Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Film

JAN NEMEC ÄR DÖD

Jan Němec blev känd över hela världen inklusive Sverige, redan år 1964 när hans film byggd på Arnošt Lustigs roman ”Démanty Noci” (”Nattens diamanter”) höll på att göra djupa avtryck inte bara på publiken utan även på filmkonsten.

Jan Němec tillhörde den ”nya tjeckiska filmvågen”, beundrad över hela filmvärlden. Förutom Němec inkluderade den regissörerna och manusförfattarna Miloš Forman, Evald Schorm, Věra Chytilová, Jaroslav Papoušek, Ivan Passer, František Vláčil, Vojtĕch Jasný, Karel Kachyňa, Jiří Weiss, Jiří Krejčík, Ján Kádar, Elmar Kloss, Juraj Jakubisko, Dušan Hanák, Peter Solan, Štefan Uher, Elo Havetta, Juraj Herz, Hynek Bočan, Zbynĕk Brynych, Oldřich Danĕk, Jan Schmidt, Antonín Kachlík, Pavel Juráček, Jaromil Jireš, Stanislav Barabáš och Jiří Menzel. Tjeckoslovakisk film fick en rad Oscarstatyetter men det är inte den huvudsakliga orsaken till att den är känd och populär i Sverige. Det har funnits en samhörighet och en inre förståelse mellan ”tjeckoslovakisk” och svensk kultur, och en ”filmsamhörighet” fanns redan före den nya tjeckiska filmvågen. Den heter ”nya” eftersom den föregicks av några tidigare: På 50-talet var det Jiří Trnka, Hermína Týrlova och Karel Zeman som med en rad allegoriska animerade filmer med sagomotiv erövrade världen och grundade skolan för europeisk animationsfilm. Och ännu tidigare, år 1929, gjordes i Tjeckoslovakien världens första sexspelfilm. Påverkad av Mauritz Stillers eleganta och världsberömda erotiska sedeskomedi ”Erotikon” från år 1920, betitlade även regissören Gustáv Machatý en av sina filmer med samma titelöverskrift. År 1933 gjorde samme Machatý filmen ”Extas”, på poeten Víteslav Nezvals underlag, med tjeckisk-österrikiska Hedwig Eva Maria Kiesler i huvudrollen. Kiesler bytte namn till Hedy Lamarr och det är under det namnet hon troligen är bekant för dig.

”Extas” introducerade ”naturerotik” i filmkonsten och detta blev sedan ett stort nummer och ett varumärke för svensk film. I Tjeckoslovakien blev svensk film senare mest känd genom just dessa naturerotiska filmer som ”Hon dansade en sommar”, ”Käre John” och ”… som havets nakna vind”. Och genom Ingmar Bergman. Han var så stor i Tjeckoslovakien att det även har skrivits en doktorsavhandling om honom där, hör och häpna, faktiskt långt innan svenska forskare kom på den idén. Bergman var ”störst” först i Frankrike och sedan i Tjeckoslovakien. I USA och i Sverige slog han igenom långt senare.

Inga Tidblads sista film är regisserad av en regissör från Tjeckoslovakien och Viveca Lindfors agerade också i slovakisk film.

De båda urtjeckiska författarna Milan Kunderas och Ivan Klímas böcker blev filmatiserade i Sverige av svenska regissörer, och den mest omskakande svenska filmen om August Strindberg och hans infernokris är gjord av Stanislav Barabáš, en slovakisk filmregissör som till på köpet aldrig varit bosatt i Sverige. Denna lista kan fördubblas, till och med trippleras, men artikeln är ämnad att handla om Jan Němec, så tillbaka till honom.

Vad har Jan Němec och Vladimir Oravsky gemensamt?

Det mest iögonfallande är det att vi båda är födda i Tjeckoslovakien och att vi båda mer eller mindre tvingades att lämna det landet, och vandra över större delar av världen innan vi fann stället där vi både kunde verka och även trivas.

Så här berättar Jan Němec i CER, Central Europe Review – the fortnightly journal of Central and East European politics, society and culture:

“… The first wedding I did was for 50 dollars and the last one was for 2000 dollars. I was successful also because I was the only filmmaker who made a documentary on the wedding of the Swedish king in 1976. Nobody else received permission to film this event at that time. I was the only one for whom the Swedish royal family made an exception, thanks to my film ‘Démanty noci’. 

The film was totally uninteresting because the wedding was totally uninteresting. It was expected that there would be an uprising and an assassination attempt on the king, and I thought that I would have it all on film. But the event changed into a warm-hearted national pilgrimage, into Swedish folklore, so it was absolutely boring. But this film helped me, because as the only one, I could say that the ordinary people from California would get ‘royal treatment’. This really helped my marketing.”

Jag hade fått exklusiv rätt att filma den svenska kungliga familjen när den invigde Skogsstyrelsens och Friluftsfrämjandets Skogsmulleutställning på Kolmården. Vi åt en slags pannkaka på bark och fläsk och den kändes i magen som om jag var gravid, med den skillnaden att känslan höll sig längre än de förmodade nio månaderna.  

Jan Němec var duktig på att gifta sig respektive sambo och skilja sig. Den världsberömda Ester Krumbachová var en av hans hustrur och hon och även hennes väninna Věra Chytilová, kontaktade mig när jag var verksam på Jönköpings länsteater. De undrade om de möjligen kunde regissera hos oss. Men mina motarbetare på teatern tyckte att en tjeckoslovak på deras teater var redan en för mycket, så det blev ingenting av den saken.

Två anekdoter om Jan Němec

Om Jan Němec cirkulerade en massa historier, han var på sätt och vis en legend. Josef Škvorecký skriver i boken “All the Bright Young Men and Women”, att Němec var en perfektionist, att när han skulle filma den mycket långa inledningen till ”Nattens diamanter”, då ville han att denna skulle utspela sig i en enda tagning. Němec förbrukade, dumdristigt, tyckte många, en stor del av filmens ekonomiska resurser på denna tagning. Det visade sig dock att Němec satsade på rätt häst.

Filmen ”Friends” efter Kóbó Abes teaterpjäs „Tomodachi“ är en svensk-japansk koproduktion med skådespelarna Dennis Christopher, Sven Wollter, Stellan Skarsgård, Lena Olin… och den tjeckiskfödda simmerskan och skådespelerskan Edita Brychta.

Filmen spelades in i kanadensiska Calgary och Jan Němec som var filmens regissör „hade blivit knäpp“. Han låste in sig på sitt hotellrum på 65:e våningen och vägrade att komma ut. Då tog Kjell-Åke Andersson över regin, men eftersom han inte hade kanadensiskt arbetstillstånd, var han tvungen att „i hemlighet“ viska sina regianvisningar…

Filmen ”Friends” är från år 1988. Samma år gjorde Jan Němec, som inte bara var regissör, utan även författare, skådespelare, kompositör, producent, kameraman och professor, filmen “True Stories: Peace in Our Time?”.

Åren därpå gjorde han filmen ”The Poet Remembers” med Joseph Brodsky, Zbigniew Brzezinski, Czeslaw Milosz och Susan Sontag, och ytterligare ett år senare, år 1990, gjorde han filmen ”Strahovská demonstrace”. Därför känns denna berättelse från bakom kulisserna på ”Friends” inte helt autentisk. Å andra sidan är det Helena Bergström som berättade den, och även om jag inte hittade några som helst anteckningar om händelsen, varken på engelska, tyska, svenska, ryska, slovakiska eller tjeckiska, så betraktar jag den ändå som sann. Minnet är som bekant omanipulerbart och kan aldrig svika.

I juli 2016 skulle Jan Němec ha firat sin 80:e födelsedag.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

DEN MEST KÄNDE PERSONEN SOM DU ANTAGLIGEN ALDRIG HÖRT TALAS OM, ÄR DÖD

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig).

Livet är inte alltid rättvist, så varför skulle döden vara det?

Den 7 mars 2016 dog Michael White, 80 år ung. Har du läst om hans frånfälle någonstans eller hörde du att SVTs Kulturnyheterna eller SRs Kulturnytt eller P1s Kultur nämnde det?

Michael White påverkade teaterindustrin mer än någon annan jag kan komma på. Du som är någorlunda bekant med nittonhundratalets teater har säkerligen hört talats om eller till och med kanske sett de revolutionerande musikaluppsättningarna som exempelvis ”Oh! Calcutta!”, ”Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat”, “The Rocky Horror Show”, “Two Gentlemen of Verona”, “A Chorus Line”, “Annie”…, samtliga producerade på West End under 70-talet, och samtliga producerade av den våghalsige visionären Michael White. Varken censuren, den rådande moraluppfattningen, de rådande teater-trenderna kunde bakbinda hans fantasi och viljan att bjuda på något nytt, något (ursäkta den i sammanhanget passande svulstigheten), evigt.

Det var också Michael White som tog pjäsen ”Sleuth” till Broadway, där den spelades betydligt fler gånger än 1000, och bidrog till att den filmatiserades åtminstone tre gånger, senast år 2014 under titeln ”Tamanna”.

Michael White producerade även en rad filmer. Inte dussinfilmer som ingen minns, utan många av dem är klassiker som vi minns med glädje och vördnad. Här är några av dem: ”Monty Python and the Holy Grail”, ”Jabberwocky”, ”Polyester”, ”The Hound of the Baskervilles”, ”My Dinner with Andre” “Moonlighting” (som år 1982 vann pris för bästa manus i Cannes), ”Enigma” (som han co-producerade med Mick Jagger), kultklassikern ”Countryman” med soundtracket av Lee ”Scratch” Perry och Bob Marley & the Wailers, och inte minst klassikern “The Rocky Horror Picture Show”, som hundratals så kallade journalister livnär sig på, genom att göra intetsägande ”specialprogram” om (även för SR).

Det finns en dokumentär/intervjufilm om Michael White. Den är från år 2013 och heter ”The Last Impresario”. I den vittnar en lång rad vänner, medarbetare et cetera om Michael White. Det är John Cleese, Yoko Ono, John Waters, Peter Richardson, Anna Wintour, Kate Moss, Naomi Watts, Jessica de Rothschild, Spike Milligan, Joshua White,  Lorne Michaels, Nigel Planer, Rachel Ward, Richard O’Brien, Lou Adler, Robert Shaye, Colin Vaines, Bill Oddie, Miranda Darling, Alan Finkelstein, Nell Campbell, Barry Humphries, Julian Sands, Jeremy Thomas och många, många fler.

Michael White skrev redan år 1985 en autobiografi, ”Empty Seats”, och som inte alltid är en uppmuntrande läsning.

Hans vänner berättade att Michael White var mycket generös, godtrogen och lätt att dra vid näsan. Därför var det inte förvånande att han begärdes i personlig konkurs och dog av en hjärtattack.

Det spelar uppenbarligen inte någon roll vilka vänner man har och vem man partajar med. Michael White umgicks med de absolut största inom film-, mode- och musik-industrin, allt i från Andrew Lloyd Webber genom Bob Geldof, Susan Sarandon, Boy George till Naomi Campbell och Jack Nicholson. Det hjälpte inte. Varken inför bankrutten eller döden.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

VEM TJÄNAR OCH VAD PÅ ACT OF KILLING?

Eftersom SVT, sin (o)vana trogen, återigen kapade stora delar av filmen och omvandlade den till en, ur konstnärlig synvinkel, svårbegriplig mischmasch, var det, strängt taget, inte mördarna som skrev manuset, utan SVT. Eller är det kanske inte helt klart att en stympad film skiljer sig från originalet? Se video längst ner 

Alice Munro har erövrat en del priser för sitt författarskap, senast ett Nobelpris i litteratur, med motiveringen ”Den samtida novellkonstens mästare”. Det är en lika kort motivering och lika balanserad, som Munros författarskap. Du kan inte plocka bort ett enda ord från motiveringen om du vill behålla dess mening. Akademiledamoten, forskaren och författaren Horace Engdahl sade om Munros noveller att dessa är såpass fulländade, att man inte kan ta bort eller förflytta ens ett enda komma i dem, utan att förstöra dem.

Icke desto mindre sände Sveriges Radios P1 inte mindre än tre av Munros noveller (”Ögat”, ”Natt” och tre 22-minuters avsnitt av ”Miles City, Montana”) i – för att citera programmens presentatör och tillika producent Gun Ekroth – ”något förkortat form”. Den som lyssnade på denna uppläsning av Munros skapelser, och inte har en annan, det vill säga oförfalskad erfarenhet av hennes verk, måste ha ställt sig frågor som, vad är det Munro fick Nobelpriset för? och vad är det Svenska Akademien pysslar med när de satsar Nobels slantar på något sådant som dessa noveller? 

Vad blir nästa bidrag i SR:s kultursatsning? Att läsa ur ”Det Bästas Bokval” i ”något förkortat form”? 

Ordet ”förkortat”, är SR:s och SVT:s förskönande omskrivning av begreppet ”vanställd”.

Varför vanställer SR och SVT vissa program? Anledningar kan vara legio. Allt ifrån politiska, (man utövar censur), till personliga (man vill få extrabetalt för ett onödigt och därtill skadligt arbete). 

Jesse Jackson, Martin Luther King, Mike Allen, David Crosby, Roger McGuinn, Bob Dylan och många andra avger sina vittnesmål i dokumentärfilmen ”Joan Baez: How Sweet the Sound”, som ingår i den välkända och hyllade filmserien American Masters. När Joan Baez-filmen visades på TV, blev inte mindre än en tredjedel bortredigerad. Jag ställde den enkla frågan ”varför?” till TV, men frågan var antagligen inte av den digniteten att den krävde ett svar.  

För någon månad sedan visades filmen ”The Act of Killing” i SVT.  

SVT beskriver filmen med bland andra följande ord: ”The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.”

Men eftersom SVT, sin (o)vana trogen, återigen kapade stora delar av filmen och omvandlade den till en, ur konstnärlig synvinkel, svårbegriplig mischmasch, var det, strängt taget, inte mördarna som skrev manuset, utan SVT. Eller är det kanske inte helt klart att en stympad film skiljer sig från originalet? 

Erich von Stroheim, David Wark Griffith, Sam Peckinpah, Francis Ford Coppola, Michael Cimino, Sergio Leone, Milos Forman, Martin Scorsese är några av de kända filmregissörerna som i rätten slogs för rätten att få sina verk distribuerade i ostympad form, och deras krav vann gehör till slut. 

Följande är ett citat från sv.wikipedia.org: ”Tillsammans med Claes Eriksson anmälde (Vilgot) Sjöman TV4 till Granskningsnämnden för att kanalen visade deras filmer med reklamavbrott. För kampen mot reklamavbrott i långfilmer belönades han med Ingmar Bergman-priset 2003. Då Granskningsnämnden dömde emot Sjöman/Eriksson tog filmmakarna, med stöd av upphovsrättsorganisationen KLYS, frågan till tingsrätten. Tingsrätten dömde till upphovsrättsinnehavarnas fördel, men TV4 överklagade till hovrätten. Hovrätten gav de båda regissörerna rätt i ett domslut den 12 april 2006, endast tre dagar efter Sjömans död. TV4 överklagade domen igen, nu till Högsta domstolen (HD). HD upprätthöll hovrättens dom i sitt domslut 18 mars 2008.”  

En regissör och författare har således rätt att få sin skapelse lämnad i fred, utan reklamavbrott. Mot en årsavgift på 2 076 svenska kronor lovar SVT och SR att du kan se deras sändningar utan reklamavbrott. I stället tvingar SVT och SR på dig stympade och kastrerade program.

SVT:s Vetenskapens värld, K special och Dox är de värsta syndarna. Om det så småningom kommer fram att förklaringen av det svaga resultatet av Pisa kunskapsutvärderingen kan förklaras även med Victoria Dyrings skötsel av Vetenskapens värld, blir jag inte alls förvånad. Det är inte bara att Vetenskapens värld förkortar filmer som de visar, Vetenskapens värld även manipulerar dem. Dyring (och då och då även någon annan av hennes medhjälpare), träder in som en svensk kommentator här och där i filmerna som i övrigt visas på engelska, tyska, franska, det vill säga 70 – 90 % av filmen sänds på engelska, tyska, franska och resten är bearbetad och berättad av Victoria Dyring på svenska. Vad finns det för förklaringar för dessa ingrepp? Att underlätta för skådarna som inte kan främmande språk, kan under inga förhållanden vara ett godtagbart svar.

Det som de ovan utpekade redaktioner och personer pysslar med, kan gott och väl rubriceras som The Act of Killing. 

The act of killing

Det handlar om folkmordet på ”kommunister” i Indonesien på 60-talet. En miljon människor utrotades med regimens goda minne.

Efter statskuppen i Indonesien 1965 rekryterades Anwar Congo och hans gäng av armén för sin förkärlek för grovt våld och sitt hat mot kommunister. De steg snabbt i graderna, från småskurkar till ledare för regelrätta dödspatruller. På mindre än ett år hjälpte de armén att mörda mer än en miljon påstådda kommunister, etniska kineser och intellektuella. 

Nästan 50 år senare träffar filmaren Joshua Oppenheimer några av krigets bödlar som med stolthet berättar om sina gärningar under kriget. För att bättre förstå dem ber Oppenheimer männen att dramatisera sina upplevelser. 

The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.

Amerikansk dokumentärfilm av Joshua Oppenheimer, från 2013.

Efter statskuppen i Indonesien 1965 rekryterades Anwar Congo och hans gäng av armén för sin förkärlek för grovt våld och sitt hat mot kommunister. De steg snabbt i graderna, från småskurkar till ledare för regelrätta dödspatruller. På mindre än ett år hjälpte de armén att mörda mer än en miljon påstådda kommunister, etniska kineser och intellektuella. 

Nästan 50 år senare träffar filmaren Joshua Oppenheimer några av krigets bödlar som med stolthet berättar om sina gärningar under kriget. För att bättre förstå dem ber Oppenheimer männen att dramatisera sina upplevelser.

The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning. 

Amerikansk dokumentärfilm av Joshua Oppenheimer, från 2013.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

SÄLLSKAPSRESAN

Jag läste på någon webbsida, att Sällskapsresan, det första alstret i Stig Helmer Olssons filmsvit, håller publikrekord bland svenska filmer. Inte allt som är googlbart är visserligen sant, men bara det faktum att Stig Helmer Olsson inte slutade sin filmiska karriär i graven för länge sedan, utan vankar vidare från ena filmäventyret till det femte, stödjer den möjliga riktigheten i detta.

Nå, vad tycker jag om filmen  

Att vara en filmmakare, är förutom ett kall även ett yrke, ett yrke som förmodligen begåvats med världens högsta arbetslöshet bland sina utövare. Det är därför som varje filmupphovsman – manusförfattare, regissör, producent – först och främst vill tjäna pengar på sin film, så att det kan bli en nästa, osv. (Åtminstone i samhällsskick där filmindustrin inte är statssubventionerad.) Filmens budskap, utformning, syfte, (roa, skrämma, mm) är sedan de medel filmmakaren tror på, och använder sig av för att nå detta uppsåt. Med en term hämtad från naturvetenskapen kallas detta förfarande för självbevarelsedrift.

Producenten Bo Jonssons och författaren, regissören och skådespelaren Lasse Åbergs filmmakarsjälvbevarelsedrift är nog den starkaste i det här landet. Problemet med paret Jonsson-Åberg är, åtminstone av deras film Sällskapsresan att döma, att de nöjer sig med att gå med vinst och med att figurera i svensk filmstoria som statistik över publikrekord, när de samtidigt kunde omskrivas i filmhistorien som upphovsmän till en välgjord, intelligent, nyskapande et cetera film. Jacques Tatis Les Vacances de Monsieur Hulot (Semestersabotören, 1953), en film vars ämne inte skiljer sig nämnvärt frän det Sällskapsresan profiterar på, är bara ett exempel på att detta låter sig göras.  

Mellan två reklamfilmer

Sällskapsresans enligt mitt tycke roligaste nummer är det när Stig Helmer (Lasse Åberg) sitter i flygplanet och vill ha ett glas juice. Resenären bredvid honom, Ole, (Jon Skolman) råder honom att trycka på call-knappen ovanför hans huvud, och Helmer lyfter förväntansfullt muggen mot knappen i tron att juicen kommer rinnande därifrån. Mejerierna, som säljer ”den lilla Jo-juicen” kan köpa sig rätten till sketchen, och de kommer inte att gå med förlust. Lasse Åberg är nämligen riktigt bra på att göra kort-korta reklamsketcher! Trots att Lasse Åberg är en mångsysslare inskränker sig min bekantskap med honom till några reklamnummer, där han talar för mejeriets och mjölkens sak. Ett exempel: Den spindelbente Lasse Åberg tudelar en tunn planka med ett karateslag och blinkar till auditoriet, indikerande att det ”stora” numret kommer att följa – han skall nämligen halvera en mycket kraftigare bit. Efter en klunk av den stärkande drycken, lyfter han målmedvetet armen och slaget träffar den mjölkvita väggen bakom honom. Kilovis med murbruk / kalk, det vill säga mjölkens eftertraktade ämnen, faller ner över honom, och tränger in i hans kropps alla porer.

Trots att Åberg i denna sketch blir den oreflekterade handlingens man – mjölken skänker honom Karl Alfreds styrka, men intellektuellt förblir han på spädbarnets nivå – är detta onekligen ett roligt och välstrukturerat nummer, där alla element är tematiskt organiska. ”And the basic essential of work of art is that it be thematicaly organic.” som Robin Wood skriver i den utmärkta publikationen Hitchcok’s Films Revisited.  

Sällskapsresan saknar tyvärr denna kompakthet, liksom den saknar så gott som allt som brukar ingå i ett ”konstverks univers”.

Låt mig exemplifiera och låt mig dra paralleller till en rad andra filmer, mestadels de som visades tillsammans med Sällskapsresan under ett par dagar i Malmö.

I upptakten av Life of Brian (Monty Pythons Life of Brian – Ett herrans liv, 1979), förväxlas den nyfödde Brian med den nyfödde Jesus, och förväxlingen varar ända till sista bilden när kameran tittar uppåt den korsfäste – Brian. Denne hissades upp inte bara för att hans historiske dubbelgångare var predestinerad till det, utan – rent strukturellt – för att ”avrunda” filmen, för att fylla den plats på ”filmens himmel”, varifrån en stjärna föll ner i filmens första bild.

Att sedan Stig Helmers dragande på en resväska i Sällskapsresans upptakt, kan leda tankarna till begreppet ”resande” är inget att anmärka på, men att denna öppning inte är integrerad i handlingen varken på det realistiska, metaforiska, symboliska etc. planet, måste uppfattas som en liten skönhetsfläck på ett konstverks förväntade hermelinkappa. Sällskapsresan är en leopard – åtminstone vad fläckarna beträffar.

Svante Grundberg spelar i Sällskapsresan en resenär som ägnar hela sin semester åt att filma av den, och i slutet av filmen kommer den poänglösa springande punkten – han har glömt att ta av skyddet från kamerans objektiv. Men vad berättar detta, förutom att han är en passionerad, dock okunnig amatörfilmfotograf?

I Stuart Rosenbergs film Brubaker (1980), låter fängelsedirektören Brubaker (Robert Redford) gräva upp lik efter en mängd mördade fängelsekunder, för att symboliskt återfylla gravarna med samhällets grova överträdelser. Men det visar sig snart att det är sin egen grav som han gräver. I Andrzej Wajdas film Czlowiek z marmuru (Marmormannen, 1977), är det karaktären, muraren Mateusz Birkut (Jerzy Radziwilowicz) som åsyftas i filmtiteln. Han har sitt yrke att tacka för sin uppgång, och när han bokstavligen bränner sig på en upphettad tegelsten, muraryrkets grundmaterial, blir hans yrke även hans fall.

Detta vad syns på det realistiska planet. På det metaforiska planet får åskådaren samtidigt en klar bild på Polens inrikessituation och samhällsplanering under 50-talet, där byggnadspolitiken ansågs vara ett Columbi ägg; Birkut hamnar i fängelse, ett bygge som han själv var med om att bygga, och släpps ut därifrån först när den heta stenen kallnat – och tövädret blivit ett faktum.

Men vad har Stig Helmers yrke som lagerarbetare i ett elföretag, med historien i Sällskapsresan att göra?

Sällskapsresan år en familjefilm, åtminstone om förekomsten av Åbergs stora sociala familj (vänner och bekanta) i filmen, kan ingripas i detta begrepp. Rollerna är i flera fall besatta av Åbergs vänner utan hänsyn till vad det implicerar, eller rättare sagt vad det inte. Jag som åskådare är rätt så likgiltig för om Stig Helmer hittar paketet med pengarna och får sin yacht, eller om han får sitt hjärtas dam Majsan (Lottie Ejebrant), på grund av filmen struktur och uppbyggnad. Hur annorlunda var det inte i exempelvis Buster Keatons The General (Så går det till i krig, 1926), där vi brinner för att Johnny Gray (Keaton) skall få sina två kärlekar, lokomotivet och flickan.

Även i västernfilmen The Long Riders (De laglösa, 1980) av Walter Hill, spelas huvudrollen av idel kompisar och bröder: David, Keith och Robert Carradine; James och Stacy Keach, Dennis och Randy Quaid, samt Christopher och Nicholas Guest. Men här är familjariteten och kamratskapet väl motiverat inte bara genom att Carradines, Keachs och Quaids är utmärkta skådespelare väl passande till sina roller, utan även genom det filmiska arvet som de bär med sig från sina föregående produktioner. Detta fördjupar karaktärerna (och filmen), samtidigt som de spelar karaktärer som var riktiga bröder både i verkligheten och i legenden.

Kvinnoroller spelade av män i ovannämnda Monty Python-filmen, har en klar poäng. Men varför spelas en hotellstäderska i Sällskapsresan av en man?

I Sällskapsresan visas en grisfest där karaktären Ole exekverar en solodans. Det är publikt med dansnummer på film, och i samtliga de filmer jag kan dras till minne, är detta alltid välintegrerat i handlingen: All That jazz (Showtime, 1979, regi Bob Fosse), Fame (1980, regi Alan Parker), ovannämnda The Long Riders, Roman Polanskis Tess (1979) och Clair de femme (Stunder av lycka, 1979) av Costa-Gavras. I den sistnämnda filmen är det domptören Galbas (Romelo Valli) dresserade apa, som dansar tango, tillsammans med en rosafärgad pudel. De dansar ovanpå sin döda matte och således ovanpå den dekadenta civilisationens grav. Symboliken är väl igenkännbar från exempelvis Sławomir Mrożeks teaterklassiker Tango, liksom från en rad nyare och äldre filmer, som exempelvis Bertoluccis Il conformista (Fascisten), Ultimo tango a Parigi (Sista tangon i Paris), och den lite skojigare, Mel Brooks-filmen Silent Movie (Det våras för stumfilmen). Så återigen: varför finns Oles dansscen med? Kan brasklappssvaret att ”sådant förekommer på sällskapsresor” motivera att ha den med i filmen? Jag tror det knappast.

Med i Sällskapsresans resesällskap finns det törstiga paret Berra och Robban. Flaskan som de är förtjusta i är alltid tom – så när som på sprit. I filmen The Long Riders dricks det också. När en av de sprittörstiga ryttarna blir skjuten, håller han en flaska i handen och dess innehåll rinner långsamt ut samtidigt som hans själ lämnar sin ”behållare”, och åskådaren får sig förutom denna poetiska bild, även en metafor om spritens nedbrytande funktion på människan till livs.

Majsan skänker Helmer en leksaksgiraff och bekräftar att Helmer är en läng kille. Härmed är allt sagt. I filmen Tess skänker uppkomlingen Alec d’Urbeville (Leigh Lawson) en blodröd jordgubbe till den oskyldiga Tess (Natassja Kinski), och vi åskådare, tvekar inte ett ögonblick om utvecklingen; han förför henne, och så småningom betalar han för detta med eget blod.

Majsan och hennes äldre syster Siv (Kim Anderzon), krökar på toaletten och fäller här några vitsar där själva språket är vitsens objekt. Om vi antar att detta inte är menat som en symbolisk framställning av höggradig berusning, så är motiveringen för detta vitsande lika överraskande och obegripligt som exempelvis filmens godtyckligt valda och lika godtyckligt placerade drömsekvenser. I Life of Brian finns det också vitsar där själva språket utgör objektet; Pontius Pilatus läspar, en fångvaktare låtsas vara stammare, en eremit har inte talat på hela 18 år, Brian kan inte stava på latin till ”Romare gå hem”, kvinnor pratar med mansstämmor et cetera. Här, till skillnad från Sällskapsresan, är dessa ”språkvitsar” integrerade i handlingen – från det i vaggan skrikande barnet Brian, till den sjungande kören av korsfästa – och har även sitt naturliga ursprung: Jesus, vars liv kan parallellföljas tillsammans med Brians, var till yrket predikant. Att hans Bergspredikan, såsom den visas i filmen, bokstavligen inte når ut till hans publik, är bara en ytterligare variation på ”begreppet” språkvitsar. I filmen Clair de femme befinner sig Michel (Yves Montand) på flygplatsen redan i filmens öppningsscen, och trots att han redan har löst biljett och även så småningom återvänder till Paris-Orly-flygplatsen, flyger han aldrig iväg. Han är rädd att flyga, och han har god grund till det.

I Spielbergs film 1941 (1941, Ursäkta var är Hollywood), sitter en vaktpost högt uppe i ett pariserhjul. Han lider av höjdskräck, naturligtvis. Jag skriver naturligtvis, eftersom hela filmens utformning och struktur kräver detta. Samma sak i ”fallet” High Anxiety (Det våras för galningarna), där Mel Brooks galne psykiatriprofessor Richard H Thordyke, inte bara är höjdrädd utan även högt rädd. Och återigen, vad har Stig Helmers rädsla för flygning att göra i Sällskapsresan, och varför utnyttjas den i så fall inte till något?

Sällskapsresan försöker slaviskt följa en sällskapsresas verkliga förfaranden enligt mönstret ”så är det bara”. Borde då inte den ilskne mäklaren Angerud, trafikvakten Majsan och lagerarbetaren Stig Helmer, träffas exempelvis på en privat vaccinationscentral, där en skurkaktig privatpraktiserande doktor Levander, fortfarande spelad av Magnus Härenstam, först skulle ympas med tanken om placering av sina svarta pengar av den bi-arge herr Angerud, och sedan som potentiell smittobärare vidarebefordra sin kriminalsjuka till Stig Helmer – i stället för att placera mötesplatsen i en futuristisk psykologklinik?

Lasse Åberg medverkar i ytterligare en rolig mjölkreklam när han lyfter med sitt trampdrivna flygplan i en, får jag väl hoppas, anspelning på seriefigurernas Herkules, Batman, Superman…, som alla på ett eller annat sätt, övervunnit gravitationen. Jag tror att Stig Helmers påflugna flygrädsla är ännu ett av Åbergs privata skämt.

Sällskapsresan är ingen film jag vill avråda alla mina läsare att spendera tid på. Bara de som är intresserade av litterära och konstnärliga allusioner, associationer, stilistiska särdrag, berättarekonomi, mekanik, tematiska, metaforiska och mytiska nivåer, då filmen, sedd med mina ögon, inte har dessa egenskaper alltför utvecklade.

Sällskapsresan uppmuntrar inte till vidare själslig bearbetning. Den saknar en central metafor och den är inte mångtydig. Och ”mångtydigheten är kostens sine qua non”. Läs gärna Kommentarer till kritikens arbetsmetod av Vladimir Oravsky och Natascha Durovicova..  

Åter till det gladlynta

Visst har Sällskapsresan vissa element som jag som filmmanusförfattare och kritiker inte avfärdar:

– Helmer befinner sig mellan två poler: Majsan – lagvakterskan och Levander / Angerud lagöverträdarna.

– Majsan ”knycker” Angeruds bil och Helmer Levanders pengar för vilka han anskaffar ett annat fortskaffningsmedel, en båt.

– Stig Helmers arbete består i att lägga små kontrollappar i paket som han kontrollerat. Levander å sin sida gömmer sina ”svarta” 100-lappar i ett paket med knäckebröd, i hopp om att detta inte blir kontrollerat.

– Pengarna göms bakom bilden av den rike skatteflyktingen Björn Borg, vars foto pryder knäckebrödspaketet.

– När Helmer upptäcker sin ”feta skatt” i knäckebrödspaketet, håller han i handen en kniv med smör…

– Stig Helmer, en lagerarbetare, har svårt att passa sina saker, han glömmer dem allt för ofta, men på slutet hittar han en skatt, som kanske täcker alla hans utgifter för de borttappade varorna.

– En arbetande människas sista frihetsreservat är hans semester, och duon, Angerud/Levander bestraffas kanske p.g.a. att de vanhelgar denna oas.

Men återigen: då dessa ”godbitar” inte återfinns i en sammanhängande struktur, kan de inte betraktas som planerade, utan bara som en lycklig slump i arbetet, eftersom ingen av manusskrivandets regler bekräftar dess planmässiga uppsåt.

Här en av reglerna: ”För att ett element överhuvudtaget skall kunna igenkännas som del av en (symbolisk) transformationsprocess (och inte enbart som slumpartåt förekommande) måste det dubbleras / upprepas; det måste med andra ord ha sin plats på flera av filmens nivåer. Helst på alla. Mångtydighet är inte fråga om nyinförande av ett stort antal olika element, utan ett ekonomiskt – helst maximalt – utnyttjande av alla möjliga ’konsekvenser’, hos ett begränsat antal element”, allt enligt Kommentarer till kritikens arbetsmetod av Vladimir Oravsky, Natascha Durovicova.  

Slutkläm

Samarbetet mellan Jonsson och Åberg fortsätter. Deras bekymmersfria sätt att skapa ekonomiska filmsuccéer är välbehövligt. Men liksom exempelvis Bergmans Fanny och Alexander, en enorm publiksuccé inte bara i Sverige utan även i många andra länder, nominerad till sex Oscars och belönad med fyra, eller tv-serien Scener ur ett äktenskap, ett annat Bergmanskt supersuccéfullt kulturfenomen, bör även Jonsson och Åberg åtminstone försöka hitta vägar, hur de skulle kunna servera sin publik en kost som även kan åtnjutas med intellektet. Varför inte genom att redan på manusstadiet anlita rådgivare som kan det där?

”Husets vin” kan sväljas ihop med det mesta, Chateau Margaux 1996 däremot, avnjutes.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

 

SVENSKA DAGBLADET, GEFLE DAGBLAD, WIKIPEDIA OCH ANDRA, KUNSKAPSLIBERALER

I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske att verifiera författarens tillförlitlighet mot fakta. I sin ’Introduction to 1983-84 Edition’ av ’TV Movies’ (1982), beskriver redaktör Leonard Maltin på flera sidor de vedermödor han hade för att få de exakta uppgifterna till produktionsdata för de filmer verket tar upp. Trots sina ansträngningar daterar Maltin USA-premiären på Michael Curtizs ’Casablanca’ (1943) felaktigt till är 1942, ett årtal som likaledes uppges av Andrew Sarris (’The American Cinema’, 1968).

Även jag har lagt ner ett omfattande arbete på att kontrollera mina data, men ett garderande förbehåll bör ändå vara på sin plats:

Regissören Robert Wienes klassiker från år 1919 omnämnes i Siegfried Kracauers avhandling ’From Caligari to Hitler’ (1946) som ’Das Cabinet des Dr. Caligari’, och så gör även i sin bok Björn Rasmussen (’Verdens bedste film’, 1970), Leif Duprez och Gerth Ekstrand (’Se på film’, 1975), Gerhard Lamprecht (’Deutsche Stumfilme, band 5’, 1919, 1968) etc.

Även i manuskriptet till filmen, utgivet av Lorrimer (1972), stavas det tyska ’Das Kabinett’ med ’C’ och ett ’t’. 

Ulrich Gregor och Enno Patalas stavar dock i sina verk ’Geschichte des modernen Films’ (1965) doktor Caligaris omtvistade kabinett med ’K’ och två ’t’, och så gör även Georges Sadoul (’Histoire de l’art du cinéma des origines à nos jours’, 3. Utgåva, 1953), Raymond Durgnat (’Films and Feelings’, 1967), Peter Cowie (’A Concise History of the Cinema, part l, Before 1940’, 1971), Jean Mitry (’Histoire du cindma, del 2, 1915-1925’, 1969), Jerzy Toeplitz (’Geschichte des Films, del l, 1895-1928’, 1975), Lotte Eisner ’The Hounted Screen’, engelsk utgåva av ’L’Ecran démaniaque’, 1973), Roger Manvell & Heinrich Fraenkel (’The German Cinema’, 1971), etc.  

Dessvärre hade jag inte möjlighet att kontrollera uppgiften mot filmen, men ett val blev jag ändå tvungen att göra. (På filmens originalaffisch från år 1919 anges filmens titel som ’Das Cabinet des Dr. Caligari’. Det finns en reproduktion av affischen i Lotte Eisners ovannämnda bok, något som författarinnan måste ha förbisett.”

Jag fick höra både en och två gånger att det 35-sidiga indexet som avslutar min bok ”I skuggornas hetta” används ungefär som Svenska Akademiens ordlista, för att checka regissörernas, manusförfattarnas, filmproducenternas och filmtitlarnas rätta stavning och dylikt.  

Jag är en petig djävel och trots att det sedermera är ganska så omodernt, det lönar sig ändå förvånansvärt ofta.

I Wikipedia finner jag då och då felaktiga uppgifter. Naturligtvis är min ambition att rätta till dem. En av rättelserna av Wikipedia gjorde jag 18 januari 2014. Wikipedia uppgav nämligen att Isaac Bashevis Singer föddes den 14 juli 1904, trots att han bevisligen föddes den 21 november 1902.

Samma dag mejlade jag rättelserna även till redaktionsmedlemmar i Nationalencyklopedin NE, som även finns i digital form på nätet. Nationalencyklopedin hävdar till dags dato (2015-10-06) att ”Singer [siʹŋər], Isaac Bashevis, född 14 juli 1904”.  

Jag har försökt tillrättalägga flera andra uppgifter på Wikipedia och även NE, men dessvärre stötte jag på patrull som gjorde min ändring ogjord, eller brydde sig ej. Så jag slutade också bry mig om dessa två kunskapsinstitutioner. 

Nyligen tittade jag på https://sv.wikipedia.org/wiki/Oliver_Sacks och fann där följande upplysning: ”75 år gammal träffade han författaren Billy Hayes (som bland annat skrivit Midnight Express) med vilken han inledde ett förhållande.” Denna felaktiga upplysning återfinns lite varstans, exempelvis i Svenska Dagbladet: ”Men oj! Inte blir ’On the move’ sämre av att han på de sista sidorna, sjuttiofem år gammal, blir förälskad i Billy Hayes, författaren till exempelvis ’Midnight Express’, som han nu lever med”, skrivet av Ulf Karl Olov Nilsson. Se http://www.svd.se/doende-oliver-sacks-summerar-sitt-liv_4577966.

Sedermera förhåller det sig även på anrika tidningar och tidskrifter dessvärre på det viset, att kunskap och kritiskt granskande inte så sällan ersätts av simpelt och automatiskt klippande och klistrande.  

Det är visserligen riktigt att ”Midnight Express” är skriven av Billy Hayes (i samarbete med William Hoffer), men Oliver Sacks levde ihop med Bill Hayes, och inte med Billy Hayes. Bill Hayes är också författare och han är också gay, men detta sammanträffande betyder inte att Bill och Billy Hayes är en och samma person. Bill Hayes kanske mest kända bok heter “The Anatomist: A True Story of Gray’s Anatomy”. Den är visserligen inte filmad, men ändå definitivt värt att läsas.

Förväxlingar, sammanblandningar och misstag är mänskliga och vem som helst kan begå dessa. Vi skall dock vara tacksamma att de oftare begås av kulturkypare än läkare och piloter.  

Det finns ett snålskjutsföretag på nätet som kallar sig Kathing. Det samlar artiklar från nätet signerade med kända och semikända namn, för att på det viset få många träffar och därmed högre annonsintäkter. Mina artiklar smalas under ”Etikettarkiv: Valdimir Oravsky”. Till ledningen har jag påpekat både en och två gånger att mitt förnamn stavas Vladimir, dvs att efter stora V:et kommer ett litet ”l” och först efter l:et kommer det ”a” som de konsekvent på ett ordblint vis placerar efter v:et. Chefen eller vem det nu är, korresponderar med mig och fattar inte varför jag tycker att en liten bokstavsrockad är något att tjafsa om. Fast ordet ”bokstavsrockad” brukar han inte – så långa ord verkar han inte kunna ens föreställa sig.

Någon som är utklädd till litteraturrecensent och som uppträder under namnet Lasse Ekstrand, recenserade en av mina böcker i en tidning som tvivels utan är lika alert som dess ålderdomliga namn: Gefle Dagblad. På en rad ställen kallar mig denne Lasse Ekstrand för Oransky. Det är bara en bokstav av sju som den här Lasse Ekstrand har förvrängt och man skulle kunna se det som en bagatell om Lasse Ekstrand inte drog långtgående slutsatser baserade på resultatet av sin egen inkompetens. ”Vem nu denne gåtfulle ’Oransky’ är”, frågar Lasse Ekstrand i sin folkförblindande artikel och han fortsätter med konstaterandet att Oransky ”finns inte upptagen i Sveriges Författarförbunds Matrikel 2000, ej heller i Bibliotekstjänsts ArtikelSök”.

Och så är det: Det finns inte någon Oransky i någon av dessa databaser och ej heller i någon annan svensk eller nordisk databas. Oravsky däremot har författat över 60 egna boktitlar och över tusen tidnings- och tidskriftsartiklar… På svenska, danska, engelska, tjeckiska, slovakiska… 

Chefredaktören på Gefle Dagblad är dessvärre ingalunda medveten om vilka problem hans liberala blaska kan skapa och även skapar. Det har nämligen visat sig att Lasse Ekstrands förkunnade att det inte finns någon Oransky, tolkades på en Umeåtidning av samma tvivelaktiga trovärdighet som Gefle Dagblad, att Umeås kulturchef Oravsky inte har skrivit någon som helst bok, eller någon tidningsartikel, med andra ord att den där Oravsky förmodligen är kulturvärldens tvillingbror till Refaat El-Sayed.  

Det är också intressant att fundera över Lasse Ekstrands iver att i olika databaser leta efter de författare vilkas verk han hyllar eller smutskastar. För mig står det utom allt tvivel att han inte vågar sig på en självständig uppfattning eller åsikt om vare sig ett verk eller en författare, utan han tvångsmässigt ”söker stöd” för ”sitt” tyckande hos andra. Och samma gäller Umeåskribenten. Och samma gäller alla andra rådvilla kulturkypare som söker sin ”kunskap” hos andra utan att använda sig av det organ som en av Woody Alens karaktärer kallade ”min näst viktigaste”. 

Om det exempelvis i en encyklopedi eller en annan källa står att Isaac Bashevis Singer var 88 år när han i juli 1991 dog, då kunde han inte varit född år 1904, eller också blev han inte 88 år gammal, eller också dog han inte år 1991. 

Falsk och oriktig information sprider sig och tar fäste på samma vis som den korrekta, men liksom ogräs är även denna svår att bli av med.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

KIDNAPPAD

Torsdagen den 15 oktober 2015, visades på SVT2 och även i SVT24 den prisbelönta dokumentären ”Kidnapped for Christ” / ”Kidnappad i Jesu namn”. Den lovsjungna filmen är 85 minuter lång. På SVT är den amputerad till 55 minuter. Kan det förhålla sig så att någon gång i framtiden visas den resterande halvtimmen?

Sverige tillämpade filmcensur under hundra år, mellan åren 1911 och 2011. När filmcensuren äntligen var avskaffad, sammanställde konstnären och filmvetaren Markus Öhrn samtliga av censuren bortopererade och bevarade klipp, till en film som han kallade ”Magic Bullet”. Titeln är lånad från så kallade Magic Bullet-teorin, som jämförde filmens kraft med en kula som kunde genomtränga ens hjärna med alla de (för samhället) obehagliga konsekvenser som genomträngningen kunde innebära.

Jag såg filmen för 4 år sedan, dock erkänner jag, långtifrån hela, och det inte på grund av att den är 49 timmar och 13 minuter lång, utan på grund av dess sanslösa tråkighet. Men det är inte Markus fel, utan censorernas.

Det blir något helt annat, när någon sammanställer världens ojämförligt längsta film med alla de kidnappade och amputerade halvtimmarna som Sveriges Television inkonsekvent stympar utmärkta filmdokumentärer med.

(49 timmar och 13 minuter ger 2.953 bortklippta filmminuter på 100 år, alltså rent statistiskt något mindre än 30 minuter per år. Det blir således mindre bortklippt tid på ett helt år än på var enda film som jag tog upp i flera av mina krönikor på sistone.)

Dokumentär- och vetenskapsfilm är inget som publiken bryr sig om. Den är nämligen en slags tablåutfyllnad, en kuliss, utbytbar mot vilken som helst annan ljusblinkningskuliss, ungefär som muzak och annat ljudbedövningsmedel för hissar och tråkiga väntrum. I annat fall skulle publiken protestera ljudligt, praktiskt taget varje gång detta händer, det vill säga varje dag.

Wikipedia skriver om ”Kidnapped for Christ”: “The documentary details the experiences of several teenagers who were forcibly removed from their homes and sent to Escuela Caribe at their parents’ behest. The film focuses on the plight of a Colorado high school student, David, sent to the school by his parents after he told them he was gay. The film also documents the experiences of two girls: Beth, who was sent to the school because of a ‘debilitating anxiety disorder’, and Tai, who was sent for behavioral problems resulting from childhood trauma.”

I vems namn är filmen ”Kidnappad i Jesu namn” kidnappad?

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media

CIGARETTER PÅ VITA DUKEN

Cigaretter är filmens mest använda rekvisita. Fortfarande, trots att till och med James Bond slutade röka. 

Jim Jarmusch gjorde tre kortfilmer och en långfilm med den gemensamma titelnCoffee and Cigarettes. Långfilmen består av de tre amusanta kortfilmerna.

Paul Austers och Wayne Wangs film Smoke är underbart underhållande, så även Christopher Buckleys och Jason Reitmans Thank You for Smoking. Originell är även John Turturros musikal Romance & Cigarettes. Dessa filmer, samt Sergio Leones filmer med Clint Eastwood, och Humphrey Bogarts Sam Spade-filmerna, är de filmer som alla cineaster tänker på, då cigaretter och cigarills kommer på tal.

I det följande skall jag nämna fyra filmer som är helt otänkbara utan cigaretter men som ändå bara få förknippar med denna betydelsebärande rekvisita.  

Redan i inledningen av filmen One Flew Over the Cuckoo’s Nest (Gökboet, 1975), frågar McMurphy, spelad av Jack Nicholson, om det är OK ifall han tänder en cigarrett: ”Do you mind if I smoke?”. ”No, go ahead!”, svarar Dr. Spivey. 

Detta är en inledning till något som senare trappas upp, när Cheswick fråntagen sina cigarretter inte kan få dem tillbaka och det uppstår bråk på grund av detta. Men varför får inte Cheswick sina cigarretter? Förklaringen kommer syster Ratched med. Det är på grund av att alla förlorar sina cigarretter till McMurphy, säger hon. Det finns alltså ett ”högre” intresse för att McMurphy inte skall ha en större mängd cigarretter i sin ägo.

Även McMurphys illa dolda indignation, när Martini vid ett kortparti för att minska sin insats, bryter itu, ”förstör”, cigarretterna, poängterar att det är något särdeles viktigt med dem, lika viktigt för McMurphy som för syster Ratched och för Harding, som till och med kryper på sina knän för att rädda den cigarrett som stulits från honom. 

Och när sedan en enda cigarrett ”lägger ner” den store Taber, bör frågan om cigarretternas betydelse ställas. (Hardings tända cigarrett hamnar i Tabers byxuppslag och han lägger först märke till den när den verkar likt en liten el-chock och börjar bränna honom. Han faller då panikslagen ner på golvet, varvid det uppstår ett tumult som utnyttjas av McMurphy till, att slå sig in i sjuksköterskornas bås och därifrån ta cigarretter.)

Vad står då cigarretterna för? De är en viktig religiös relik: det är därför de förvaras bakom glas, i sjuksköterskebåset, som i ett relikvarium.

I One Flew Flew Over the Cuckoo’s Nest tillskrivs cigaretterna samma funktion som rökelse har i religiösa sammanhang: att förbinda jordelivet med himlen, att hjälpa till att föra bönen upp till himlen/Skaparen och bli därmed tillförsäkrad gunst hos guden eller gudarna: att hålla onda andar borta.

I ”politiska” sammanhang, särskilt när indianer är med i leken, tilldelas cigaretterna samma roll som fredspipan. Och mycket riktigt, blir det inte fred mellan Ratched och Cheswick, får han inte sina cigarretter, då blir krig oundvikligt.

Scenen med de betydelsebärande cigarretterna ”upprepas” i John CassavetesGloria (Gloria, 1980), en film vars titel antyder att den har ett religiöst innehåll (Gloria in excelsis Deo, samt gloria), och som för övrigt har mycket gemensamt med Milos Formans One Flew Over the Cuckoo’s Nest. Gloria (Gena Rowlands) uppsöker sin exman, en gangsterledare och vill göra upp med honom i godo. Men han vägrar att röka en cigarrett med henne, så på väg ut skjuter hon ner några mafiosi, går in i en hiss och sänks direkt ner i ”underjorden” i hissens trånga ”kista”, som ovanifrån genomborras av några gangsterkulor. 

I filmen A Woman Called Golda (1982) inleds första dialog med ”Golda, the cigarette! ”

Golda Meyer­son (född Mabovitz, senare Meir) besöker Transjordaniens (numera Jordanien) kung Abdullah för att förhandla om fred mellan den nygrundade staten Israel och Abdullahs kungarike. Abdullah bjuder på en cigarrett och de två röker i samförstånd till att börja med. Men Abdullah kan inte hålla sitt löfte om en nonaggressionspakt – han släcker sin inte helt upprökta cigarrett – och förhand­lingen slutar med ett fiasko. [Manusförfattarna Harold Gast och Steven Gether utnyttjar i sin nära fyra timmar långa TV-film den numera avlidna arbets-, utrikes- och premiärministern Meirs (hebr. Golda Meir, sv. Gyllene Ljus) rökvanor genom att få och ta ut det mesta av cigarretternas dvs. rekvisitans, användningsmöjligheter (”förlängning” av karaktären, ”indikation”, symbol) och de används även som en vändpunkt ­i en rad dramatiska situationer av vilka åtminstone den följande bör nämnas. På väg till det ovan­nämnda fredsförhandlingsmötet med kung Abdullah, passerar Golda en transjordanisk militärvägspärr. Hon är förklädd och beslöjad som en arabisk kvinna och även hennes falska identitetspapper verkar äkta. Ett paket amerikanska cigarretter är dock nära att avslöja henne och förmodligen kosta henne livet. 

Händelsen utspelar sig vid samma tid som den andra delen av Roberto Rossellinis berömda neorealistiska krigstrilogi Paisà (Befriande eld, 1946) hade sin världspremiär och man kan i Gast och Gethers manus förnimma ett noggrant studium av Paisàs Sicilien-episod, mötet mellan sicilianskan Carmela och amerikanen Robert, som startar med att han erbjuder hen­ne en cigarrett som hon avböjer, och slutar med att han dödligt träffas av en tysk projektil när ljuset av cigarrettändaren avslöjar honom för fienden. 

Det sägs att Golda Meir älskade film, något som antas skulle fresta varje manusförfattare att i en film om henne ta till en mängd filmiska referenser och den ovannämnda är bara en av flera.

I Ingrid Bergman och Allan Burgess bok Ingrid Bergman. My Story. (1980) kan man läsa att Paisà var en av Ingrid Bergmans favoritfilmer och Ingrid Bergman medverkade i sju av Paisà-regissören Rossellinis filmer. Det är Ingrid Bergman som porträtterade Golda i A Woman Called Golda].

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

FILMRECENCENTERNAS LÄTTJA

”Dustin Hoffman i regidebut om ålderdomshem” … ”Vid en ålder då många pensionerar sig valde Dustin Hoffman att starta en ny karriär – som filmregissör.”

”’Kvartetten’ heter den nu 75-årige levande filmlegendens regidebut.” (DN som köpte artikeln från TT Spektra.) 

Även andra tidningar som köper sitt material från TT Spektra sprider samma budskap. Exempelvis NT.se

Att filmen ”Kvartetten”, ”Quartet” på originalspråket, skulle vara Dustin Hoffmans regidebut är en nyhet som bör modifieras och precisseras. Varför? Eftersom bakom denna ”debut” gömmer sig en tragik, ett trauma, som för Dustin Hoffmans del, var förlamande under drygt tre decennier.

Men innan jag beskriver Hoffmans kamp om registolen, måste jag citera några andra ”recensioner” av samma film.

”En oavbrutet underhållande divornas kamp pågår från morgon till kväll mellan gamla tenorer och sopraner i Dustin Hoffmans gedigna regidebut.” (SvD)

”När sjuttiofemårige Dustin Hoffman regidebuterar i långfilmssammanhang gör han det med ett projekt där genomsnittsåldern på de fyra huvudrollsinnehavarna är dryga sjuttiotre, men där karaktärerna de spelar är ännu äldre. (…) Nybörjarregissören Hoffman lär knappast ha haft något större problem med personinstruktionerna.” (Moviezine)

”Dustin Hoffman har ett långt skådespelarliv bakom sig och när han debuterar som regissör ger han aktörerna stort utrymme.” (Expressen)

”Kvartetten är Dustin Hoffmans regidebut. Känd skådespelare, Oscars vinnare, Hollywood-dragplåster … men hitintills alltså inte regissör.” (Tidningen kulturen) 

”Dustin Hoffman har gjort regidebut vid 75 års ålder och passande nog om ett hem för gamla yrkesmusiker.” (Gefle Dagblad)

”Dustin Hoffman, 75, har till exempel en helt ny karriär, som regissör.” (Barometern). Samma recension, med samma felaktigheter, återfinns i samtliga tidningar som trycker recensioner som distribueras via TT. Dit hör exempelvis Borås tidning.

”I sin regidebut satsar Dustin Hoffman, född 1937, på en hög mysfaktor, brittiska karaktärsskådespelare och en lättsam ton när han berättar om livet på ett lyxigt hem för pensionerade musiker och operasångare.” (Göteborgs-Posten)

”När väl 75-årige Dustin Hoffman gör sitt mandomsprov som regissör tar han oss till ett mycket speciellt ålderdomshem på den brittiska landsbygden.” (Helsingborgs Dagblad) 

”Det förvånar mig att den mästerliga skådisen Dustin Hoffman skulle välja denna feelgoodbagatell som sin regidebut vid 75 års ålder.” (Sydsvenskan)

”Men Dustin Hoffman begår sin regidebut vid 75-års ålder och han har en annan historia att berätta.” (Uppsala Nya Tidning)

”Dustin Hoffman, 75, har till exempel en helt ny karriär, som regissör.” (Västerbottens Folkblad)

”Dustin Hoffman regi-debuterar med en film om konflikter och kärlek på ett hem för pensionerade opera-divor.” (Sveriges Radio P4) 

”I Dustin Hoffmans regidebut dör ingen senildement av svält.” (SVT Kulturnyheterna)

Och så skulle jag kunna fortsätta, tidning efter tidning, tidskrift efter tidskrift och radio- och tv-program efter radio- och tv-program.

”Recensenterna” skall fylla sin plats och eftersom deras kunskaper är begränsade, så likt tränade papegojor, vidarebefordrar de det, som de matades med av en förlaga, med eller utan en klar agenda. 

Någon analys av denna film eller filmerna, om jag skall bedöma den svenska filmkritiken generellt, finns inte. Bara upprepningar. 

Försök att läsa ”recensionerna” i ovannämnda tidningar och tidskrifter och försök att få veta vem som har skrivit manuset till denna film (eller vilken annan film som helst). När man läser en recension i en svensk tidning eller tidskrift, får man en känsla av att en film uppstår helt spontant, direkt ur regissörens momentana ingivelse. Men manusförfattaren eller manusförfattarna är åtminstone lika viktiga som regissören vid en films tillblivelse. En film spelas in på kanske fem, kanske åtta veckor, ett filmbart filmmanus skrivs under en lång räcka av år. Faktiskt till och med manus till en sådan osedvanligt fruktsam regissör som Woody Allen och som gärna filmar sina egna manus. Visserligen kan Woody skriva ett manus på en kort månad men han har levt med manusets historia under flera år. Och dessutom har han i sina kontrakt inskriven rätten till final cut, med möjligheten att filma om och klippa om inte bara vissa scener utan hela filmen… 

Manuset till ”Quartet” är skrivet av ingen mindre än den store Sir Ronald Harwood som skrev åtminstone 19 välmottagna filmmanus och över 20 teaterpjäser. Harwood var nominerad till en Oscar för bästa manus för filmen ”The Dresser” (”Påklädaren”) och ”Le scaphandre et le papillon” (”Fjärilen i kupan”). Dessutom tilldelades han en Oscar för manuset till filmen ”The Pianist”. Samtliga nomineringar är för adaptationer av redan existerade verk. Liksom även manuset till ”Quartet”. Den, liksom filmmanuset till ”The Dresser” bygger på hans egna världsberömda scenpjäser.

  

Dustin Hoffmans regidebut

Sweetwall Productions är Dustin Hoffmans filmproduktionsbolag och den köpte rättigheter till Edward Bunkers första roman ”No Beast So Fierce”. Meningen var att Hoffman skulle omvandla ”No Beast So Fierce” till film – han skulle regissera filmen, producera den, välja kompositören (David Shire) och spela Max Dembo, filmens huvudroll. 

Fem mycket kompetenta manusförfattare var inblandade i tillblivelsen av filmens manuskript, av vilka två inte redovisades på filmens kreditlista. En av dem var ingen mindre än Michael Mann, med vilken både Edward Bunker och Dustin Hoffman samarbetade flera gånger senare. Filmen fick namnet ”Straight Time”, i Sverige kallades den ”Inte en chans”. För att ha råd med filmen, allierade sig Hoffman och hans Sweetwall Productions med First Artists. Filmen distribuerades av Warner Bros. och en distributionskanal har en avgörande roll på en (film)produkts spridning och publika genomslag…  

Hoffman påbörjade inspelningen av filmen som regissör, när det enligt Hoffman, överraskande oväntat, uppstod konflikt mellan honom och Warner Bros. som inte gick med på att Hoffman skulle ha så kallad final cut, det vill säga fullständig konstnärlig kontroll över filmen. Hoffman stämde Warner Bros. och samtidigt anlitade han Ulu Grosbard, sin personliga vän och regissör med vilken han jobbat redan tidigare, att slutföra regin av ”Straight Time”. Och som konsekvens därav, tog Hoffman bort sitt namn från kreditlistan både som regissör och producent. Eftersom Hoffman spelade filmens huvudroll, var filmens producent och ägde rättigheterna till grundmaterialet, står det utom allt tvivel att han hade den avgörande kontrollen över regin. Filmen hade premiär 1978. 

Hoffman tog bataljen med Warner Bros. hårt och slutade att både producera och regissera film och TV. Efter en 10-årig paus började han återigen producera både film och TV och så sent som åren 2011 och 2012 producerade han 10 avsnitt av TV-serien ”Luck” med Michael Mann som regissör och med sig själv i huvudrollen som Chester Bernstein. 

Att återkomma till filmregin tog det Hoffman längre tid, 34 år.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

MOONRAKER

Över 50 år med James Bond på film.

Den 5 oktober 1962 var det som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, 23:e Bondfilmen i ordningen, skedde i oktober 2012. James Bond-filmserien tillhör således de mest långlivade. Så gott som varje Bond-entusiast har sin egen Bond-preferens. Den ene tycker att Sean Connery är den ”bäste” Bond, en annan föredrar George Lazenby eller Daniel Craig. Den ene tycker att Agent 007… med rätt att döda är den bästa Bond-filmen, en annan placerar Quantum of Solace på toppen av sin privata rankningslista. Jag tycker att Moonraker är den Bond-film som bör tjäna som studieobjekt om man på allvar vill tränga in i James Bonds filmiska univers. Här under, ger jag min förklaring varför jag tycker så.

Moonraker

 “A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [Goldfinger, 1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock’s Films, (1965).

 “You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

 Moonraker (Moonraker, 1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bondboken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bondfilmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit den samme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) – mannen med den gyllene skrivmaskinen (1, se not nedan).

Filmerna har blivit oerhört kommersiellt framgångsrika, och därigenom också inspirerat till ett flertal parodier och plagiat. De tio första Bondfilmerna lär ha spelat in 446 miljoner dollar till sina producenter Harry Saltzman och Albert R. Broccoli (2, se not nedan), och detta genom mer än en miljard sålda biljetter i visningsstäder alltifrån New York till Istanbul och New Delhi. Och showen går naturligtvis vidare. Till sina tio föregångare anslöt sig 1979 Moonraker, som på elva dagar spelade in 23 miljoner dollar i England och USA.

Bondfilmerna bygger på världsvida bestsellers, marknadsförs med överväldigande, många gånger påträngande kraft och har en elegant hjälte som trotsar auktoriteter, en Herkules i smoking – en hjälte som antagligen tillfredsställer publikens förväntningar på vissa psykologiska mönster (3, se not nedan). I linje med denna kraftfulla ansträngning ligger en välgjordhet i konstruktion och utförande som tyder på respekt för den betalande publiken. Med följande i stort sett rent kronologiska beskrivning av filmen vill vi antyda att Moonraker har den tematiska stringens som definierar en organiskt hel film.

1 filmens första scen visas en Boeing 747 i luften, bärande en Moonraker (en amerikansk rymdfärja efter förebilden Space Shuttle), i stånd att skjutas ut i rymden, runda jorden, återinträda i jordatmosfären och landa som ett konventionellt flygplan. Det är natt. Besättningen övervakar lugnt sina instrument. Två svartklädda män kryper fram ur sina gömställen och besätter Moonrakern. En röd larmsignal indikerar faran för besättningen. Moonrakern lyfter, med påföljd att moderfarkosten exploderar i ett sprakande eldsken som med sin färg utgör en brygga till nästa scen. På en röd telefon rapporteras – som vore den direkt ansluten till larmapparaturen i flygplanet – det inträffade till M, alias amiral Miles Messervy, VD i Transworld Consortium, alias Secret Service. 007 efterfrågas.

Agent 007, James Bond (Roger Moore), presenteras ombord på ett flygplan i behaglig närkontakt med en kvinna. Rofylldheten förbyts i fara. Strid utbryter. Bond är nära att kastas ut ur flygplanet, men vänder på situationen och slår ut sin fallskärmförsedde antagonist, bara för att ögonblicket därefter knuffas ut av en leende Jaws (Richard Kiel). En sky divingjakt inleds. Bond hinner ifatt mannen med fallskärmen, vinner på nytt kampen och tillkämpar sig den vita duken – i dubbel bemärkelse. För den som inte visste, står det nu klart att det är Bond som är vår hjälte.

Redan här i inledningen kan vi utläsa filmens strukturella uppbyggnad och dess metod att utnyttja

a) upprepning,

b) opposition,

c) tematisering.

Scen tre har enheter som är hämtade från den första scenen. Exempel: Bond presenteras rofylld i ett flygplan – likt piloterna tidigare. Sönderskjutningen av instrumentpanelen i Bonds flygplan ”indikerar” fara – liksom instrumenten varnade piloterna i Boeingplanet. Bond avvärjer dock till skillnad från kollegerna i första scenen hotet mot sig, och överlever. När han bemäktigat sig fallskärmen har han problem med att knäppa selen. Detta skapar naturligtvis spänning, men utgör också ett steg i ett sammanlänknings- delnings-/frigörelsetema, ett tema som påbörjades redan med Moonrakers frigörande från Boeingplanet och sedan byggdes på när de i sky divingjakten inblandade, lämnade planet.

Räddningen förbyts dock åter i fara för Bond. Jaws dyker oväntat upp igen, jagar Bond genom luften och fångar honom, men tappar greppet när Bond utlöser sin fallskärm. I ilskan över att ha missat sitt offer missbedömer Jaws sina krafter; han sliter av sin egen fallskärmsutlösare, men räddas när han störtlandar i ett cirkustält av en ”ställföreträdande fallskärm”, eller varför inte, ett brandsegel, en ominös rekvisita som leder tanken till brand (- vi hade ju en eld redan i första scenen), med hänsyn till brandseglets storlek kanske en världsbrand. Det vi bevittnade var ett cirkusbetonat bravurnummer av högsta klass. Även i den rämnande cirkuskupolen pågår luftakrobatik och balansgång på höga höjder. Och vart hör Jaws och hela denna upptakt om inte till cirkusens halsbrytande och komiska värld.

En stiliserad version av en cirkusföreställning bildar bakgrund för de nödvändigaste produktionsuppgifterna, och vi styrks i vår uppfattning att James Bond-genren numera är en jättelik cirkusföreställning med spektakulära nummer av internationella toppartister (4, se not nedan).

Efter detta besöker vi den gode av ”cirkusens” båda managers, Secret Servicechefen M, och uppdraget att finna Moonrakern presenteras för Bond och oss. Bond utrustas med ett armbandsur, tillika ett vapen som är laddat med pilar. En pil avlossas och träffar en renässansmålning, ett porträtt i förgylld inramning som visar sig utgöra en övergång till nästa avsnitt och dess luxuösa miljö.

Bond flygs – för att diskutera förlusten av Moonrakern – i helikopter till Hugo Drax (Michael Lonsdale), som begåvats med Howard Hughes rikedomar och flygintresse och residerar i ett importerat chateau i Californien. Genom att Drax presenteras bakifrån, binds han till de anonyma, svartklädda skurkarna från filmens första scen, och vi förstår att han är ”cirkusens” onde manager. Hos Drax, som spelar klassisk musik (Chopin) där han tar emot Bond, möter vi två kvinnor och två hundar – båda paren lika dresserade och lydiga. Mötet mellan Bond och Drax blir kyligt. Drax alluderar på en aforism av Oscar Wilde när han säger: ”Att förlora ett flygplan kan ses som ett missöde, men att förlora två liknar vårdslöshet.” Han kastar samtidigt med sina ord, en och en, två råa köttbitar till sina hundar, som först inte ens ser på dessa men ögonblicket efter på en fingerknäppning från Drax, glupskt kastar sig över ”bytet”. (Drax iscensättning av aforismen är en metafor för Bondsidans situation och hans egna handlingar.) (Filmmakarna håller här fram sin film som populärunderhållning, då denna framställer finkultur som varande i tjänst hos de undertryckande, men samtidigt framvisar de att de hämtar material ur en rik kulturell tradition (5, se not nedan). Oscar Wildes aforism är ett citat från hans komedi The Importance of Being Earnest (1895), ett lätt och spirituellt stycke där huvudrollerna lever dubbelliv i samma komiska anda som de oppositionella huvudpersonagerna i Moonraker.)

Bond guidas härefter runt i monteringshallen där Moonrakerplanen sätts ihop – till sin form en förstoring av fallskärmen och en avbild i betong av cirkuskupolen. Ciceron är Dr. Holly Goodhead, en Eve Kendall. Hon och Bond är omedvetna om att de bevakas av Drax japanske medhjälpare Chang, som skall se till att Bond råkar ut för en ”olycka”. Chang får sin chans när Bond tar plats i en simulator, en centrifug för skapande av G-kraft.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.