Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Musik

NÅGRA TANKAR MED ANLEDNING AV ATT EVELYN GLENNIE TILLDELADES POLARPRISET

Emmylou Harris och Evelyn Glennie får årets Polarpris. Evelyn Glennie som är slagverkare, förlorade sin hörsel när hon var 12 år ung.

I allmänhet förknippar man inte dövhet med musik, även om de flesta vet att exempelvis Ludwig van Beethoven, Bedřich Smetana, Gabriel Fauré, Ralph Vaughan Williams, William Boyce, Danny Elfman, Brian Wilson, Pete Townshend, Ryan Adams och George Martin, var, respektive är, antingen helt döva eller att de drabbades av en gravt försvagad hörsel.

Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Goya. Francisco José de Goya y Lucientes var döv de sista 35 åren av sitt liv. Vilket hopplöst ämne för en opera, kan man tycka.

Lars von Triers film Dancer in the Dark har den blinda tjeckiskan Selma Ježkova, det vill säga Selma Igelkott i centrum. Igelkottars syn är underutvecklad, däremot har de välutvecklad hörsel. När Lasse berättade för mig att han gärna vill göra en filmmusikal, det var långt innan han utökade sitt födelsenamn med ett ”von”, predikade jag för honom att en musikal skall ha en blind person i huvudrollen för att åskådarna skall härledas att koncentrera sig på ljud. Dessutom, menade jag, borde en sådan filmmusikal börja och sluta med nästan olidlig lång sekvens där åskådarna skall hållas i mörker, för att på det viset frammana hos dem erfarenhetsmässig samhörighet med den icke seende huvudrollen.

Jag tyckte också att filmen skall utspela sig i ”drömlandet USA” och att huvudrollen skall härstamma från dess motpol, ett socialistiskt land, där så gott som alla är förblindade av kapitalismens obegränsade möjligheter.

Den musikalreferens som jag förespråkade för denna musikal var först och främst The Sound of Music eftersom även denna handlar om en familj som rymmer från sitt land, och så skulle Dancer in the Dark vända på premissen som var, att där på andra sidan, väntar happy end, och sluta i stället i en mörk tunnel utan något ljus i slutänden. Lasse är en berättare med medfödd känslighet för filmmediet, men jag vill ändå hävda att hans välförtjänta framångar i stora delar beror även på att han ka avgöra vilka råd han bör ta till sig.

Selmas bästa väninna och rådgivare fick heta Kathy, liksom min äldsta dotter.

Grattis Emmylou, grattis Evelyn.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

SIBELIUS 150

Johan Julius Christian ”Jean” Sibelius hade en viktig roll i Finlands nationella väckelse, men hans modersmål var svenska. Han var född 8 december 1865, det vill säga för 150 år sedan. Sånt kan naturligtvis inte gå obemärkt, inte ens i Sverige.  

Här nedan bjuder jag på tre av mina galet fria associationer kring Sibbe, som jag ganska så familjärt kallar Sibelius.

 

Association numero yksi  

Jean Sibelius kända verk ”Finlandia” är från 1899, det vill säga från året då Finland var storfurstendöme i personalunion med Ryssland och styrdes av den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov. Bobrikov som skulle stävja den finländska separatismen, sköts i senathuset år 1904 av den finske aktivisten och attentatorn Eugen Schauman. Han kunde ha opererats av ryska läkare, men han insisterade på finska, och dagen därpå var han iklädd träfracken. 

Trots att ”Finlandia” bytte namn till ”Impromptu”, det vill säga ett instrumentalt musikstycke som ljuder som om det vore improviserat i stunden, blev det ändå förbjudet av den ryska överheten. Och vem vann till slut? Ja, är inte Finland ett självständigt EU-land kanske? Och var inte ”Finlandia” under en tid mer älskad i Finland än den finska nationalsången?  

Både Finlands nationalsång ”Maamme” och Estlands nationalsång ”Mu isamaa, mu õnn ja rõõm”, är komponerade av en och samma snubbe, nämligen den tysk-finske romantikern Fredrik Pacius. Och trots att nationalsånger låtsas uttrycka sina nationers identitet, känsla och natur, så är det också en och samma komposition, en och samma melodi, och en och samma orkestrering som Finland och Estland delar med varandra.  

Estland ville vara självständigt och förkastade Sovjethymnen, komponerad av grundaren av Röda arméns famösa kör, Aleksandr Vasiljevitj Aleksandrov.

 

Association numero kaksi  

“Life’s but a walking shadow, a poor player / That struts and frets his hour upon the stage / And then is heard no more: it is a tale / Told by an idiot, full of sound and fury, / Signifying nothing.”  

”En skugga blott, som går och går, är livet, / en stackars skådespelare, som larmar / och gör sig till, en timmes tid på scenen / och sedan ej hörs av. / Det är en saga / berättad av en dåre. / Låter stort, / betyder intet.”

Så är det och det blir aldrig annorlunda. ”Larmar och gör sig till!” Vem skrev dessa vackra, sanna ord?  

De finns för evigt inskrivna i ”The Tragedy of Macbeth”, en pjäs omgärdad av sådan mystik att i många kretsar vågar man inte ens uttala dess namn. De kallar den ”Den skotska pjäsen” i stället. ”Macbeth” skrevs av Shakespeare. Hans sista verk var ”Stormen”, sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ”Stormen” av Sibelius och det blev också hans sista verk. Sedan dog även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners, Dvořáks. Schuberts symfoni nummer åtta i h-moll är den ofullbordade och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva färdigt den. Men så var det inte.  

Mahler försökte förlänga sitt liv genom att lura Beethovens vålnad som gör anspråk på att man bara får skriva nio symfonier, och kastade sig därför över verket ”Das Lied von der Erde”, som först var menad att vara hans nionde symfoni, men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester.  

Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer tio ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed även död.  

Kompositören Weber, inte han med ”Friskytten”, utan tolvtonsmusikens mästare Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat när tyskarna år nittonhundra fyrtiofem äntligen drevs ut ur hans hemland, men blev månader efter krigets slut vådaskjuten till döds av sitt lands egen befriare, en amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att röka en cigarr och rasta sin hund.

 

Association numero kolme

Många konstnärer, författare och inte minst kompositörer doppade sin inspirations penna i sprit och andra inspirationsmedel. Att nationalhjälten Sibelius var påhejad med konjak och cigarrer i kombination med en myckenhet av kinin, hörs bland annat på hans ”Valse triste”, en programlåt såld för en spottstyver och skriven till pjäsen ”Kuolema”. ”Valse triste” gjorde förläggaren till en burgen borgare. 

På Nivrena skolan i Kvissleby straffas klottrarna med tvångsmatning med klassisk musik från radions P2 på rasterna. Elevrådsrepresentanten Sofia Wilhelmsson sade att alla på skolan tycker att den klassiska musiken är dålig och klagar… Den får nog klottrarna att sluta klottra. Grupptryck är inte förbjudet i Sverige, men kollektiv bestraffning?  

Vandalerna plundrade Rom år 455 och sedan dess betyder ordet vandal en hänsynslös förstörare på så gott som samtliga europeiska språk. I Sverige är dock numera vandalerna bärare av högsta kultur och i det mörka Småland har man byggt ett påkostat museum åt dem, Vandalorum. Tidigare bestraffades olydiga elever med att få knäsitta på torkade ärtor med en struthatt på huvudet, idag tvingas vandalerna och deras oskyldiga kamrater lyssna på klassisk musik, och om inte ens det hjälper kommer pedagogerna troligen att tvingas använda sig av de mest drastiska bestraffningsåtgärder såsom att lära värstingarna stava och lära sig lika fin retoriksvenska som våra makthavare Stefan Löfven, Margot Wallström och Mona Sahlin frikostigt sprider runtomkring sig.  

Jean Sibelius ”Symfoni nummer 4 i a-moll” beskrevs av en inflytelserik amerikansk kritiker som ”dissonanta, dystra muttranden som inte leder någonstans”. I dag är denna symfoni Sibelius mest värderade och försedd med det fega tillägget ”den djärva”.

Musikkritikern och kompositören Virgil Thomson trodde sig lyckas beskriva Sibelius ”Symfoni nummer 2 i D-dur” genom att skriva att den var ”vulgär, slapp och obeskrivligt provinsiell”. Vad han dock helt oväntat lyckades med, var att beskriva sitt egen brist på både kunnande och smak.  

Boris Pasternaks roman ”Doktor Zjivago” kunde först inte hitta en utgivare och när romanen kom så småningom ut i Italien, smädades den av kritiker på en mängd intressanta sätt. Inte att undra på att Pasternak avstod från att hämta sitt Nobelpris.  

John Ruskin skrev ”I mina öron låter Beethovens musik alltid som om man hällde ut en säck spik, med en hammare som ramlar i golvet då och då” och en amerikansk förståsigpåare recenserade Beethovens ”Missa solemnis” med det kanske inte alltför översvallande omdömet ”Det allmänna intryck jag fick var att konserten bestod av indianska stridstjut och ilskna vildkatter”. Man skulle kunna tro att denne milde recensent hade indianskt påbrå och att hans stam specialiserade sig på vildkattstämjning. Men så var inte fallet.

Det är bra att kunna många språk men som tur var kunde Beethoven inte engelska och därför slapp han läsa dessa femettors omdömen. Vid den tiden var han 54 år gammal och döv som en daggmask. När han dirigerade denna berömda konsert i Wien, stod han med ryggen mot publiken på podiet, och var förkrossad eftersom den tystnad som omgav honom tydde på ett nederlag. Men när han vände sig såg han ett hav av finbeklädda extremiteter som applåderade och entusiastiskt skramlade med juveler. Vad kan man lära sig av detta, om inte att man bör vända sig om, trots titeln på dokumentären om Bob Dylan ”Don’t Look Back”.

”The Times They Are a Changin”.  

Piotr Iljitj Tjajkovskijs ”Pianokonsert nr 1 i b-moll” är kanske den mest berömda av alla pianokonserter. Den används i allt, från att filmregissörer väljer den som filmmusik till att rockgrupper tar sig an den och presenterar den som den trendigaste musikens senaste hit. Men Nikolaj Rubinstein, den störste pianovirtuosen under Tjajkovskijs tid, tyckte att stycket var ”ett förskräckligt larmande buller” och han betackade sig för att spela det. Tysken Hans von Bülow uruppförde det däremot i det kulturlösa USA.  

Tjajkovskijs andra musikaliska ”måste” heter ”Violinkonsert i D-dur” och det finns minst 70 kända inspelningar av detta verk. Men den internationellt verksamme ungerske professorn och violinistmästaren Leopold Auer och som Tjajkovskijs förärade stycket till, tyckte att det var ospelbart och rekommenderade den homosexuelle T att dra – dock inte ner sina byxor, utan att dra åt helvete. Den ryske violinisten Adolph Brodsky uruppförde denna violinkonsert, dock i det depraverade Wien. Han hade tur, stycket blev recenserat, även om omdömet om det kanske inte helt var det förväntade. Så här skrev den kände kritikern Eduard Hanslick: ”… snart tar vulgariteten överhanden och behärskar den till den första satsens slut. Violinen spelar inte längre. Den kastas omkring. Den slits sönder. Den blir blåslagen. Jag vet inte om någon förmår bemästra dessa hårresande svårigheter, men jag vet att herr Brodsky torterade sina lyssnare såväl som sig själv. Adagiot med sin ömsinta ryska melodi försonar oss nästan, vinner oss nästan. Men den avbryts tvärs för att ge plats åt en final som för oss mitt in i den grova och brutala munterheten i en rysk marknad. Vi ser råa och gemena fysionomier, vi hör svordomar, vi känner lukten av dåligt brännvin. Friedrich Vischer sade en gång om oanständiga målningar att det finns tavlor som ’stinker i ögonen’. Tjajkovskijs violinkonsert föder för första gången den motbjudande idén inom oss att det kan finnas musik som stinker i öronen.”

Vilken härlig recension. Jag skulle önska att min pekbok ”Du är mitt barnbarn – jag är din morfar” fick en sådan.

Liksom den store Ludwig van, skrev också Tjajkovskij symfonin ”Pathétique”. Den går naturligtvis i moll. H-moll. 

Man kan förstå Stanley Kubricks förkärlek för Richard Strauss. Liksom även Orson Welles, en annan av Strauss fans, var båda sysselsatta med att återberätta historier om monumentala outsiders. I Strauss fall var det förutom Don Quixote de la Mancha (”Don Quixote op. 35. Phantastische Variationen über ein Thema ritterlichen Charakters.”) även Till Eulenspiegel, Macbeth, Elektra, Don Juan och så Zarathustra, vars tema ”Så talade Zarathustra”, serverades till en otalig publik genom Kubricks opus magnum ”2001: A Space Odyssey”. Welles och Kubrick var de stora realisterna inom filmen: Welles införde rumstak och djupfokus redan i den till dags dato oöverträffade superfilmen ”Citizen Kane” och Kubrick lät till och med utveckla en ny lins för att han skulle kunna filma inomhusscener i ”Barry Lyndon” i skenet av enbart levande ljus. Strauss införde realistiska, beskrivande ljud inte minst i sina tondikter. Får som bräker, gäss som ga-gann-gackar, vind som blåser … Det mesta av det innovativa och filmiska hos Pink Floyd är en transformering av Richard Strauss …  

Liksom Welles och Kubrick tillhörde filmens största, ansågs även Franz Strauss son och Richard Wagners stora dyrkare, Richard Strauss, vara en av de största inom musiken. Han faktiskt dominerade den tyska musikscenen under sin levnadstid. Stora män har naturligtvis även stora fiender. Om Strauss ”Elektra” skrev New York Times: ”Det är en kolossal orkesterorgie utan det minsta som kan kallas för musik i partituret, och den ställer övermänskliga krav på sångarnas och musikernas fysiska och andliga krafter. Orkesterns fantastiska imitativa effekter är blodisande, drastiska och brutala i högsta grad. Det är tur för åhörarna att stycket inte är längre, för det skulle vara alldeles för nervpåfrestande.”  

En annan professionell kännare skrev, om än om ett annat stycke: ”Det här är inte musik, det är ett hån mot musiken.” Och Claude Debussy hävdade: ”Att lyssna till en tondikt av Strauss var som att tillbringa en timme på dårhus.”  

Rätt så lustigt med tanke på att Debussy var impressionist och impressionisterna hade det inte för lätt, varken inom musiken eller måleriet. När Wacław Niżyński använde sig av den amorfe Debussy i en av sina numera berömda baletter, så slutade det med en skandal. Samme Debussy som angrep Strauss innovativa förmåga har skrivit: ”Jag blir mer och mer övertygad om att musiken till själva sin natur är något som inte kan stöpas i en traditionell och fixerad form. Den består av färger och rytmer. Resten är bluff, påhittad av känslokalla dumbommar som rider på Mästarnas rygg, Mästarna som för det mesta inte skrev något annat än den musik som deras tid ville ha.”

Här ser man att en människa inte alltid är konsekvent i sina handlingar. Kom det som en överraskning?

Visste du att Wilhelm Peterson-Berger älskade katter. Lyssna bara på hans musik…

Avslutningsvis några kloka ord från födelsedagshästen Jean Sibelius egen mun: Det är svårt att umgås med konstnärer. Man måste välja affärsmän om man vill konversera, ty konstnärer talar bara om pengar.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

GAMMALT I SKIVSTÄLLET 2

VLADIMIR ORAVSKY LYSSNAR PÅ FILMSOUNDTRACK 2

Under denna rubrik kommer Vladimir Oravsky återminnas soundtrack han skrev om för länge, länge sedan.  

Son Volt

A Retrospective: 1995 – 2000  

Warner Bros./Rhino 8122 74619-2  

I’ve Got To Know är en av de många sånger signerade Woody Guthrie som olika filmskapare placerade i sina filmer. Exempelvis Tim Robins i Bob Roberts. 

I’ve Got To Know kan du nu ta del av i Son Volts version på denna skiva. Countrylåten Looking At The World Through A Windshield gör inga hemligheter av att den är designad för långtradarchaufförer och återfinns fortfarande bland lastbilsförarnas favoritsånger. Son Volts inspelning gjordes för soundtracket till filmen Feeling Minnesota.  

Och när vi ändå är på färd, så vill jag göra dig uppmärksam på skivans spår nummer 12, betitlad Tulsa County. Det är en ballad skriven av Pamela Polland och Tulsa County är mig veterligen hennes mest kända komposition. Den har framförts av ”roadmovieskompositörer” Taj Mahals och Ray Cooders band The Rising Sons och senare av The Byrds, som också var med om att producera några av Pollands andra låtar, och som spred Tulsa County världen över på road-LP:n Ballad Of Easy Rider.

Det finns ett tydligt släktskap mellan Son Volt och The Byrds, så jag behöver knappast orda mer om Son Volts musikpreferenser.  

Son Volts vokalist, gitarrist, keyboardist, munspelspelare, kompositör och bandledare Jay Farrar slet sig loss från sin grupp och arbetade solitärt. Det välljudande soundtracket till filmen The Slaughter Rule är en Jay Farrar kompositionskapelse.

Vill du se Son Volt uppträda på film då rekommenderar jag filmen Farm Aid ’96. Då får du se även gruppen Hootie and the Blowfish och The Beach Boys. 

Rent musikaliskt är mitt favoritnummer på samlingenA Retrospective: 1995 – 2000 Jay Farrars låt Straightface. I det får man en hård blandning mellan Bob Dylan och Bruce Springsteen.

 

Disney’s Bästa  

Walt Disney Records 5050467-8255-2-9

Ytterligare en retrospektiv. Nu mellan åren 1938 och 2004.  

På två fullmatade CD:er med fyrtiosju nummer och en sammanlagd längd på två timmar och tretton minuter kan man lyssna på diverse svenska artister som Björn Skifs, Peter Jöback, Loa Falkman, Per Myrberg, Lars Ekborg, John Harryson, Olof Thunberg, Hans Lindgren, Mille Schmidt, Bert-Åke Varg, Stig Grybe, Margareta Sjödin, Monica Forsberg, Jan Rippe, Peter Ragmar, Frank Ådahl, Johan Halldén, Rolf Bengtson, Stefan Feierbach, Bertil Engh, Thomas Hellberg, Kalle Lundberg, Robin Bivefors, Åsa Wisborg, Mats Åhlfeldt, Bobo Håkansson och Jan Malmsjö framföra mycket kända men även mindre kända nummer från Walt Disneys gamla och nyare filmer. Det är Snövit och de Sju Dvärgarna från anno 1938, Pinocchio från 1940, Dumbo från krigsåret 1941, Bambi och Svärdet i Stenen båda från år 1942, Lejonkungen 1994, Den lilla Sjöjungfrun 1988, Skönheten och Odjuret 1991, Aristocats 1968, Djungelboken 1966, Mary Poppins 1963, Askungen och Alice i Underlandet båda från 1948, Aladdin 1992, 101 Dalmatiner 1951, Herkules 1997, Micke och Molle 1977, Djungelboken 2 2003, Ringaren i Notre Dame 1996, Pocahontas 1995, Björn Bröder 2003, Tigers Film 1999, Filmen om Nalle Puh 1964, Peter Pan 1951, Nasses Stora Film 2003, Lady och Lufsen 1952, Tarzan 1998, Mulan 1998 och Kogänget från år 2004. Det är inte mindre än 66 år i sällskap med Disney. Det är nästan en mansålder.

Hur många generationer påverkades av Disneys estetik, moral och budskap? Hur många människor? Är det bra eller dåligt? Hur många andra sånger trängdes undan för att bereda plats åt olika Disneynummer? Och är det bra eller är det dåligt? Och i så fall för vem och i vad motto? Det heter ju inte för ingenting att den enes bröd är den andres död. Eller?

Flera av de filmsoundtracknummer som är representerade på CD:n Disney’s Bästa låter betydligt bättre på originalspråket. Men jag tycker kanske så på grund av att jag inte är uppvuxen med de svenska rösterna. Och alla vet att mammas köttbullar är alltid bäst oavsett hur de smakar. 

Och när jag ändå för mammas (och inte mamma’s) köttbullar på tal, så vill jag inte undgå frågan varför samlingen heter Disney’s Bästa och inte Disneys Bästa? 

 

Crosby, Stills & Nash: Greatest Hits

Atlantic / RHINO 8122 76537-2 

Betyder titeln Disney’s Bästa detsamma som Disney’s Greatest Hits? Eller är det möjligen så att det som är det bästa inte nödvändigtvis är det som slog bäst rent kommersiellt?  

Under försommaren 2005 pågick en annonskampanj i svenska TV-kanaler för en livekonsert med den återuppstådda supergruppen Crosby, Stills & Nash. Påpassligt passade man på att göra reklam för gruppens album Greatest Hits. Fast numren på denna samling är inspelade på slutet av 1960-talet och på 1970-talet. Jag har varken sett eller hört Crosby, Stills & Nash version 2005 och det skall jag kanske vara tacksam för. Men helt säker kan jag inte vara.

I början av året 2005 återuppstod även en annan legendarisk grupp för några kvällar, nämligen Cream och denna supergrupp bestående av bland annat den slagverkande farbrodern Ginger Baker född krigsåret 1939, spelade skjortan även av den mest optimistiska förväntningen. Jag hörde dem på en Internetkanal och jag vill svära på att Cream Senior var mer vitala och mer snärjande än då det begav sig på slutet av 1960-talet, då Cream var på var mans läppar och i var mans öron.

Men tillbaka till detta inslags huvudattraktion Crosby, Stills & Nash. 

De ovannämnda The Byrds var David Crosbys stora genombrottsband, där var han en av sångarna och spelade elgitarr, Stephen Stills sjöng och spelade med Buffalo Springfield, och Graham Nash ”härstammar” från den oförglömliga engelska kvintetten The Hollies där han komponerade, spelade rytmisk gitarr och var en av vokalisterna. Vet du det, så är det högst sannolikt att du hör gruppen Crosby, Stills & Nash musik inom dig.  

På Greatest Hits finns faktiskt alla Crosby, Stills & Nashs stora nummer: Southern Cross, Teach Your Children, Guinnevere, Our House, Carry On/Questions och inte minst Suite: Judy Blue Eyes.  

Det hjälper inte om du så står en vecka i värsta tvärdrag för att få alla dessa Crosby, Stills & Nashs känsloframkallande toner och ord ur huvudet.

Vill du läsa om Crosby, Stills & Nash, så rekommenderar jag Dave Zimmers bok Crosby, Stills & Nash. The Biography. Vill du se dem på film så skall du se dokumentärfilmen No Nukes, om konserten där de uppträder tillsammans med Bruce Springsteen & The E Street Band eller någon av de tre Woodstock-konsertfilmer i vilka förutom Crosby, Stills & Nash du kan se och höra The Who, Country Joe and the Fish, Santana och Ten Years After. 

Crosby, Stills & Nashs sånger kan man höra i otaliga filmer inte minst när dessa utspelar sig under Vietnamkrigen. Crosby, Stills & Nash utgör nämligen tillsammans med Jimi Hendrix, The Doors, Bob Dylan, Count Five och The Grateful Dead ett musikaliskt landmärke för detta meningslösa krig inte minst på film.

 

The Grateful Dead Movie Soundtrack

WSM/RHINO 8122 79583 2 

Någon riktig deadhead, det vill säga totalt hängiven supporter av The Grateful Dead är jag ej, men det vore orätt att förneka att jag med förkärlek lyssnar på The Grateful Deads plattor. Inte minst de från deras mest utpräglade psykedeliska period. Och ändå vill jag utropa denna samling på inte mindre än 5 fullmatade CD:er betitlad The Grateful Dead Movie Soundtrack till 2005-årets soundtrack. Det är excellent och det är för de flesta smaker. Här finns psykedelisk rock, blues, världsmusik, elektronisk musik, country och jazzimprovisation i den blandning som är karakteristik för The Grateful Dead och därmed även oefterhärmlig.  

Är samlingen The Grateful Dead Movie Soundtrack verkligen ett soundtrack till en existerande film, eller gör man denna koppling till filmen i syfte att nå en större publik? Svaret är ett orubbligt YES, det är ett soundtrack och jag vill anmoda dig att skaffa denna riktigt underhållande film betitlad The Grateful Dead Movie och som distribueras på DVD-skivor om en sammanlagd längd på dryga 5 timmar. The Grateful Dead Movie är den Oscarsvinnande mycket kompetente regissören Leon Gasts dokumentär i vilken han blandar liveupptagningar från flera konsertuppträden på San Franciscos lovsjungna Winterland mellan den 16 – 20 oktober 1974 med bandmedlemmarnas i hög grad skärpta intervjuer och med Gary Gutierrezs häpnadsväckande animationer. Ett flertal kännare hävdar att Martin Scorseses film The Last Waltz från 1978, där The Bands avskedskonsert dokumenteras, är den ultimata filmen i denna genre, men jag hävdar att The Grateful Dead Movie kan orubbligt utmana The Last Waltz och stå emot den, trots att dess maratonlängd borde tala emot. 

Soundtrackets samtliga 43 nummer presenteras med ett utmärkt ljud och en förförisk stämning. Trummisen Bill Kreutzmann nummer Drums är ett av de ytterst få nummer som är av det korta slaget, de flesta andra nummer är på The Grateful Deads manér riktigt långa, liksom exempelvis min favorit sedan många år den skenbart improviserade Dark Star som är dryga 24 minuter kort. Yes kort. Så bra är den. Den är skriven av kompositören, sångaren och förstagitarristen Jerry Garcia, trumslagaren Mickey Hart, den ovannämnde trumslagaren Bill Kreutzmann, bassisten och vokalisten Phil Lesh, vokalisten och rytmgitarristen Bob Weir, textförfattaren och Garcias närmaste medarbetare Robert Hunter och vokalisten och klaviaturspelaren Ron ”Pigpan” McKernam och som vid inspelningens tillblivelse var dessvärre inte längre bland de levande.  

Om det finns himmelska musikscener då är Ron ”Pigpan” McKernam dessvärre inte ensam om att vara medlem i den utomjordiska sammansättningen av The Grateful Dead. Sedermera är även Jerry Garcia död, och så även John Kahn som arbetade med Garcia på de flesta av Garcias ”fritidsprojekt”, och så även Keith Godchaux som i filmen The Grateful Dead Movie och det tillhörande soundtracket lirar piano och så keybordisten Brent Myndland som ersatte Godchaux när denne tillsammans med sin hustru Donna Jean Godchaux lämnade The Grateful Dead efter de omskrivna förlustbringande konserterna vid pyramiderna i Giza hösten 1978. Men även Dick Latvala, The Grateful Deads världsberömde arkivarie befinner sig bland de döda.  

Om man inte visste bättre så skulle man kunna tro att The Grateful Dead kraschade med sitt flygplan ungefär som den excellenta sydstatsrockgruppen Lynyrd Skynyrd då Ronnie Van Zant, Steve Gaines och hans syster Cassie Gaines samt roadien Dean Kirkpatrick omkom. Även Lynyrd Skynyrds Allen Collins dog och så även Leon Wilkeson, den ene bara 38 år ung och den andra 39.  

Jagas The Gratefull Dead av någon förbannelse? Sanningen är den att de började sin karriär som ett husband vid Ken ”Gökboet” Keseys vidomtalade Acid, det vill säga LSD-experiment som skedde på statens bekostnad. Och börjar man med droger i unga år och vidhåller man vid sitt nyfikna misstag… Läs gärna vidare om detta projekt i boken I skuggornas hetta. http://strannerklint.se/text/filmanalyser/index.html 

Den ovannämnde Dick Latvala utgav högst sannolikt världens längsta rockgruppsarkiv på skiva. Det är betitlat Dick’s Picks Volume 1, 2 och så vidare fram till Volym 32, och hans The Grateful Dead-samlingar är inte så sällan bestående av tre CD:er. Det blir många timmar i sällskap med The Grateful Dead. The Grateful Deads diskografi omfattar cirka 100 titlar. Grateful Dead spelade och turnerade även med Bob Dylan och Burning Spear. Jane’s Addiction, Cowboy Junkies, Los Lobos, The Harshed Mellows, Indigo Girls, Warren Zevon, David Lindley, Bruce Hornsby, Dr John, Lyle Lovett, Suzanne Vega, Dwight Yoakam och Elvis Costello spelade in ett hyllningsalbum med The Grateful Deads nummer fyndigt betitlat Deadicated.

Bob Weirs syster Wendy Weir utgav boken In the Spirit, där hon ”dokumenterar” sina telepatiska samtal med Jerry Garcia efter det att han tog anställning i det himmelska The Grateful Dead.

 

Jerry The Grateful Dead Garcia är nämligen liksom polarna Jim ”The Doors” Morrison och Elvis Aron Presley fortfarande vid liv.

Elvis Presley: Ultimate Gospel

RCA/BMG 82876 60394 2 

Den här CD-plattan kan rekommenderas till dem som är ute efter en högklassig musikalisk stund oavsett vad deras förhållande till Elvis Aron Presley och till gospel är. På Ultimate Gospel medverkar förutom Elvis Gordon Stoker, Hoyt Hawkins, Neil Matthews och Hugh Jarrett det vill säga Elvis berömda kompgrupp the Jordanaires, Millie Kirkham som ”backade” Elvis så gott som under hela hans karriär, Ginger Holladay, June Page, Dolores Edgin, Elvis nära vän Charlie Hodge, Temple Riser och icke att förglömma Armond Morales The Imperial Quartet som under 60-, 70-, 80- och 90-talet utgav åtminstone 40 utmärkta album, de flesta i sydstatdsgospelgenren, men även med mera traditionell kristen musik, den som på svenska heter andlig sång – som om inte all musik var andlig. 

På tal om andlighet; det är värt att uppmärksamma att samme Elvis som lär ha spridit ”djävulens musik” det vill säga rock, sålde inte mindre än en kvarts milliard singelplattor med egna gospelinspelningar bara i USA.  

Elvis gospel är eklektisk, det vill säga man hör att det är Elvis gospel och att han vågar sig på att vidga ut den med country, r & b och ”dansband”… Och jag köper det eftersom när Elvis sjunger så gör han det med en sådan glöd att jag tror på hans ord och budskap och det är stort. Jag menar vem som helst kan framföra vilket budskap som helst, men inte så sällan märker man att det är en varg i fårakläder som sjunger. Eller hur trovärdigt lät det när Göran Persson sjöng sin jämlikhets- eller jämställdhetslovsång eller när allt i allo-minister Mona Sahlin sade med en nära på helt apatisk röst att ”jag är mycket upprörd när jag hör något sådant”?

Bland de 24 gospeln, nedärvda eller skrivna av Stuard Hine, Artie Glenn, Thomas A Dorsey, Charles ”Rusty” Goodman finns titlar Who Am I?, I John, If We Never Meet Again, Take My Hand Precious Lord, Crying In The Chapel, I Believe In The Man In the Sky, You’ll Never Walk Alone.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

GAMMALT I SKIVSTÄLLET 1

VLADIMIR ORAVSKY LYSSNAR PÅ FILMSOUNDTRACK 1

Under denna rubrik kommer Vladimir Oravsky återminnas soundtrack han skrev om för länge, länge sedan.

 

HOLLYWOOD CHILL OUT

WMI/WSM 50510110573-28

Importerade skivor som når våra breddgrader har inte så sällan USA som sitt hemland. Lyrikens språk är ofta engelska, faktiskt till och med när svenska artister fattar penna och mikrofon. Det nästföljande soundtracket i denna krönika som jag tänker skriva om, Habana Blues är dock spanskt-franskt-kubanskt och Hollywood Chill Out-dubbelalbumet är trots titeln och innehållet mycket spansk-latinskt. Det är musikproducenterna Pedro Del Moral, Marcos Legazpi och Gaby Salaverry som står för arrangemanget och de skriver i en programförklaring att Hollywood Chill Out är ett musikaliskt projekt designat, producerat och framfört av The Love Corporation – en grupp musiker, designers, DJ’s, producenter och videoartister.

Chill Out-genren är sedermera lika populär som exempelvis psykedelisk rock var under Flower Power-eran. Det berättar en hel del om tillståndet i världen och om dagens köpstarka ungdom. Chill Out är nämligen musik för varuhus som utan omsvep trumpetar köp-mera-och-ännu-mera- och påminner mest om Herp Alpert, också det en köpmilitant trumpetare som startade sin karriär med att exploatera Anton Karas odödliga filmmusikstycket The Third Man Theme.

Jag är väl medveten om de stackars recensenters eviga skam som på sin tid uttalade sig nedlåtande om The Beatles, The Rolling Stones, Bob Dylan och Jimi Hendrix och bör därför ta lärdom och uttrycka mig milt och försiktigt om Hollywwod Chill Out inte minst nu, när alla och även jag vet att plattan säljer som Telias aktier när de introducerades av den hale regeringskrämaren Göran Rosengren, men jag klarar inte av det – tycker jag inte om denna musik så tycker jag inte om den. Och jag har försökt.

Följande filmer och dess musikaliska tema våldtas på dubbelceden Hollywood Chill Out: Breakfast at Tiffany’s, The sea inside, Out of Africa, Schindler’s list, Cinema Paradiso, The piano, Dances with loves, Merry Christmas Mr. Lawrence, Summer of ’42, The godfather, Pulp fiction, Forrest Gump, Braveheart. Flera av dessa filmer har ingenting med Hollywood att göra men man skall tydligen inte ta samlingens titel på alltför stort allvar. Och inte heller bör man ta på allvar påståendet att låten ”Opium” vill vara tribut till Bertoluccis The Last Emperor, låten ”Acid Vegas” tribut till Oceans Eleven, låten ”One night, one soul” tribut till Michael Manns Collaterall och låten ”Lost lounge” tribut till filmen Lost in translation.

Kompositionen ”Ajuzzi” utges vara tribut till Woody Allen.

Woody Allen har åtminstone 13 Oscarnomineringar i kategorin bästa manus skriven direkt för film. Det är flest i världen. Tillsamman med Billy Wilder har han flest Oscarnomineringar för regi och författarskap sammanlagt och samma rekord håller han i trestegskombinationen bästa huvudroll, bästa regi och bästa manus. Hans skådespelare Diane Keaton, Geraldine Page, Maureen Stapleton, Mariel Hemingway, Michael Caine, Dianne Wiest, Martin Landau, Judy Davis, Chazz Palminteri, Jennifer Tilly, Mira Sorvino, Sean Penn, Samantha Morton var nominerade till Oscar för medverkan i hans filmer och Woody själv erhöll Akademiens Oscarstatyetter både för regi och manus. Icke desto mindre besökte han Oscars Hollywood bara en enda gång och det var år 2002 när han pläderade för att man inte bör låta sig skrämmas och fortsätta att producera film i New York trots nine-eleven attentatet. Var ligger då kopplingen mellan Woody Allen och Hollywood? Med medveten avsikt eller ej gör sig Hollywood Chill Out till kulturimperialismens språkrör på mer än ett sätt.

I det andefattiga häftet som medföljer Chill Out-cedeerna kan du läsa följande: ”This project was made by The Love Corporation with their love for music and cinema. The next one will be even better; you are going to do it your self. Please send your suggestions and your favourite soundtracks to our webside and we will do our best to include them in Hollywood Chill Out II.” Själv tänker jag föreslå att The Love Easy Money Corporation skall inkludera filmerna Nära livet, Nattvardsgästerna, Skammen, En passion och tevefilmen Riten på deras tvåa.

Det är filmer i vilka mästerregissören Bergmans musik är till förväxlingen lik John Cages tresatsiga 4′ 33” för piano, A Tribut to Billy Joel en LP-tribut to ”one living legend” och Mike Batts elektroniska One Minute’s Silence. Dessa verk är musikvärldens svar på litteraturens dikter av Stéphane Mallarmés som är utan ord eller några som helst andra synliga tecken eller musikens motsvarighet till konstvärldens Utsuddad de Kooning som är en Willem de Kooning-teckning som Robert Rauschenberg suddat ut eller suprematisten Kasimir Malevitj kända tavla Vit kvadrat på vit botten.

 

Minns jag filmerna Nära livet, Nattvardsgästerna, Skammen, En passion och tevefilmen Riten rätt, så är dess magnetiska bilder och dialog bärande nog och kräver ingen musikalisk förstärkning eller dito bekräftelse.

 

HABANA BLUES

DRO EAST WEST / MAESTRANZA FILMS 5046780362

Regissören och manusförfattaren Benito Zembrano är än så länge inte lika känd som hans landsman Pedro Almodóvar men Zembrano är också 15 yngre. Zembranos filmer och tv-serier är dock definitivt på väg att erövra världen.

Habana Blues är en Spansk-Fransk-Kubansks samproduktion med stöd av otaliga fonder alltifrån Euroimages till Canal Plus.

Om du förväntar dig att soundtracket till Habana Blues domineras av blues eller kubanskt/karibisk musik, något som filmens och soundtrackets titel kan ge förväntan om, så kommer dina förväntningar på skam. Dessa känslo- och folkslagspecifika ackord och rytmer finns visserligen med, men samtidigt finns på Habana Blues en massa annat; kort sagt, det finns knappast någon musikstil som inte är representerad på Habana Blues-soundtracket. Men mestadels är det en rockig och skrikig platta. Några av plattans nummer påminner om Santana, och då menar jag bandet Santana med sin storhetstid då 1960-talet mötte 70-talet – inte den senare meditative supergitarrvirtuosen Carlos Santana. Och denna anspelning är självfallet lättsmält eftersom Santanas musik präglades av latinska rytmer, instrument och influenser. Den övriga musiken på Habana Blues låter som plagiat av gothic, horror och metal à la Marilyn Manson. Är det obefogat?

Det uppfriskande med filmen Habana Blues är att dess musik är fullintegrerad i dess handling något som du säkerligen måste ha märkt långtifrån alltid är fallet: Filmen Habana Blues handlar om två musiker, Ruy och Tito, och dessa fantiserar om att slå igenom, bli erkända och kända både inom och utanför sin ö och slutligen lämna landet. Och där, på andra sidan av Fidel-gränsen är det som bekant inte bara latinamerikanska rytmer som råder, där finns som bekant musikalisk och därmed även annan valfrihet…

Albumet bjuder på 16 låtar: Cansado, Habaneando, Sedéceme, Habana Blues, Echate pallá, Echate paca, Amanecer, Lagrimas tatuadas, Superfinos negros, No se vuelve atras, Aprende to walk, Felación, Rebelion, Vivamos juntos, Sé feliz

Arenas de soledad och En todas partes. Den näst sista låten är soundtrackets mest kända och kan då och då höras även i svensk radio. Det sistnämnda numret däremot är det mest märkliga med hänsyn till sina demonstrativt klara anspelningar till Irrland, och kanhända en hänvisning till filmen Titanic. Tolkar man numret så och det finns rikligt med utrymme för det, då får man ett musikaliskt budskap om att Kuba är på väg att sjunka under överlevnadsexistensens villkor, liksom den famösa lyxkryssaren.

Liknande musikaliska krypteringar och mer eller mindre gömda budskap är inte ovanliga när det gäller känsliga ämnen.

Här kommer några exempel på detta och även försök på dess dekryptering:

År 1973 träffades världen av en musikalisk hyllning till filmvärldens drottning Marilyn Monroe. Hyllningssången heter Candle In The Wind och den är komponerad av Elton John till lyrik Bernie Taupins lyrik.

Jag tror att den fortfarande klingar i dina öron om jag påminner dig om dess excellenta lyrik: “Goodbye Norma Jean / Though I never knew you at all / You had the grace to hold yourself / While those around you crawled / They crawled out of the woodwork / And they whispered into your brain / They set you on the treadmill / And they made you change your name

And it seems to me you lived your life / Like a candle in the wind / Never knowing who to cling to / When the rain set in / And I would have liked to have known you / But I was just a kid / Your candle burned out long before / Your legend ever did (…)”

År 1997 blåstes ut ett annat välkänt ljus, Dianas, Wales prinsessa, gift med Charles, och Dodi Fayeds väninna. Mer än en tredjedel av jordens befolkning såg TV-direktsändningen av hennes begravning och lyssnade på Eltons odödliga melodi Candle In The Wind. Fast den här gången var melodin otrogen sin originaltext. Otrogen på ett symboliskt plan? Bara Bernie Taupin och möjligen Elton John vet vilket. Men gripande och kanske även lärorikt blev det. “Goodbye England’s rose / May you ever grow in our hearts / You were the grace that placed itself / Where lives were torn apart / You called out to our country / And you whispered to those in pain / Now you belong to heaven / And the stars spell out your name

And it seems to me you lived your life / Like a candle in the wind / Never fading with the sunset / When the rain set in / And your footsteps will always fall here / Along England’s greenest hills / Your candle’s burned out long before / Your legend ever will (…)”

Språket som talas i Republiken Bosnien och Hercegovina heter bosniska, fast bara i federationens muslimska del. I den delen som kontrolleras av kroater heter det kroatiska och det kallas serbiska i Serbien. Tre språk? No José. Ett och samma språk med tre olika namn.

 

Därför borde det kanske va en baggis att sätta ihop någon lättrallad text till Bosnien och Hercegovinas nationalsång kallad Intermeco men så är inte fallet, Bosnien Hercegovinas nationalsång är helt instrumental.

La Marcha Real heter Spaniens nationalsång och dess text är till punkt och pricka identisk med den som Bosnien Hercegovinas nationalsång högljutt kan tiga med.

Både Finlands och Estlands nationalsång är komponerad av en och samma snubbe, nämligen den tysk-finske romantikern Fredrik Pacius. Och trots att nationalsånger låtsas uttrycka en nations identitet, känsla och natur, så är det en och samma komposition, en och samma melodi, och en och samma orkestrering som Finland och Estland delar med varandra. Estland ville vara självständigt och förkastade Sovjethymnen komponerad av grundaren av Röda arméns famösa kör Aleksandr Vasiljevitj Aleksandrov…

Den före detta svenska besittningen Guadeloupe har samma nationalsång som Frankrike, kapten Claude Joseph Rouget de Lisles La Marseillaise. Ändå fängslade republikanerna den gode de Lisle. Ett inbördeskrig kan vara förrädiskt.

Ett musikstycke bär inte så sällan på hemligheter som bekräftar att musik är mer än toner och andens farmakon.

 

THE ISLAND

MILAN 301 724-1

Musiken till The Island är komponerad av Steve Jablonsky, en habil kompositör av inte minst spänningsskapande musik. Men som jag aldrig lade särskilt märke till tidigare. Förförra året dock, när jag bekantades med Desperate Housewives tänkte jag, att jag borde lägga på minnet namnet på den som gjorde förtexterna och så musikkompositören. Desperate Housewives musik uppvisar nämligen ett skolklassiskt, sanslöst samspel med den handling den beledsagar, kompletterar, motsäger och lyfter upp. Den kunnige kompositören som kan allt det heter Steve Jablonsky. Jablonsky verkar behärska allt. Är programmerare av elektronisk musik, ljudmanipulator och förvrängare av röster. Han vågar sig till och med på chipmusik, vilket låter som en enkel sak men i en genre som domineras av överbegåvade ideella entusiaster står alltid mycket på spel. Nu tror jag inte att soundtracket till The Island är något som kommer snurra alltför länge på någons musikspelartallrik men det kan bero på att jag inte kan föreställa mig vilken sysselsättning den skulle spelas till. Eftersom någon bakgrundsmusik för hemmasysslor lämpar den sig ej. Fast med musik vet man aldrig, det finns olika typer av människor och Alexander ‘Alex’ de Large njöt av att sparka folk till döds till Nacio Herb Browns filmvärldens kanske mesta schlager Singin’ in the Rain i Stanley Kubricks film A Clockwork Orange och karaktären Stansfield hängav sig åt Beethoven när han förflyttade folk från den jordiska världens tidsaxel till evigheten i Luc Bessons Léon, för övrigt ytterligare en film där man kan höra ovannämnda Singin’ in the Rain. (Stansfield: “I like these calm little moments before the storm. It reminds me of Beethoven. Can you hear it? It’s like when you put your head to the grass and you can hear the growin’ and you can hear the insects. Do you like Beethoven?” Stansfield spelas av samme Gary Oldman som också spelade en galen Ludwig van Beethoven i Bernard Roses Immortal Beloved. Och att Alexander ‘Alex’ de Larges favoritkompositör heter Ludwig van, kan knappast någon som sett A Clockwork Orange bara en enda gång någonsin glömma. Är du intresserad av att veta mera om sådana och liknande kopplingar mellan olika filmer så läs I skuggorna hetta, tvärkulturella filmanalyser. Good and instructive times are guaranteed.)

Mest tycker jag om kompositionen nummer 12 The Craziest Mess I’ve Ever Seen på The Island–soundtracket. Det påminner om den råa delen av musiken i Raw Deal. Plattans sista nummer Blow är framfört av The Prom Kings, ett kaliforniskt band som tvivelsutan kan spela på militärmanövrar med skarpa skott, till någon skolbal skulle de dock knappast få tillträde ens som åhörare.

 

HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE

Original Motion Picture Soundtrack

Warner Sunet/Warner Bros. 9362-49631-2

Till musiken till den första Harry Potter-filmen Harry Potter and the Sorcerer’s Stone kontrakterades den ledande filmmusikmästaren John Williams, det gällde nämligen att befästa böckernas publika status även på film.

Den andra filmen i serien Harry Potter and the Chamber of Secrets hade samma regissör, Chris Columbus, samma manusförfattare, Steven Kloves, och samma kompositör som ettan.

Till seriens tredje del, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, anlitade man Alfonso Cuarón som regissör men annars var konceptet orört.

Den fjärde delen av Harry Potterserien Harry Potter and the Goblet of Firestyrs av ingen mindre än Mike Newell, mannen bakom filmerna som Four Weddings and a Funeral och Donnie Brasco och en sådan mästare får välja sina medarbetare fritt. Och vips så heter kompositören Patrick Doyle och med denne har Newell samarbetat tidigare, icke minst på det ovannämnda filmmästerstycket Donnie Brasco.

Soundtracksnumret Potter Waltz byts mot Underwater Secrets och där harpans toner sköljer scenen med mjuka havsvågor och valsen byts ut mot taktfast tangorytm. Och ovanpå det en kör i bakgrunden som framkallar mystiska locktoner som utgjorde fara för Simbad och Odysseus och andra mytiska sjöfarare. Det är lika hörvärt som överraskande. Och så följs numret av den dramatiska kompositionen The Black Lake som byts ut mot Hogwarz’ March. Allt är ständig förändring och lika helgjutet som välgenomtänkt. Jag kan inte annat än applådera.

De sista tre numren Do The Hippgrift, This Is The Night och Magic Works tillhör rockens och popens värld. CD:n skulle klara sig utan dem men filmen troligen inte.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.