Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Teater

VÄLMENTA RÅD

Smålands Musik och Teater har sedan oktober en ny konstnärlig chef. Förväntningarna på honom är stora, hur annars. Jag har ett tips för honom och därmed naturligtvis även för teaterns verksamhetschef.

Staffan Sölve har utvecklat en ny app i vilken man kan tillgodogöra sig en teaterföreställnings framförda textmassa textat under föreställningens gång. Inte bara på svenska, utan på valfritt språk. Och det sistnämnda är något att ta vara på: Sverige håller på att ta emot många blivande svenskar, som längtar efter att integreras i vårt samhälle. Och i den processen spelar kulturen en viktig roll. Applikationen heter Castyo, det är bara att googla…

Staffan Sölve har utvecklat en rad funktionella och därjämte omtyckta applikationer för smarta telefoner, surfplattor och tablets. Jag kan stolt skryta med att även en av mina böcker blev föremål för hans datautvecklingsarbete: ”Från Tjeckoslovakien 1968 till Sverige 2014 – Interaktiv berättelse om livet i det nya landet, baserad på antologin Utbrytarkungens knep”

https://itunes.apple.com/se/app/fran-tjeckoslovakien-1968/id907011027?mt=8

Staffan Sölve äger även ett e-bokförlag. Från det vill jag rekommendera den purfärska juldeckaren ”Joel And The Santa Claus Murder Mystery”. Både på grund av att den är övermåttan underhållande och för att bokens omslag stolt anger mig som medförfattare.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

RETURN OF THE SAME PROCEDURE AS LAST YEAR

Grevinnan och betjänten

På svensk TV sedan 31 december 1969. Och den är inte superpopulär bara i Sverige.

I Danmark visas den under namnet 90-års fødselsdagen sedan 31 december 1973.

I Norge heter den Grevinnen og hovedmesteren, och sänds på TV sedan anno 1975.

I Storbritannien och USA visas den under namnet The 90th Birthday, or Dinner for One och i de tyskspråkiga länderna är denna världsberömda sketch känd under titlarna Der 90 Geburtstag och Dinner for One. I Väst Tyskland, Österrike och Schweiz visas den sedan 31 december 1963, alltså i 50 år i rad.

Jag har analyserad stycket och analysen presenteras som en humoristisk pjäsmonolog.

Och så har jag skrivit en fortsättning på stycket.

En publicering kan vara lönande. Inte minst om någon nappar på att sätta upp dessa enaktare.

Och en litteraturhistorisk kuriositet: Ingmar Bergman älskade ”Grevinnan och betjänten”. Han tittade ofta på den och lät sig inspireras. Pjäsen ”Bergman och Jane : En nekrokomisk spöksonat” har också ”Grevinnan och betjänten” som sin förlaga. Nu finns båda pjäserna på albas webb, du är välkommen att genomföra en lärorik och underhållande närstudie.

”Stefan Mayrs huvudvärk” och ”The Headache Day” får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig.

 

RETURN OF THE SAME PROCEDURE AS LAST YEAR

Scendiptyk bestående av två enaktare.

© 2013 Vladimir Oravsky

Enaktarna är fristående fortsättningar på teve-klassikern ”The Same Procedure As Last Year” vilken år efter år visas på Nyårsafton världen över”.  

Del ett. Stefan Mayrs huvudvärk

 

ETT TALARPODIUM

Tvärs över podiet hänger en banderoll med inskriften ”Författarkongress – från teori till praktik”. På den finns oxå symposiets symbol, en gåspenna försedd med Mercurius respektive Pegasos vinge på var sin sida. Bokstäverna och symbolen är klippta i papp och de skiftar färg i strålkastarbelysningen ungefär som ett trafikreflexmärke. På vänster sida av podiet står en talarstol med en liten lampa som lyser på talarens tal, en lång pekpinne och ett glas vatten. Bakom talarstolen till höger finns en stor TV-skärm, kantad av en rad mindre TV-skärmar. I övrigt är bakgrunden försatt i mörker. Under TV-skärmarna på ett långbord är några bandspelare av diverse märken för olika videosystem placerade och till dessa hör flera fjärrstyrningsaskar.

Ovanför talarstolen, någonstans mellan den och första åskådarbänken sitter några fjärrstyrda TV-kameror riktade både mot talaren och auditoriet. Högst uppe i taket och på båda sidor om podiet är strålkastare riktade rakt mot talaren, så när han tittar in i publiken ser han den inte, utan hör bara dess reaktioner. Publiken är månghövdad.

Talaren Stefan Mayr kommer till podiet från vänster, följd av en strålkastare. Han bär i sina hopknäppta händer 5 – 6 videokassetter staplade ovanpå varandra så att de nästan helt skymmer sikten. Han håller armarna böjda i brösthöjd – han är synbarligen spänd. Ovanpå banden ligger hans föredrag, några lösa A4-blad, som faller ner när han går tvärs över podiet.

(Fumlandet och uppsamlandet av papperna från golvet, liksom dito missöden med videobanden improviseras fram.)

När föreläsaren Stefan Mayr når långbänken med videospelarna laddar han dessa genom att prova sina band i olika bandspelare.

Beredd bakom talarstolen ser han in i publiken, kisar med ögonen och lutar sig fram mot den. Han tittar på TV-skärmarna om han kan se publiken i dem. I stället ser han sig själv, bakifrån. Publiken hörs.  

Han är klar att börja tala. Från bröstfickan under sin irländska fiskartröja tar han fram ett par glasögon med tjocka svarta fyrkantiga bågar. Kongressens symbol lossnar från banderollen och singlar långsamt ner i cirklar. Talaren väntar tålmodigt tills den bevingade symbolen landar och när han på nytt är beredd att börja tala, frigör sig även bokstaven K i ordet ”Kongress” och sedan ytterligare några bokstäver tills bara ”Författaress” blir kvar. Talaren har emellertid börjat läsa sin text.

(Föreläsaren formar texten med sin mimik så att hans fysiska framförande kan ersätta några passager i texten. Textmassan skall inte uppfattas som rolig utan på sin höjd som absurd, komisk i sitt akademiska allvar och inkongruent till det lätta ämne den behandlar.

Detsamma gäller föreläsaren. Trots en mängd ”krafter” som stör och saboterar honom – som exempelvis den ovan beskrivna situationen med de fallande bokstäverna – så reagerar föreläsaren propert och med en viss dignitet på dessa.)

[Kommentarer till föreläsaren Stefan Mayrs föredrag.

Föreläsarens föredrag animeras på fyra plan:

•Föreläsarens utspel (mimik, reaktioner, skötseln av videoapparaturen)

•”Krafter”, det vill säga oförutsedda händelser, (bokstäver som faller ner etc.)

•Det handskrivna föredraget som är kantat med teckningar och kommentarer

•Videoexempel (TV-stycket ”The same procedure as last year” samt annat videobandat material)].

 

Föreläsaren Stefan Mayrs handskrivna föredrag

”The same procedure as last year” är en kort pjäs producerad av Norddeutsche Rundfunk och har, mig veterligen, två titlar: ”Der 90 Geburtstag” und ”Dinner for One”. Förmodligen har den mångfaldiga förekomsten av repliken ”The same procedure as last year” medfört att stycket fastnat i åskådarnas minne mest under det namnet.

Till dags dato har jag sett ”The same procedure as last year” i två olika versioner. Båda är i stort sett identiska. Det som skiljer dem åt är små detaljer i scenrummet, kamerans placering samt redigering. I denna text refererar jag till den schweiziska versionen producerad anno 1963 av Max Ernst och som finns hos Sveriges Radio TV och som enligt mig är den mest lyckade, tack vare sparsam klippning, genomtänkt kameraplacering samt pålagt burkskratt som jag betraktar som mycket smittsamt.

Det Danske Fjernsynet har sin version, även den framförd av paret Freddy Frinton och May Warden. Regissören Heinz Dunkhase och den sedermera legendariske producenten Peter Frankenfeld trollar i denna tyvärr bort det komiska med ganska okänsliga kamerainställningar och genom att låta betjänten James spela över mer än vad stycket motiverar.  

Den tredje versionen såg jag som liten grabb och den ingick i en dokumentärlångfilm av den semierotiska typen som den flitige italienske filmregissören Alessandro Blasetti presenterade år 1958 under titeln ”Europa di notte”. Man skrev anno 1953 och då hade sketchen ”Dinner for One”, skriven av Lauri Wylie, redan 30 år på nacken. Fast då skrev Laurie Wylie, född i i den soldränkta månad maj 1880, fortfarande under sitt europeiska namn Morris Laurence Samuelson. Den på film uppfångade scenversionen ingick i den bejublade revyföreställningen “John Murray Anderson’s Almanac” som Imperial Theatre på Broadway London bjöd på. Den gamla grevinnan spelades av Hermione Gingold och hennes betjänt föreställdes av Billy DeWolfe.  

Det är alltid vanskligt att analysera (1) en kort pjäs och ”The same procedure as last year” är inte bara sex minuter lång, den är dessutom ett music hall- eller snarare ett vaudevillenummer. Man kan fråga sig om det inte under sådana omständigheter rör sig om ren underhållning utan några övriga ambitioner än att väcka skratt?

För dem som producerade stycket kan det förhålla sig så, men de som skrev det måste ha haft ett ”skelett” att vira sitt material kring. Så är det bara. Det är odiskutabelt.

Då jag har för avsikt att skriva en fortsättning på ”The same procedure as last year”, tvingas jag analysera stycket och på så sätt göra skelettet synligt för mig. Här vill jag dela med mig av vad jag kommit fram till.

”The same procedure as last year” handlar om en välbärgad dam, Miss Sophie, som låter sin betjänt James servera en fiktiv kvällssupé till fyra kroppsligt frånvarande gäster. Vin serveras i fyra olika omgångar och James, som förutom betjäntrollen även agerar grevinnans gäster, blir mer och mer berusad. Sketchen slutar när grevinnan och betjänten beger sig upp för en trappa mot sovrummet (2).

I den Aristoteliska dramatiken talas det om en pjäs’ början, mitt och slut. Min fortsättning eller utbyggnad av ”The same procedure…” kan alltså

-ett: omfatta tiden före kvällssupén, exempelvis Miss Sophies förberedelser för supén, eller till och med Miss Sophies ungdom eller hennes bekantskaper med sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom, de herrar som är andligt – dock icke kroppsligt – närvarande vid supén,

-två: fokusera på tiden under supén; exempelvis att den bjudna fyrklövern står utanför fönstret som sig själva eller föreställande änglar, högljutt kommen¬terande skeendet inomhus (3),

-tre: utspela sig samma kväll efter det att Miss Sophie och James avslutat supén; vi kan exempelvis följa dem till sovrummet eller konstatera att det är nu gästerna anländer, något försenade.

-och slutligen fyra: handla om nästa morgon och då exempelvis beskåda Sophies första frukost under det nya året i kontrast till årets sista måltid kvällen innan.

Jag har beslutat mig för det sista alternativet, åtminstone den här gången, men det vore mycket spännande att även få arbeta med de övriga tidsmomenten och utvidga ”The same procedure as last year” till ett helaftonsstycke (4).  

Den ymniga förekomsten av repliken ”Same procedure as last year” avslöjar historiens perpetualitet. Kanhända är det en anspelning på att man firar en födelsedag eller ett nytt år. Stöd för det sista alternativet finns i Mr. Pomeroys återkommande hälsning ”Happy new year, Miss Sophie!” (2). De fyra gästerna, sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom kan således representera människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas – och Mr. Winterbottom – senectus, samt stå för de ständigt återkommande fyra årstiderna.

Värdinnan Miss Sophie är en gammal dam. Trots sin höga ålder, 90 år, är hon mycket vital. Ja, hon förefaller inte vara äldre än Bröderna Marx’ motspelerska Margaret Dumont (5), vilket gör att man uppfattar henne som praktiskt taget odödlig. Hon är evigheten själv och alltings ursprung, men även bödel; vi bevittnar hur hon utnyttjar James och det ger oss en antydan om varför de övriga herrarna bara är andligen närvarande.

Hittills inga problem (6). Det framgår tydligt att sketchen kan tolkas som ett stycke om liv och död, om återfödelse och förintelse.

”Come away, come away, death”, sjunger clownen Feste för sir Toby i Shake-spe¬ares ”Trettondagsafton” och jag tror att det är just den komedin, samt det beryktade besöket av de tre vise männen i Betlehem för 2 000 år sedan, som utgjort det litterära underlaget för ”The same procedure as last year”.

Liksom Shakespeare hämtade mycket av sitt stoff från andra författare, så lånar de yngre kollegerna Bertolt Brecht, Edward Bond, Tom Stoppard, Philip Jordan, Mary Steward, Maxwell Anderson, Peter Ustinov och George Abbot från Shakespeare (7). Shakespeares pjäs ”Love and let love” bygger, liksom ”The same procedure as last year”, just på ”Trettondagsafton”.

Miss Sophie och betjänten James är gamla människor och William, jag menar Mr. Shakespeare, som i ”Kung Lear” framställt människan och hennes öde i en gammal mans gestalt, är en storartad läromästare att söka sin inspiration hos. Willy, jag menar William, skildrade gamla människor grymt i ”Som ni behagar” och ”Romeo und Juliet” (8). Johan av Gaunt i ”Richard II” och drottning Margaret i ”Richard III” skänkte han däremot en monumental storhet.

Shakespeare drog sig aldrig för att använda de mest drastiska medel för att erhålla en önskad effekt, och han har även flera galna hjältar i sitt persongalleri: Hjältar tokiga av olycklig kärlek som Ofelia; hjältar som spelar sinnessjuka som Hamlet; en galen narr som är tokig på narrars vis; Kung Lear som på grund av en häftig psykisk kris blir omtöcknad och tappar kontakten med den yttre verkligheten; Lady Macbeth som drivs till paroxysmer och naturligtvis Macbeth som ser gäster på sitt party trots att de tvivelsutan lyser med sin frånvaro, liksom gästerna på Miss Sophies party.

Det finns fler indicier som pekar på att det var Shakespeares ”Trettondagsafton” som upphovsmannen till ”The same procedure as last year” hade i åtanke, men jag nöjer mig med att endast nämna några få förutom exempelvis den redan nämnda suputen sir Toby.

Ett.

Grevinnan Olivia i ”Trettondagsafton” har en hovmästare, Malvolio heter han, och hans pendlande mellan normalitet och galanskap är inte helt olikt grevinnan Sophies betjänt James. Och likt Malvolio har James en dispyt med sir Toby varje gång han serverar honom Dionysos och Bacchus ädla nektar (2), (9).

Två.

På trettondagsafton var det i England vid tiden kring uppförandet av Shakespeares ”Trettondagsafton”, alltså år ett på sextonhundratalet, tillåtet för tjänare att driva med herrskapet. Det är en tradition hämtad från de romerska saturnalierna och det är detta narrspel som grevinnan Sophie, vars namn betyder vishet, går med på när hon låter sin betjänt år efter år ikläda sig inte en, utan fyra tvivelsutan betydelsefulla herrars personligheter.

Tre.

James ”förklädnad” och en mängd av förklädnaderna i ”Trettondagsafton”. Man skall inte glömma att ”Trettondagsafton” kanske är den mest perfekta komedin om ”mistaken identity” som någonsin skrivits. Allt som sker både i ”Trettondagsafton” och ”The same procedure as last year” är orimligt och fullt av behag. Handlingen är en romantisk lek, en önskedröm och den som minns Bergmans, Ingmar Bergmans, teateruppsättning av anno 1975, minns säkerligen den drastiska och dristiga komiken, mustig och grovkornig, shaken not stirred. Det är detta som skaparna av ”The same procedure as last year” mest tagit fasta på.

Fyra.

”Trettondagsafton” utspelar sig i Illyrien där människorna är ”drunk and mad”. Av Sophies och James beteende att döma utspelas även ”The same procedure as last year” i samma land, eller åtminstone i ett land som har många kulturella likheter med Illyrien.  

Bibelns Josef och Maria uppsöktes av tre gäster på trettonddagen, och om ”The same procedure as last year” varit en medeltida moralitet så skulle vi få se tre gäster supéra även vid Miss Sophies bord. Nu är emellertid ”The same procedure as last year” ett profant och humoristiskt stycke, så Sophie ”uppsöks” av fyra gäster, så klart. Om siffran tre är gudomens tal enligt talens symbolik, så är siffran fyra dess motsats, d.v.s. världens tal. I konsekvens därmed kommer Sophies gäster inte med gåvor utan tvärtom – de ”kommer”(10) för att ta för sig och till och med utan sig själva (11), bekvämt inkarnerade i Miss Sophies betjänt James’ kropp (12). (Paus) 

Föreläsaren Stefan Mayr spolar tillbaka bandet något. Vi ser än en gång hur Sophie går nerför trappan och replikskiftet mellan James och henne upprepas.

James: ”Good evening, Miss Sophie, good evening.”

Sophie: ”Good evening, James.”

James: ”You are looking very well this evening.”

I detta ögonblick reser sig föreläsaren från golvet och svarar unisont med Miss Sophie: ”I’m feeling very much better, thank you, James.”

  

Föreläsaren fortsätter sitt föredrag:

Detta är styckets inledande replikskifte och om man vidhåller att det är en motsvarighet till de tre vise männen som väntas av grevinnan så kan styckets inledande replikskifte: James: ”You are looking very well this evening.” Sophie: ”I’m feeling very much better, thank you, James.” tolkas som att Miss Sophie – den vitala evigheten själv – nyss stigit upp ur barnsängen. Det är därför som gästerna, egentligen spädbarnets gäster, enbart serveras flytande föda (13).

Även det typiskt judiska namnet Pomeroy samt admiral von Schneiders misslyckade uppträdande som soldat – när han slår ihop klackarna – är en anspelning på Herodes’ soldaters misslyckande med uppdraget och ger näring åt antagandet att den religiösa trettondagen är ”The same procedure as last year”:s inspirationskälla (14). 

Varför är nu detta ett så roligt stycke dramatik? Vad är humor? (Paus)

Svaren är otaliga, alla lika sanna under vissa förhållanden och förljugna och missvisande under andra. Två av definitionerna tilltalar mig i denna stund mest. Den första är humorteoretikern och skrattutövaren George Mikes parafras på Spike Milligan: ”Humor är ett sätt att tjäna pengar”. Det är en politiserande definition, alltid giltig åtminstone under svångremspolitikens och domedags-profetiornas dagar. Fråga gärna Lucille Ball, Susan Harris, Carol Burnett, Shelly Berman, Dudley Moore, Gene Wilder, Bob Hope, Marty Feldman, Dom de Louise, Miloš Forman, Sid Caesar, Art Carney, Peter Lind Hayes, Pat Boone, Woody Allen, Peter Sellers, Jack Burns, Herb Shriner, Carl Reiner, Mel Brooks, Gerry Moore, Mort Sahl, Jerry Seinfeld, James Thurber, George S. Kaufman, Stanley Myron, S. J. Perelman, Victor Buono, Billy Barnes, Graham Chapman, Jackie Gleason, Eric Idle, Gary Knight, John Cleese, Katla He(b)be, Vladimir Aurum, Ronnie Corbett, eller, varför inte, Harpo Marx (15).

Jag är säker på att dessa mina favoriter instämmer och säkerligen avger högljudda bifall åt den teutoniska verbositet med vilken voluntarismens och pessimismens förkunnare Arthur Schopenhauer definierade denna flyktiga orsak till ansiktsmusklernas speciella sammandragningar som människosläktet begåvats med. ”The cause of laughter in every case is simply a sudden perception of incongruity between a concept and real object which has been through some relation, and laugh itself is just an expression of this incongruity”. Jo, så sa han, fast mera komplicerat och, believe you me, på tyska.

Trots att det är svårt att hitta någon alltid gällande definition, så är det viktigt för mig att titta på humorns anatomi i ”The same procedure as last year” om jag vill att min fortsättning, som jag annonserade om, skall kunna bli en jämspelt partner till ursprungsverket. Jag antar att det är följande faktorer som bidrar till att vi uppfattar stycket som skrattframkallande. Jag räknar inte upp dem i någon rangordning och jag är medveten om att några kan uppfattas som mer eller mindre komiska, men även de till synes avslagna kan ta sig, i lyckosam samverkan med andra.

     Ett. Satiriserande över och förlöjligande av en ”helig händelse” såsom födelsedag, nytt år, trettondagen eller en fin middag (16).

     Två. Anspelningar på och utnyttjande av fördomar, såsom äldre människor i för dem opassande situationer, och deras senilitet.

     Tre. En orimlig värld och oskäliga händelser såsom galenskap och absurditeter.

     Fyra. Löjligt vidhållande av det förflutna och strävan att bevara status quo. Hit hör Miss Sophies stelhet, rigiditet och opåverkbarhet av tidens flykt.

Var det fem? Den derangerande tidsfaktorn jämförbar med de kanske mest kända exemplen i världsdramatiken, Samuel Beckets pjäser ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”.

Sex, måste det vara nu. Animerade döda ting så som tigerfällen som får liv (2).

Sju. Degradering av värden så som James, den strikte puritanen, som gradvis förvandlas till en thyrsosbeväpnad knöl och som försöker hålla masken in i det sista.

Åtta. Motsatsernas samverkan, så som Miss Sophies dignitet versus James’ galenskap, eller en från mytens och sagans värld lånad strikt perpetualitet contra James’ rika improvisationskonst, som när han exempelvis samlar vin från bordet. James ständiga frågor och Miss Sophies orubbliga svar, och James rörliga mimik och dynamiska rörelseschema i kontrast till Miss Sophies faciala immobilitet.

Är det nio nu? Händelsernas förnekande av det utsagda så som när James meddelar ”Your favorite soup, I believe” till Sophie samtidigt som han snubblar på tigerskinnet i en sanningskorrigerande kommentar.

Tio eller vad det nu blir. Upprepning och tomt prat, så som tankar om exem-pel¬vis den serverade soppan, som utbyts emellan James och Sophie inte mindre än nio gånger (2), (17).

Elva. Missbedömningar av det förväntade: Det är Miss Sophie som ställer den första frågan och vi förväntar oss att det är hon som kommer att fortsätta med sina absurda frågor på vilka hon erhåller oväntade svar. Men rollerna byts och det är i stället James som ställer frågor i fortsättningen.

Ett dussin. Missförstånd av ritualer: James ikläder sig en högreståndsmänniskas roll, men framför den från den lilla människans position. Han slår exempelvis ihop klackarna à la admiralen, men gör det så som en betjänt, vilket förvandlar hela hälsningsceremonin till en funktionslös absurditet.

Ett dussin och ett. Åskådarens anpassning till leken, det vill säga åskådaren vill bortse från den socialpolitiska mekanik som tvingar betjänten James till detta spel. Här upprepar han Charlie Chaplins roll i ”Moderna tider”. (Spridda visslingar hörs.)

Ja-ha. (Paus) Till sist då. (Paus, paus.) Vad handlar min fortsättning om? Ja, den tolkningen överlämnar jag åt andra potentiella analytiker och forskare. Själv tycker jag att en sådan uppgift inte behöver vara svårare än att tolka originalet, som jag kallar del ett. Finner man det inte mödan värt, hoppas jag ändå på det bästa, det vill säga att min fortsättning kommer att uppfattas vara en lika angenäm, lika rolig och lika angelägen underhållning som del ett, för stunder då man summerar och går igenom det gångna året.

Föreläsaren sätter på bandet där Miss Sophie förkunnar för James: ”Well James, it was a wonderful party, I think I will retire.”

Och medan publiken applåderar Stafan Mayr, svarar James: ”Are you going to bed?”

Sophie: ”Yes.”

Publiken reser sig.

James: ”Sit down, Madame, I’ll give you a hand.”

Sophie: ”As I was saying, I think I will retire.”

James: ”Yes, yes. By the way, the same procedure as last year, Miss Sophie?”

Sophie: ”The same procedure as every year, James.”

James (vänder sig menande mot publiken): ”Well, I’ll do my very best.”

Båda vänder sig med ansiktena mot trappan och går långsamt uppför. Man vet inte om det är James som hjälper Sophie eller om det är tvärtom.

En långsam nertoning

 

Epilog

Stefan Mayr bugar sig långsamt, samlar ihop sina papper i en rulle som han stoppar i sin högra byxficka. Han tar ut banden från videobandspelarna och stoppar dem i tillhörande skyddsaskar. Med dessa jämt fördelade under armarna går han ut ur lokalen.

1. Föreläsaren Stefan Mayr tar fram en tub huvudvärkstabletter, häller ut en i handen, stänger tuben och kastar brustabletten i det förberedda glaset. Glaset fotograferas rakt uppifrån. Vi ser hur pillret upplöses och bubblor stiger upp. Föreläsaren fortsätter sitt föredrag under tiden, eftersom han ogärna avbryter det.

 

2. Föreläsaren spolar bandet med ”The same Procedure As Last Year” fram och tillbaka i olika hastigheter så att man ser Sophie och James röra sig framlänges och baklänges i olika tempon. Detta gör föreläsaren ett antal gånger under sitt föredrag, alltid när han vill hitta det ställe som bör verifiera sanningshalten i hans analys. Då och då fryser han TV-bilden.  

3. Dessa situationer spelas upp på TV:n. Gästernas kostymer är inte samtida, utan är daterade dels till tiden (och platsen) kring Jesus födelse och dels från Shakespeares tid. Det är först i efterhand som åskådaren kommer underfund med varför gästerna är klädda så.

4. Han väntar på positiva reaktioner, men då de inte infinner sig så andas han djupt för att fortsätta. Då avbryts han av applåder.

2. Föreläsaren hittar snabbt det rätta stället på bandet. 

5. Margaret Dumont visas i sällskap med bröderna Marx.

6. Föreläsaren lämnar talarstolen och ställer sig framför TV-skärmen med sina papper i handen. Publiken buar eftersom han skymmer bilden för dem. Han hoppar från höger till vänster, men oavsett vad han gör så är han alltid i vägen för någon. Plötsligt börjar TV-bilden hoppa. Upp och ner och från vänster till höger. Och slutligen från TV-skärm till TV-skärm. 

7. Föreläsaren läser namnen långsamt och med pondus likt en Master of Ceremonies vid en kunglig mottagning och han förväntar sig positiva reaktioner men dessa uteblir. Det är endast vid namnet Ustinov som det hörs applåder. 

8. Föreläsaren visar på en av de mindre tv-skärmarna en scen där de gamla förekommer i en grupp. För att klargöra vilka han åsyftar så går han med sina papper och pekpinnen till TV:n och pekar på dem han menar. Då frigörs statisk elektricitet mellan skärmen och pekpinnen och föreläsaren erhåller en kraftig elektrisk stöt. Vid sådana tillfällen hoppar föreläsaren till och tillsammans med honom hoppar även TV-bilden, som beskrivs i kommentar 6. Föreläsaren rättar till felet med sin fjärrkontroll.

9. Föreläsaren låter bandet gå, och när James avslutar sina turer runt bordet och är i färd med att skåla med Miss Sophie så lyfter även föreläsaren sitt vattenglas, med det upplösta pillret i. Liksom hypnotiserad och helt involverad i spelet så skålar oxå han i riktning mot Miss Sophie och tar en stor klunk. Vätskan är bitter och hans grimas växelklipps med James. Föreläsaren rullar med ögonen och likaså rullar TV-bilden.  

10. Föreläsaren gör citationstecken i luften med båda händerna runt ordet ”kommer”.

11. Han knäpper med fingrarna och försvinner från talarstolen, för att i samma ögonblick uppenbara sig på en av TV-skärmarna. Han ser sig om, tycker att det hela är lagom pinsamt. Knäpper med fingrarna än en gång och så försvinner han helt.

Så hör vi ännu ett fingerknäpp och föreläsaren är tillbaka i sin talarstol.

12. När föreläsaren några rader ovan talar om Bibelns Josef och Maria börjar läslampan på hans talarstol blinka och efter några blinkningar slocknar den helt. Föreläsaren slår lite på den och den börjar ånyo lysa. Men den släcks igen och han skakar nu kraftigare på talarpulpeten. Vattenglaset välter och det uppstår kortslutning. Kortslutningen sprider sig även till strålkastarna uppe i rampen och de släcks en efter en. Och så alla TV-skärmarna.

Vi hör att föreläsaren faller från podiet. Publiken skrattar.

TV-skärmarna tänds på nytt. Vi ser att James står i matsalen och Miss Sophie går nerför trappan.

James: ”Good evening, Miss Sophie, good evening.”

Sophie: ”Good evening, James.”

James: ”You are looking very well this evening.”

I detta ögonblick reser sig föreläsaren från golvet och svarar unisont med Miss Sophie: ”I’m feeling very much better, thank you, James.”

13. Sophie visas i en stiliserad tablå i rosa färger. Hon är i Jungfru Marias förklädnad och ammar ett barn. Bredvid står hennes fyra gäster utklädda till heliga konungar.

14. Föreläsarens med bläck skrivna manuskript håller på att bilda Rorschachsfigurer när det är på väg att upplösas i det vatten som hälldes ut (se anvisning nr 12). Föreläsaren vill rädda vad som räddas kan och försöker torka av vattnet med handen. Därmed förstör han skriftens läsbarhet ännu mer. Han knycklar 2 – 3 våta och oläsliga ark till en boll och lägger den på talarstolen. Den rullar naturligtvis utför på den sluttande ytan och föreläsaren böjer sig efter den. När han reser sig slår han – naturligtvis – huvudet i talarstolens undersida så att läslampan ånyo börjar blinka. Föreläsaren fortsätter med frågan: ”Varför är nu detta ett så roligt stycke dramatik?”  

15. Föreläsaren läser namnen som om vart och ett vore det slutliga, men i sista ögonblicket ändrar han sig och lägger till ännu ett namn. Publiken är begeistrad. Föreläsaren tolkar det som att det är en hommage till de nämnda komikerna. Han härmar några av dem med förställd röst och mimik.

Vid Harpos namn uppstår det fel på ljudanläggningen och föreläsaren ”mimar” de sista orden som en fisk. Ljudet kommer tillbaka vid orden ”högljutt bifall” och föreläsaren blir skrämd av den intensitet med vilken föredraget återkommer.

16. Föreläsaren tar fram tuben med sina smärtlindrande tabletter och lägger en brustablett direkt på tungan så som en präst lägger en oblat vid nattvarden. Ansiktsuttrycket talar tydligt om vad den smakar, och bubblor kommer ut ur hans mun.

Föreläsaren, full av dignitet, samlar med en hand lite vatten från talarbordet och droppar det sedan över till den andra handen, som han sett James göra på TV-skärmen. Han sköljer ner medicinen.

17. Det växelklipps mellan TV-skärmen – där miss Sophie serveras ”a drop of mulligatawny soup which she is particularly fond of” – och föreläsaren som är böjd under bordet för att spotta ut det beska pillret i de våta föredragspappren. Han fotograferas underifrån så att åskådarna skall få en föraning om att han, likt förra gången då han befann sig under talarstolen, ånyo kommer att slå huvudet i denna. Så sker dock inte. Tvärt om. Precis när han är nära att göra så, sträcker han upp händerna ovanför huvudet, tar tag i bordskivan och häver sig upp. Han blinkar skälmskt rakt in i kameran. Men då håller talarstolen nästan på att ramla ihop likt ett korthus. Han lyckas dock hålla ihop den med sin fot ända till slutet av föredraget.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

DET GÅR BRA FÖR AAARH!!!

 

Det går bra för ”AAAHR!!!”

Teaterpjäsen ”AAAHR!!!”, som vann första pris på Teaterolympiaden i Manilla år 2006, fortsätter att vandra från scen till scen. Fast det är första gången i dess sjuåriga historia, som den samtidigt spelas i två olika uppsättningar, med två olika ensembler och i två olika översättningar i en och samma stad.

På Bratislavas största barnscen hade den premiär för drygt ett år sedan och den spelas fortfarande där, under namnet ”NAOZAJ : O chlapcovi, ktorý kreslil”.

AAAHR!!! gick under namnet VTÁKOVINY på Teater LAB. Se gärna http://www.youtube.com/watch?v=cqtqcsfqul4

”AHHHR!!!” är skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen och i Sverige är den spelad än så länge ”bara” av amatörteatrar med ickeprofessionella skådespelare. Något som återigen ”bekräftar” att ingen är profet i sitt eget land. Även Oravsky-Larsens bok ”Från Astrid till Lindgren” gavs först ut i en rad andra länder, innan den publicerades i Sverige.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.