människor är i vissa situationer inte utbytbara. Det spelar ingen större roll hur mycket man än försöker att slita sig från vissa människors dragningskraft. Den metafysiska förklaringen till detta kan vara att vissa människor är givna för varandra, att deras ”äktenskap” var ”uppgjort i himlen”, redan i tidernas begynnelse.

Att man har ögon bara för varandra kan också betyda att alla andra människors lyskraft försvinner i den utvaldes närhet. Astronomin är full av exempel på himlakroppar som länge blev oupptäckta trots att de befann sig inom teleskopens räckhåll.

Ingmar Bergman hade många kvinnor. Offentligt sällskapade han med Else Fisher, Ellen Lundström, Gun Grut, senare Hagberg, Harriet Andersson, Bibi Andersson, Käbi Laretei, Liv Ullmann. Från år 1971 fram till hennes död 1995 var det Ingrid von Rosen som var hans följeslagerska. Men med henne fick han ett barn redan år 1959, alltså innan förhållandet med Käbi Laretei och Liv Ullmann. Rockstjärnan, skådespelaren och omslagspojken, ”alla kvinnors dröm”, Jon Bon Jovi är gift med Dorothea Hurley sedan 1989 och de har fyra barn tillsammans. Mel Gibson har erövrat 2 Oscar, förekommer på otaliga listor över världens sexigaste män, med sina 25 miljoner dollar för sin medverkan i filmen ”The Patriot” var han världens bäst betalde skådespelare och han var gift med Robyn Moore, kvinnan som han har sju barn tillsammans sedan 1980. Superstar John Travolta är en filmlegend som lever med sin Kelly Preston sedan 1989. Romansen var visserligen avbruten år 1976 när han och den 18 år äldre Diana Hyland blev förälskade i varandra men efter att hon dog i cancer i hans armar ett år senare, återförenades John med sin Kelly. Skådespelerskan Pat Paterson var gift med den demoniske äkta mannen från George Dewey Cukors version av äktenskapsrysaren ”Gaslight” Charles Boyer, och hon kolade vippen på pin kiv bara fyra dagar innan hans emotsedda födelsedag. Men eftersom Charles Boyer inte bara ville fira i sin hustrus sällskap utan även älskade henne innerligt, tog han sitt liv bara två dagar senare. John Lennon kunde ha flera älskarinnor än en avelstjur men han fastnade för evigt för Yoko Ono. När hans äktenskap med henne tillfälligt tog slut, blev även Lennons musikaliska bana inaktiv. Styrelseordförande och ägare till Proventus, humanisten Robert Weils far var gift fyra gånger med fyra olika kvinnor. Med den första fick han sonen Robert. Roberts morsa dog cirka 80 år gammal och när hans far fick vetskap om det, fick han en oförsonlig hjärtinfarkt. Innan han förenades med sitt livs största kärlek och modern till sina barn i efterlivets långa liv, hann han gräma sig över att hon och han inte åkte dit tillsammans.

August Strindberg blev aldrig helt återställd efter skilsmässan från sin första hustru Siri von Essen. När hon sedan dog, 21 år senare, klädde han sig i svart sörjerock och tre veckor senare flyttade han efter henne, lämnandes sitt inferno bara 63 år ung. De är inte begravda i samma grav.

Kvinnor är och var som galna i Boyer och Danton och Lennon och Strindberg och Weil och Bon Jovi och Gibson och Travolta, och Charles liksom Georges och Régis, August och John och John och Jon och Mel kunde äkta eller sällskapa intelligenta och rika, blondiner som brunetter, långa som korta, smala som mulliga, enkla som sofistikerade. Men de ville bara ha en enda, den som var och en av dem fann att han kände mest för, av någon outgrundlig anledning. George Moore som kommenterade sina memoarer “Hail and Farewell” med: “One half of Dublin is afraid it will be in the book, and the other is afraid that it won’t”, sa även “A man travels the world over in search of what he needs and returns home to find it”.

Måhända är det så att den man som genuint älskar sina barn aldrig kan lösgöra sig från deras mors omfamning.

Efter åtta veckors bröllopsresa var vi hemma i Sverige igen och vi fick bekräftelse på vårt äktenskap nu från svenska myndigheter som blev underrättade om det genom sina schweiziska kolleger. Mina drömmars tjej blev fly förbannad, möjligen på grund av att hon ville hålla vårt äktenskap hemligt inför sina släktingar. Liksom den dag man föds är den första dagen som närmar oss döden, var min tjejs misstänksamhet att det var jag som anmälde vårt äktenskap till svenska myndigheter det första hålet i den dyra aromatiska ost som vårt schweiziska äktenskap liknade mest.

En händelse står som en omutlig dörrvakt till mitt heltäckande välbefinnande: en skilsmässa. Jag försökte förleda denna påtvungna följeslagare genom flitigt umgänge med andra kvinnor och när det inte hjälpte utsatte jag mig för ännu större exponering för denna föga verksamma medicin. Jag var som en alkoholist som aldrig njuter av den drink som hön håller på att inta, eftersom hön i varje nu, redan tänker på nästa glas och nästa skänkrum.

“I don’t remember names / But I remember faces”, sjunger Tallulah i filmen “Bugsy Malone”. Jag har dessutom ansiktsagnosi, dock enbart knuten till kvinnor. Det kan vara förklaringen till att jag glömde varje kvinna redan under tiden som jag var i hennes famn. Möjligen, möjligen, skulle den nästa åtminstone avlägset påminna om den som jag miste. Hennes smittsamma skratt, hennes ögon och blickar, hennes axlar, hennes röst, hennes doft som bara mina föräldrar och mina barn och barnbarn är omgivna med och som fyller mig med behagens rus, hennes höfter, hennes sätt att gå, hennes långa hals och det sexigt uppsatta håret som framhäver den, hennes ben och fötter och hennes läkande händer och fingrar.

Den som inte kan älska och sådana finns det, kan aldrig förstå vad hön är berövad, oavsett hur många examina och titlar i psykologi hön har. Varje människa är salig, om hon nu är det, på sitt eget, bara sällan självvalt, vis.

Att kunna älska är troligen en av de största lyckor en människa kan var med om, även i det fallet när det är förenat med en utdragen, frätande och allestädesnärvarande smärta.

Bland ”mina” uttolkare finns även sådana som ser samband mellan mitt äktenskap och faktumet att jag skrivit ett filmmanus, en teaterpjäs och två böcker om Marie Antoinette och den tid hon verkade i och led under. Till dem säger jag: Så rätt ni har.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

EVERYBODY NEEDS SOMEONE TO LOVE

I ett ringprogram på radio hörde jag en kvinna. Hon talade så klokt och tilltalande att jag var tvungen att skaffa hennes telefonnummer och ringa upp henne.

Vi talade ungefär en timme tillsammans då hon plötsligt frågade

”Har du möjligen liftat genom Sverige år 1969?”

Jag tyckte att det var en konstig fråga eftersom den kom långt utanför det geografiska, tidsmässiga och ämnesmässiga sammanhanget.

Men jag bejakade den genom att berätta:

”Jag hade varit gäst hos Svea bara några få månader när jag bestämde mig för att grundligt bekanta mig med henne genom att medelst tummen förflytta mig över hennes slanka kropp från syd till norr.

Från Lund tog jag mig östkustvägen till Abisko och sedan liftade jag genom Östersund och Kristinehamn tillbaka till Lund via Göteborg. På det viset bekantades jag med både inlandet och båda kusterna. Det var min jungfruresa och på den följde flera.

Jag tror att jag besökte varje större stad i Sverige redan under mina första två år här. Jag ville känna mitt nya land, jag ville bli ett med det.”

Då frågade hon:

”Liftade du då möjligen med en tjej som hette Julia?”

 Även detta bekräftade jag.

Då följde den oväntade och positiva överraskningen: Den kloka damen berättade att hon har levt efter en av mina utsagor de senaste 30 åren.

”Hur så?” frågade jag?

Hon svarade:

 ”Jag var på en kurs för fältbiologer med Julia år 1969, strax efter att du liftat med henne. Hon var helt fylld med klokheter inhämtade från dig och spred dem omkring sig som en lärjunge som var på en viktig mission.

Ett av dina rättesnören som hon predikade och som drabbade mig speciellt var, att du menade att det låg något destruktivt och antifamiljärt hos de sammanboende människor som gjorde sig speciellt vackra när de lämnade den gemensamma vrån, som om de ville säga att honom/henne har jag snärjt redan, han/hon är inte längre värd några extra ansträngningar, för honom/henne kan jag, eller till och med bör jag, sedermera vara illaluktande, svettig, otrevlig, slarvig et cetera, när det gäller mitt utseende, språkvård och allmänt beteende. Det självklara borde, om man nu är i behov av att kvalitativt skilja på hur man bemöter sina möten med medmänniskor, det motsatta: Det är den som man har valt att dela sin vardag med, som man borde vårda mest med sin egen vård. Det är hans/hennes vardag, bör man sträva efter, att förgylla, lärde du ut till Julia, som lärde ut det till mig”, sade den kloka damen.

”Och hjälpte det?”, frågade jag?

”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag gifte mig och skilde lika många gånger.”

”En, två eller kanske flera gånger?” undrade jag.

”Tre gånger. Jag vet inte om det var på grund av dig eller tack vare dig, jag vet inte om dina tips hjälpte eller stjälpte, men jag skulle inte vilja vara utan din vägledning.”

“Sweetheart to miss, sugar to kiss, I need you, you and you, in the morning, when my souls on fire, sometimes I feel a little sad inside, when my baby mistreats me, I never, never, never have a place to hide. You know people when you do find somebody, hold that woman, hold that man, love him, please him, squeeze her, please her, hold her squeeze and please that person, give ’em all your love, signify your feelings with every gentle caress, because it’s so important to have that special somebody, to hold, kiss, miss, squeeze and please”, predikar Solomon Burke och Bert Berns, och Jerry Wexler i deras odödliga soul-bluesevergreen “Everybody needs somebody to love”.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.