Kategoriarkiv: Vladimir Oravsky Temadagar

23 APRIL VÄRLDSBOKSDAGEN

Härmed utnämner jag 23 april till Världsboksdagen.

År 1995 instiftade Unesco ”World Book and Copyright Day”, som på svenska heter rätt och slätt ”Världsboksdagen”. Den 23 april firas den med olika evenemang.

Varför just den 23 april och inte exempelvis den 30 november?

Eftersom just på det datumet, år 1616, dog Miguel de Cervantes Saavedra.

Han var naturligtvis inte ensam om att dö just den 23 april, cirka en 365:e del av alla som inträder i dödens tillstånd gör det på det datumet, men i litterära sammanhang är det Cervantes som räknas mest.

Men inte bara han, utan förutom honom även Inca Garcilaso de la Vega som också dog den 23 april 1616, dock inte i Madrid utan i spanska Córdoba.

Och så, hör jag dig att ropa, får jag absolut inte glömma bort den store barden som inte bara dog den 23 april, utan även föddes den 23 april, fast 52 år tidigare, kanske för att underlätta för litteraturvetarna att minnas datumet. Jag menar förstås William Shakespeare, dödfunnen i Stratford-upon-Avon, samma stad som han föddes i.

Tro dock inte att Cervantes och El Inca och Wille Shakespeare dog på samma dag. No sirree. Det skulle den litterära världen knappast klara av. I England var nämligen den Julianska kalendern fortfarande i bruk på den tiden, Spanien däremot använde sig av den modernare Gregorianska kalendern.

I Louvren hänger Eugène Delacroix historiska oljemålning ”Friheten på barrikaderna” från 1830. År 2013, vandaliserades den av en 28 årig kvinna, som graffitterade på den AE911Truth, en ökänd och därmed inte helt okänd tagg för Architects & Engineers for 9/11 Truth. Man lyckades att avlägsna förstörelsen, kvinnans villfarelse sitter djupare.

Ordet ”Copyright” abbrevieras med ett ”c” innesluten i en cirkel (©). Creative Commons har två ”c” omringade av en krans. ”Creative Commons är en ideell organisation vars mål är att hjälpa de som skapar och vill dela med sig av sina verk (helt eller delvis). Creative Commons gör det möjligt genom ett system av licenser”, skriver Creative Commons på sin hemsida.

Konstnären som uppträder under namnet Ju gatsu mikka, har avlägsnat trikoloren från Delacroix ”Friheten på barrikaderna” och ersatt den med en vit flagga med två c i en ring. Delacroix flaggbärerska Marianne, fick dock behålla både sin Frygiska mössa på och håret i armhålan.

Stadsbiblioteket i Prag (Mĕstská Knihovna v Praze) firar bokens och upphovsrättens dag bland annat genom att pryda sin webbplats med den modifierade ”Friheten på barrikaderna”, samt genom att erbjuda cirka 600 gratis e-boktitlar till nedladdning. Gåvan utgörs av exempelvis Karel Čapeks arbeten, och andra äldre klassiker, men även verk av samtida författare. Vladimir Oravskys tjeckiska, engelska och danska böcker finns också med.

Hurra för Världsboksdagen.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

04 JANUARI CYKLANDETS DAG

Härmed utnämner jag 4 januari till cyklandets dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 4 januari firar vi, eller vad vi nu gör, ”Cyklandets dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

Någon eller några, högst sannolikt var det empatilösa inbrottsråttor, försökte bryta sig in i min grannes villa. Och det genom den altandörr som hon bara någon vecka tidigare hade köpt från Mockfjärds. Tjuven eller tjuvarna hade jobbat hårt och länge, men lyckades ej, Mockfjärdsdörren stod emot. Så de gav sig på fönstren i stället.

Min granne var inte hemma då, men när hon kom hem anmälde hon det inträffade till Jönköpingspolisen. De kom och det som de lyckades att komma fram till var att jämföra med samma resultat som min 16 månader unge dotterson skulle uppvisa om han tog sig an fallet. Ändå vore det mer rationellt om det var dottersonen som tillfrågades, eftersom man blir, om inte annat, åtminstone riktigt glad att ha honom i närheten.

En amerikansk teaterregissör som bland annat även satte upp en av mina pjäser i New York, berättade en, vad han kallade ”joke with realistic ending”, för mig och jag återger den här i svensk språkdräkt. En ledare för ett brottsyndikat annonserade på ett möte, att han hade en tråkig och en glad novitet att berätta. Den tråkiga var att polisen fick nys om deras verksamhet och den glada var att det var svensk polis som fick ta sig an fallet.

Min erfarenhet av den Jönköpingska polisen är dessvärre också av det slag att jag undrar vad man har polisen till överhuvudtaget? Här kommer tre självupplevda händelser med den Jönköpingska polisen, valda helt på måfå, vilket bör läsas så att jag dessvärre har flera liknande erfarenheter.

Jag cyklade från en kompis. Det var mitt på natten och det var en av de vanliga Jönköpingska nätterna, det vill säga en av dem som utspelar sig strax efter att Jönköping drabbats av en kraftig neutronbombexplosion. Eller är det kanske något annat som förorsakar att inte en enda människa är ute, att allt verkar vara så kliniskt dött ute på gatorna, att troligen inte ens kackerlackorna är levande? Plötsligt, i denna döda stad, tändes ett par strålkastarlyktor på en mörksänkt, stillastående bil och ur den klev ut två polismän. Vad de gjorde i den mörka bilen kan bara de svara på, men min gissning var att de knappast hade annat för sig än att intensivt polera varandras pistoler. Oavsett vad deras tidsfördriv var laddat med, återstod faktum, att de ville att jag skulle betala böter för att jag inte stannade på ett STOP-ställe. Jag menade att de misstog sig, men jag hade inget annat bevis än just det att de verkligen tog fel. Poliserna gav sig dock ej, och de pekade på en kamera i bilen som enligt dem skulle bevisa att jag verkligen var skyldig till det de anklagade mig för. Detta påtagliga bevis kändes som en räddare i nöden. Kamerans video kunde nämligen antingen rentvå mig eller också vara startskottet för den långa läkningsprocessen som skulle avvärja mig från att jag mitt på natten tydligen sovandes cyklade på Jönköpings folktomma gator.

Men poliserna vägrade att visa videoinspelningen för mig och höll mig i förvar ända tills jag erkände mitt cykelfelsteg. När bötesnotan kom med den sedermera motoriserade brevbärarens övriga trams, bestred jag polisens anklagelser, beskrev hela förloppet och krävde att få se videobeviset om polisväsendet ville se några glittrande kronor från mig. Prutprocessen pågick cirka ett år, för en kostnad av flera gross svenska polisuniformer, men vem bryr sig om såna summor, när allt ändå är täckt med skattemedel och när det dessutom alltid är lättare att skriva osanna rapporter, än att lösa några verkliga brott. Dessutom verkade utgången av kraftmätningen vara given på förhand: två etniska svenska polisers vittnesbörd mot en oetnisk svensk, för att låna benämningar från Fredrik Reinfeldts stadsministerterminologiförråd. Något videobevis fick jag inte se till dags dato, möjligen gick det förlorat när polisen försökte framkalla det som om det rörde sig om gammaldags film.

Jag blev av med en sedelklämma av guld och platina som jag fick av min tjej. Den hade således även ett betydande affektionsvärde för mig. Jag anmälde försvinnandet till polisen. Någon månad senare traskade jag återigen till polishuset för att informera mig om de fann åtminstone en av sedelklämmans värdebeståndsdelar. Nej, så var inte fallet. Och inte nog med det, de fann inte ens min anmälan.

Teaterchefen på Länsteatern på Gotland, Örjan Herlitz, förfalskade min namnteckning och lyckades på så vis få sig tilldelad en avsevärd summa pengar från Dramatikerutskottet inom Sveriges författarfond. Naturligtvis anmälde jag förfalskaren Örjan Herlitz för urkundsförfalskning hos polisen i Jönköping. Efter en kort tid hörde polisen av sig: de lade ner fallet, utan någon som helst undersökning eller förundersökning, något som förutom varje skattebetalare borde uppröra herr bedragaren Örjan Herlitz lika mycket som mig, eftersom även om Herlitz måste känna att det är finfint att gå straffri, borde han även känna att det är en smula obehagligt att han inte erbjöds en möjlighet att genom lögn och andra härskarmetoder rentvå sig. Men säg den djävla satan som grämer sig över sitt rätta namn? Jag vet inte vad som är Jönköpingspolisens arbetsmotto, men om jag får gissa, så är det ”Rättvisan? Den bekämpar vi!”.

Jag cyklade på Merkuriusvägen. Den var oplogad. Som alltid. Kommunens spargrisar är nämligen inte obegränsat stora och därför måste kommunens kloka kvinnor och män välja vad de lägger skattepengar på, det viktigaste kommer alltid först, och nattlig julbelysning för alla de som sover eller på annat vis obstinatvägrar att frossa i kommunens energislöseri är ett bra exempel på kommunens ansvarsfulla skattefördelningspolitik.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen är för att kommunen vägrar att snöploga den.

På de snöplogade gatorna är det nämligen omöjligt att cykla. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med snöplogarna antar jag, att cykelbanorna skall omvandlas till snöskyttegravar och att vägar skall smalnas av så pass mycket att det inte blir plats för både en bil och en cykel bredvid varandra och att cyklisterna på det viset elimineras från trafiken.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att Merkuriusvägen inte trafikeras av några Länstrafiksbussar. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med Jönköpings Länstrafik antar jag, att göra cyklisternas varande så pass plågsamt att de allvarligt skall överväga att sluta med alla aktiviteter som så lite som bara påminner om en cykelfärd. Länstrafikens anticykliststrateger är så pass oändligt påhittiga i alla sina anticykliststrategier att deras hjärnor kommer högst sannolikt att skivas i tunntunna skivor som Einsteins och Lenins dito, för att tillfredställa all framtida forskning.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att jag hoppades på att ånyo få stöta på mina två bekanta från kamerapolisens utryckningskör, då Merkuriusvägen brukar vara lika folktom som den gata där jag fick avnjuta min första närkontakt med dem.

Jag cyklade lugnt på den folktomma Merkuriusvägen och plötsligt cyklade jag inte längre utan fann mig i horisontaltläge, hela jag, utom mitt ringfinger som var böjd på ett ställe som evolutionen inte hann begåva med någon knogled.

Cyklar förknippas inte så sällan med svunnen tid, trots att cykel är en tämligen modern uppfinning från 18-hundratalet och trots att det i Göteborg fortfarande finns två cyklande poliser.

Cyklar förknippas inte så sällan med fattigdom. Faktum är att något som liknade bicykel, en tvåhjuling alltså, konstruerades ursprungligen under missväxtens år, när det inte fanns tillräckligt med mat som skulle räcka för både folk och fä. Och vem mins inte exempelvis Vittorio De Sicas film ”Ladri di biciclette” som på svenska fick heta ”Cykeltjuven” från efterkrigsåret 1948? Eller vem minns inte Tran Anh Hungs film ”Xich lo” som på en lagom uppfinningsrik svenska fick heta ”Cyclo”?

Cyklar förknippas inte så sällan med förunderliga länder så som Vietnam, Kina et cetera.

Cyklandet förknippas inte så sällan med bedrägeri. Vem minns inte exempelvis Lance Armstrong som mellan åren 1999 och 2005 vann världens hårdaste cykeltävling Tour de France inte mindre än hela sju gånger. I oktober 2012 fråntogs dock Lance Armstrong sina segrar, men Tour de Frances tävlingsbana sträcker sig trots det förpliktigande namnet Frankrike runt, även långt utanför Frankrikes riksgränser.

I Storbritannien är cyklandet det finaste som finns och nutida legendarerna, cykelhjältarna Sir Stephen Geoffrey Redgrave och Bradley Wiggins är i Storbritannien större än våran Zlatan Ibrahimovic och Marta Vieira da Silva och Lorine Zineb Nora ”Loreen” Talhaoui tillsammans.

Det finns statistik som skvallrar om att de som cyklar drabbas mer sällan av hjärtinfarkt och lever längre, om de inte kommer i alltför nära närkontakt med Jönköpings länstrafik. Cyklandet sparar fossilt bränsle och inte nog med det, man kan tillverka elektricitet genom att cykla i gång en till flera dynamor. Cykelindustrin kan sysselsätta folk i stora fabriker och även små enmansföretag. Och en cykel är inte bara metall, utan även en rad andra material, allt ifrån papper till gummi och plast. Dessutom engagerar dagens cyklande en lång rad andra industrier som tillverkar allt ifrån kläder till olika mätinstrument. Cyklar är praktiskt taget oförstörbara och kan recirkuleras praktiskt taget i all oändlighet. Och att allt detta positiva motverkas av starka krafter gav jag exempel på ovan. Cyklarna av märket Crescent och Monark och åtminstone ytterligare 12 till ingår i den svenska företagskoncernen Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi.

Mina första kronor tjänade jag i Bratislava genom att skotta snö. Det var i början av sextiotalet och även om Tjeckoslovakien var ett relativt fattigt land, var åtminstone Bratislavas gator alltid rena. På sommaren från glasspapper och cigarettfimpar, på vintern från snön.

Jag tittar på mitt brutna ringfinger och lika oväntat som mitt fall från cykeln på Merkuriusvägen tänker jag på Jönköpingspolisen. De borde också förtjäna sitt levebröd genom ett arbete som ger synligt resultat, de borde också göra gator och torg och parker och villakvarter och cykel- och gångstigar rena från obehag. Om inte annat så genom att skotta snö.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

11 JANUARI OMPRÖVNINGENS DAG

Härmed utnämner jag 11 januari till omprövningarnas dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 11 januari firar jag, ”mementos dag”.  

Året är 1997. Platsen är Nya Zeeland utanför Lumsden. Händelsen är en bilolycka med hela min familj.

Jag har varit med om ett flertal händelser vilkas utgång jag utan minsta överdrift kan beskriva som att jag haft en himla tur. De är inte glömda, men det är ändå till denna specifika händelse på Nya Zeeland som jag dagligen, verkligen dagligen, återvänder till i mina tankar.

Genom att tänka på den, förnyar jag mina krafter på liknande sätt som du möjligen gör med hjälp av en bön eller genom meditation.

Det regnade när vi var på väg från Milford Sound, stället som Rudyard Kipling kallade eighth Wonder of the World, mot Auckland lördagen den 11 januari 1997. Norr om Garston klockan 11.30 förlorade jag kontrollen över vår hyrbil i en kurva ovanför floden Foster Creek och körde av vägen genom brostaketet.

Bilen föll mot flodbanken där den rullade runt ett varv och hamnade på hjulen i vattnet i Fosters Creek.  

Heather Gordon, ägarinnan till marken där olyckan inträffade, sa i tidningen The Southland Times angående vårt missöde, att denna plats ofta var olycksdrabbad. Den omedelbara orsaken till olyckshändelsen var dock troligtvis att jag för ett ögonblick somnade bakom ratten.

Det rök från bilen där den stod till hälften nersänkt i det kalla vattnet med bagageluckan öppen. Karossen var totalkvaddad, fram- och bakrutan och några sidorutor var sönderslagna.

Vi kröp ut ur bilen och vadade iland. Vi var skräckslagna, helt genomblöta, vårt hår och våra kläder var fyllda med en myriad av glasskärvor. Vi hade alla små skärsår, mest på händerna och Kerstin dessutom, fick sin ena tumme klämd. Framrutan träffade mig i pannan och jag blödde kraftigt.

Detta är den korrekta redogörelsen för händelsen och det var även så jag beskrev den för polisen. Det finns dock mer, och det är detta som synbarligen påverkat mig och min vardag.  

Kanske 50 km före olycksplatsen tankade jag fullt och Katharina bytte plats med Kerstin, så det var således Katharina som satt bredvid mig i framsätet. Aleksandra sov. Bäcken vi så småningom föll ner i, var till hälften uttorkad, vilket sades vara ovanligt med hänsyn till årstiden. Men det var bra, eftersom vi i annat fall antagligen skulle ha hamnat under vattenytan. Bilen rullade ett helt varv, vilket också var bra eftersom den landade på hjulen igen. Alla säkerhetsbälten lossnade vilket nästan aldrig är bra, men fastnar man i vattnet är det fördelaktigt. Bilen rullade med en sådan kraft att när vi hamnade i vattnet så stannade den inte utan fortsatte vidare mot vänstra flodbanken och stannade en hårsmån från ett träd. Att slå emot ett träd, inte minst när bältena inte höll emot, hade inte varit lyckat. 

Aleksandra vaknade av smällen, fallet, rullningen, glasskärvorna och det kalla vattnet. Hon blev naturligtvis skrämd. Katharina ville öppna dörren på sin sida, men dörren hade fastnat. Jag hjälpte henne att komma ut på min sida. Hon var snabbt ute ur bilen och checkade att ingen blivit skadad. Sedan kravlade hon som ett jehu upp på flodbanken, tillräckligt långt bort från bilen i fall den skulle antändas.

Livet går vidare. Jag möts av vardagsproblem som de flesta andra. Då och då har jag anledning att bli nedstämd. Eller, rätt formulerat: Då och då möts jag av situationer som tidigare kunde försämra mitt humör. Numera noterar jag dem och livet går vidare.

Vardagsproblem – hör inte de till vardagen, kanske? Jag har mina barn i behåll, jag har livet och hälsan i behåll, och Kerstin är också oskadd.

(Men visst blir även jag förbannad men det kräver nästan en dödlig dos av medvetet planerade elakhetsattacker för att jag skall reagera och sedan 1997 hände det inte fler än två, tre gånger och det alltid med mig en närstående person.)

FöreningsSparbankens /Swedbanks Jönköpingskontor har bokstavligen stulit ifrån mig 2.743.706,80 och ett antal ”vänner” vände mig ryggen efter att jag tvingades att lämna Umeå. Sånt är inte direkt angenämt. Och sånt känns. Men inte mer än att jag lika spontant som väl genomtänkt kan hävda att JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD.

Det mesta av vårt bagage blev förstört eller flöt bort med vattnet. I bagaget måste även den tändande gnista ha funnits som bidragit till att jag tidigare kunde få humöret förstört av relativt små problem och misslyckanden. I dag kommer min post i tid, trots att den är flera timmar är försenad och jag således missar exempelvis ett recensionsuppdrag. Kassörskan i närmaste Pressbyrå är rätt så trevlig trots att hon två gånger inom en och samma månad givit mig 100 kronor för lite i växel. Kanske sparar hon till en fortsättningskurs i matematik; i dag är så få saker och utbildningar gratis.

Livet går vidare.  

Att vi inte slog emot trädet, att bilen rullade runt precis ett varv för att på så vis komma ner i hastighet och hamna med hjulen på marken – allt detta ombesörjdes av min fader. Jag såg tydligt hans satta och, trots sina 96 år, muskulösa kropp, ställa sig i vägen mot bilens självrullande massa. Hans högra hand gled på den våta motorhuven mot framrutan och tryckte ut den. Men han stod mellan trädet och bilen och stoppade den på så vis.  

Efter att jag hjälpte Aleksandra och Kerstin ut ur vattnet återvände jag till bilen och hittade ryggsäcken med våra identitetshandlingar. Min far stod fortfarande kvar. Han skakade på huvudet med meningen ‘Tänk dig för nästa gång’. Jag svarade med att ‘Jag vet att dig kan jag lita på’.

’Det är det man har en pappa till’, sa han och jag vände mig mot mina barn för att hjälpa dem att kliva in i en karavanbil som stannade till när dess passagerare såg vår bil stå rykande i vattnet under bron.  

Två dagar senare, den 13 januari, gladdes vi över Katharinas tolfte födelsedag. Jag kommer inte ihåg hur vi firade henne, men jag firar mina barn varenda dag.

Varje ny morgon häller sitt ymnighetshorn med jordens alla välsignelser över mig och fyller mig med nya krafter. Men det är först och främst händelsen vid Foster Creek som bygger upp mig.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

15 JANUARI TULPANENS DAG

Den 15 januari är utnämnd till ”Tulpanens dag”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Tulpanens dag”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

”’Bästa blomman är tulpan,

Bästa träd är gran,

Bästa djur är babian,

Bästa fågel är pelikan,

Bästa hatt är turban,

Bästa land Osman

Bästa namn är Jan,

Bästa frukt är kokosnöt.’

Det sista rimmar kanske inte men det är sant och sann litteratur bör hålla sig sanningsenligt till omvärlden enligt min far. Där liknar den sann teater.

En mindre stilsäker och budskapsmedveten diktare skulle säkerligen versa:

’Bästa blomman är tulpan,

Bästa träd är gran,

Bästa djur är babian,

Bästa fågel är pelikan,

Bästa hatt är turban,

Bästa land Osman

Bästa namn är Jan,

Bästa frukt är banan’,

bara för att få dikten att rimma som om det vore en julskinka. Rimmad julskinka.

’Att knäcka en kokosnöt är inte lätt,

Men för att skala en banan

Behövs inte vanan.

Valla dina skidor med banan, Så glider de bättre i banan!’  

Det både rimmar och är sant. Rena julglädjen!”

Dessa inte alltför minnesvärda rader härstammar från min mäkta vidspridda bok DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ, som delvis eller i sin helhet får kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, på papper, plast, band eller annat material, i blindskrift, i ljud eller bildform, den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse därom med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig.

Det är inte svenskt att skryta, hävdas det från håll, som tror sig kunna det mesta om svenskhet, så jag överlåter skrävleriet till de som har det till sitt yrke och gjorde det i mitt ställe:

Irene Ahlberg präntade i Bibliotekstjänsten 2005:01 om boken DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ följande: ”Visst skrattar man då och då högt för sig själv när man sitter hemma i fåtöljen och läser något dråpligt. Men att inte kunna hålla emot ett klingande skratt på bussen och tunnelbanan är inte fullt lika vanligt. Det räcker att läsa några sidor in i denna ’brevväxlingsbok’ innan smilbanden börjar dras uppåt. Kattis svar på brevvännen Sandras brev är fyllda av vardagligheter och absurditeter, livserfarenheter och nonsens i en salig blandning, där hennes diktande ungerske pappa spelar en stor roll.  

Kattis själv är en mycket sammansatt person, med förmåga att se livet och människor, inte minst sig själv, ur en mängd synvinklar. Med hjälp av ett träffande språk, och träffsäker humor, som för övrigt aldrig blir plump eller slår under bältet, ställer författaren många frågor – politiska, samhälleliga, relationsmässiga och personliga – på sin spets. Boken dediceras till tjejer och kvinnor, från sena tonåren och uppåt, men förhoppningsvis kan även män få utbyte av den. Författaren har tidigare givit ut ett tjugotal böcker, bl.a. ’Zlata Ibrahimovics dagbok’.”

* * * *

Johanna Lind skrev i Generation x-tra: ”Det här är förmodligen världens knäppaste bok med världens knäppaste titel – men vad rolig den är! Flera gånger skrattade jag så jag fick ont i magen. ’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ handlar om Kattis som brevväxlar med en tjej som heter Sandra. Kattis är en tonårstjej med otroligt skön inställning till livet. (…) Familjens överhuvud, Kattis pappa, är en udda figur med ett stort, varmt hjärta. Men mycket av det han gör får Kattis att slita sitt hår av förtvivlan och som läsare skrattar man så tårarna sprutar. (…) I många år har Bert-böckerna fått ungdomar, kanske främst killar, att fnissa igenkännande. Det här är något liknande fast för tjejer. Boken är fnölkul och fulibulrolig (Kattis-uttryck). Läs den.”

* * * *

”’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå. En bok för tjejer och kvinnor.’ Med allvar och humor går Oravsky hudlös in i den politiska debatten om kvinnans integration (…) Rekommenderas varmt som högläsning på håltimmarna mellan lektionerna för mellan/högstadieelever” / Li Kioko,

* * * *

Bookhousegirl skriver i sin ”A confession of a Bookoholic”: ”’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ av Vladimir Oravsky.

’Du undrar om jag skojar? Nej, jag skojar inte. Vill du låna Dick (Familjens skorpion) så får du det. Jag lägger ner honom i kuvertet. Han klarar sig en vecka utan mat, så det gör inget om det skulle ta lite längre tid på Posten. Skriv sedan och berätta om din nya fars reaktion!’

Något senare: ’Det var väldigt synd att Dick blev dödad på Posten när de stämplade frimärket. Jag borde aldrig ha frankerat brevet, de där mördarna på Posten förtjänar inte att man köper deras frimärken!

Pappa blev så ledsen att han håller på att bränna sin frimärkssamling i köket för att hämnas på Posten. Men det var ju tur att de stämplade Dick på huvudet, så han dog omedelbart och inte behövde lida .

Pappa ropar från krematoriet, jag menar köket, och undrar om du kan skicka tillbaka Dick så att han kan få honom uppstoppad. Det här är ändå pappas första husdjur och han höll verkligen av honom, så det är ett perfekt sätt för dig att visa dina kondoleanser.

Sörjande

/Kattis’  

I ett femtiotal brev till sin vän Sandra delar Kattis med sig av sina erfarenheter om livet, där hennes mycket märkliga nonsensskrivande pappa har en stor del…

Hysteriskt rolig på sina håll, så är det här en bok att tycka om, att skratta högt åt och faktiskt tänka att det kunde vara värre. Mycket värre, som när grannkatterna åt upp deras hamster och Kattis pappa skriver ett mycket argt och roligt brev där han bifogar ett riktigt roligt skämt för att de ska se att han menar allvar.”

* * * *

”Och jag har hittat en skitrolig bok!! Inte speciellt seriös eller djup, men hemskt rolig!! Jag började läsa lite i den i bibblan igår och den var så rolig redan på första sidan. Så jag var ju tvungen att låna den! Så nu har jag en perfekt bok att läsa på flyget! Den heter ’Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå’ av Vladimir Aurum Oravsky.”

17-åriga Marie-Terese på sin blogg.

* * * *

Ullvigymnasiet har ” Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” på sin webbsida sida ” Romaner med feministiska inslag”.

* * * *

Myndigheten för skolutveckling (MSU) upphörde den 1 oktober 2008. Det är osannolikt att anledningen till detta bortfall var föranlett av att MSU listade ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” på sin förteckning över rekommenderade böcker med

1/ feministiska inslag och

2/ roliga böcker.

* * * *

”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, liksom boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok” ingår i Bibliotekstjänsts vandringsutställning.

På omslaget av ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” syns systrarna Katharina och Aleksandra Oravsky Sandström

Enligt lexika, är tulipanaros ett idiomatiskt uttryck som fantiserar om en eftertraktad, men omöjlig förening. Den vidspridda boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” käftar emot.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

20 JANUARI LÖSENORDSBYTARDAGEN

Den 20 januari är utsedd till ”Lösenordsbytardagen”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Lösenordsbytardagen”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

Vad är lösenordsbytardagen? Det är lätt att svara på den frågan, eftersom den liksom ger sig själv. Det skulle vara mycket svårare att svara på frågan vad är koryféernas dag, inte minst när man inte vad koryfé är för slags krydda?

Själv brukar jag byta mina lösenord med min granne. Åtminstone en gång om året, eftersom det är den rekommenderade bytardosen. Glömmer jag ett eller två lösenord, spelar det ingen större roll, jag kan alltid fråga henne, även om jag numera vet att det antingen är hennes eller mitt födelsedagsdato, som lustigt nog, och trots att vi inte ens är tvi- eller trillingar, infaller på en och samma dag.

Det är inte klokt hur många siffror och datum en fullvuxen karl måste minnas. Ta mig som exempel: Datumet när Kattis föddes, klockslaget, hur mycket hon vägde, hur lång hon var. Nummerkoden till huvudentrén på jobbet, till min attachéväska, bankfacksnumret, telefonnummer till SOS-alarm, skatteväsendet och till Kattis och Aleks alla skolor. Telefonnummer till nummerupplysningen, datum när frugans körkort går ut, datum när hon senast fick blommor av mig, alla cykelramsnummer, styrkan på batterier som driver den elektroniska fickkalendern, artikelnummer på dammsugarpåsen, kod till Bankomatkortet, alla namnsdagar, bröllopsdag, när marsvinet och de sju guldfiskarna fyller år. När Neil Armstrong tog sitt jättesprång för mänskligheten, när Titanic sjönk, antal dikter jag skrivit, antal språk de är översatta till, hur lång denna lista redan hunnit bli? Puh!

Trots att den är mycket begränsad tycker man sig se att den är oändlig.

För några veckor sedan var jag i Vattenpolen, så heter elektroaffären, för att köpa påsar till vår dammsugare, en Hugin. (Eller heter den Munin?) Men det fanns många modeller och plötsligt stod jag där som en snopp på bröllopsnatten och jag kunde inte komma på modellens nummer. Jag försökte med 2345, men det var fel, självklart. Det är ju den personliga koden till min dator. Eller? Det kanske är de fyra sista siffrorna i Aleks personnummer? Jag blev genast osäker och den kundvana försäljerskan i affären märkte det. Hon försökte hjälpa mig genom en associationslek för att förbättra min förmåga att minnas. ”Om ni skulle vara född i november så kan ni använda det, om ni behöver komma ihåg nummer 11… November och månaden 11, förstår ni?”. Försäljerskan tittade vänligt på mig och såg ut som lärandets och utbildningens general Jan Arne Björklund, som alltid kommer med klart oumbärlig pedagogisk hjälp.

”Jag är född i januari”, svarade jag ”och november betyder den nionde månaden, liksom december betyder den tionde, september den sjunde, och oktober den åttonde”, lärde jag ut.

”Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog, kanske för att underlätta för somliga, samma dag, alltså den 23 april fast några år senare, nämligen år 1616. Miguel Saavedra de Cervantes, han med Don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza, dog också den 23 april 1616, men ändå dog inte de på samma dag”, undervisade jag i ett tappert försök att bilda henne en aning. Försäljerskan glodde på mig som om jag var mer hjärnhandikappad än min utländska brytning antydde och tittade ut genom skyltfönstret i hopp om att det skulle komma in en livslevande riddare Arn Guillou med två blodbestänkta korpar på sina axlar och lyfta bort henne så snart hon tackat OUI till hans frieri.

”Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England på den tiden”, förtydligade jag.

”Hade de?”, frågade hon med osäker och en aning skrämd röst.

”Ja, det hade de. Ta till exempel Oktoberrevolutionen i Tsarryssland som påbörjades den 25 oktober, men firas den 7 november, eftersom ryssarna numera accepterat vår gregorianska kalender. Förstår ni?” frågade jag. ”November är i och för sig vår elfte månad, men ordet ’nove’ betyder nio.”

”Jo nio är en förrädisk siffra”, mumlade försäljerskan för att lätta något på stämningen. Hon lyckades och jag kunde fortsätta.

”’Storrrrrmen’, ’Stormen’” sa jag. ”’Stormen’ var Shakespeares sista verk och sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ’Stormen’ av Sibelius och den blev också hans sista verk. Sedan dog även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners, Dvořáks. Schuberts symfoni nummer 8 i h-moll är den ofullbordade och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva färdigt den, men så var det inte.”

”Nähä?”

”Joho! Mahler försökte förlänga sitt liv genom att lura Beethovens vålnad som hävdar att man bara får skriva nio symfonier och kastade sig därför över verket ’Das Lied von der Erde’ som först var menad att vara hans nionde symfoni men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester. Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer 10 ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed även död. Döden är knappast lättlurad. Kompositören Weber, inte han med ’Friskytten’ utan Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat när tyskarna år 1945 äntligen drevs ut ur hans hemland, men blev senare vådaskjuten till döds av Fritzlands egen befriare, en amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att rasta sin hund.”

”Hund!”, lyste jag plötsligt upp. ”En fyra för fyra ben, en etta för huvudet och ytterligare en fyra för de fyra bokstäverna i det djävulska ordet hund! Får jag två Muninpåsar 414, tack”, sa jag riktigt lättad.

Försäljerskan tog fram två Hugindammsugarpåsar och sa lättad, men med en pålagd serviceinriktad röst och ett falskt leende: ”Två gånger 72 kronor, det blir 154 kronor. 154 kronor, tack.”

Jag överlämnade en plastpåse fylld med femtioöringar, 288 för att vara exakt. Sedan tog jag mina dammsugarpåsar och sa innan jag lämnade butiken: ”Det är exakt på öret. Jag minns nämligen även priset på nästan alla varor.”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

21 FEBRUARI INTERNATIONELLA MODERSMÅLSDAGEN

Den 21 februari är det internationella modersmålsdagen. Dagen instiftades av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald. 

För dem som försvarar det obefläckade språket, måste den samtida vardagen te sig något obehaglig, eftersom det i dag är svårt att helt undvika möten med folk från andra kulturer som medvetet eller omedvetet behandlar det svenska språket på ett öron- och ögonpinande vis. För oss andra är denna tortyr synonym med oundviklig och välkommen utveckling.

Salman Rushdie, Kazuo Ishiguro, Vidiadhar Surajprasad Naipaul, Ben Ockri, Vikram Chandra, Rohinton Mistry och Arundhati Roy är några som skriver på, för en beskyddare av status quo, ”iögonfallande dålig engelska”. De flesta andra framhäver just dessa invandrade författare som språkförnyare, ergo som nya och livsviktiga skott på traditionens prunkande träd.

Det stolta svenska språket, den stolta svenska traditionen, har inget behov av självutnämnda eller statsfinansierade språkväktare om det är meningen att språket, och inte en petrifierad tradition, skall leva vidare. Liksom den moderna engelska, och även amerikanska, litteraturen i hög grad har den etniske, gentemot en mumifierad ”akademi” arrogante författaren att tacka för sin imponerande livskraft, har även den svenska litteraturens Parnass en hel del att vinna genom att blanda blod och saliv och acceptera en viss grad av ”orenhet”.  

Göteborgs kommunstyrelse prisbelönar välskrivna tjänsteutlåtanden. Priset 1989 – alltså bara för 26 år sedan – fick en i kurialstil författad kria som inleddes: ”Stadskansliet hemställer att kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige besluta

1/ att uppdra åt fritidsnämnden att, med beaktande av innehållet i motionen och i stadskansliets tjänsteutlåtande i ärendet 1989-01-18, i samarbete med fastighetsnämnden och övriga berörda nämnder och andra organ utreda förutsättningarna för ett Ungdomens Hus i Göteborg, samt

2/ att motionen skall anses besvarad genom beslutet enligt mom 1. ovan.”

Kul. Inte sant? 

Den främste bland de danska högromantikerna, Adam Gottlob Oehlenschläger, knöt an sitt författarskap till sextonhundratalet, det vill säga den danska litteraturens gyllene tid, medan hans samtida, Hans Christian Andersen, befläckade den danska litteraturen med influenser från främmande, till och med orientaliska, källor. Dessutom stavade Andersen lika bra som den något dyslektiske kungen Carl XVI Gustaf, och det kulturella etablissemanget höll på att skratta ut honom totalt.

Vi minns naturligtvis dagligen den kultiverade Oehlenschläger tack vare nationalsången ”Der er et yndigt land”, som är författad av honom. Men de kritiker som hånade Hans Christian – märk hur familjär jag är med honom – är ihågkomna av liknande orsaker som den rebelliske Mozarts samtida motpart, den musikaliskt korrekte Antonio Salieri. 

Epitetet ”språkligt inkorrekt” är släkt med det officiella värdeomdömet ”entartete Kunst”, det vill säga konst som är ”urartad” och ”degenererad”. Från kravet på korrekthet till kravet på även ”politisk korrekthet” är steget kort, vilket alla som mötte exempelvis censorn Zjdanovs krav på renhet, säkerligen kan intyga.

Den språkliga korrektheten är ett påfund som den rädde klamrar sig fast vid och på så sätt bara förlänger sin smärta förorsakad av rädsla för förändring och xenofobi.

Av det ovanskrivna har det redan genant påtagligt framgått att jag varken är någon Cornelis Vreeswijk, Harry Schein, Ilmar Laaban, Georg Klein, Zenia Larsson, Sigrid Combüchen eller Jacha Golowanjuk; invandrarförfattare som väcker min avund när jag ser den lätthet och det djup som finns i deras förhållande till det svenska språket. Men numera klarar jag mig, och som du vet, hittar jag inte bara förlag som vill ”ge ut mig”, utan även läsare och läsare och läsare och läsare. Vägen dit var inte oproblematisk.  

Landet som jag rymde ifrån hette Tjeckoslovakien på den tiden, och delen öster om Mähren hette redan då Slovakien. Jag är född i den östligaste delen av Slovakien och därför är det inte lätt att bestämma mitt modersmål. Modern flydde nämligen från Zakarpatska oblast i västra Ukraina och hennes modersmål var rusinska. Men det språket talades inte i min födelseby, utan det var ungerska. Fem år senare flyttade vi till ett slovakiskt talande område…

De slaviska språken ligger så pass långt ifrån det svenska att om man inte behärskar engelska, tyska eller andra språk som är gångbara i Sverige, tvingas man att lära sig svenska relativt snabbt. Jag minns att jag läste ”Romeo och Julia” i Carl August Hagbergs översättning efter ungefär tre månader här i landet. Jag läste lika mycket i ordboken som i dramat, vilket jag studerade på både svenska och slovakiska samtidigt, för att kunna jämföra, och jag tyckte att denna inlärningsprocess var intressant och underhållande i princip hela tiden.

Jag tror att jag efter ett år var lika bevandrad i mitt nya språk som jag är i dag. Detta gällde mitt ordförråd. Att självständigt och helt utan hjälp också kunna skriva ner mina tankar grammatiskt rätt, är en helt annan och utdragen historia. Det är som att efter en svår hjärnskakning i en bilkrasch arbeta sig tillbaka till förarsätet och vinna ett 24-timmarsrally.  

Det finns folk som vanligtvis önskar sig det som de har svårt att uppnå, och inte har direkta förutsättningar för. Helen Keller är en självskriven hjältinna och inspirationskälla för alla oss som vill hitta den osynliga dörren genom vilken vi kan gå in DIT, det vill säga till platser som inte var menade för oss.

Den i barndomen poliodrabbade OS-sprinterdrottningen Wilma Rudolph är en annan sådan hjältinna. Den tredje hjälten är Demosthenes som trots sin stamning, trots hål i gommen, trots axelryckningar och spasmer, trots så svaga lungor att hans röst knappt hördes, trots oförmågan att forma munnen och tungan för att uttala vissa bokstäver, trots en tillbakadragenhet och blyghet, blev antikens störste talare, tack vare målmedveten träning med kiselstenar i munnen och genom andra osannolika, dock verksamma hjälpmedel.

Jag kan rabbla upp ytterligare ett 50-tal musik-, idrotts- och litteraturhjältar som med sin vilja bevisat att deras handikapp varit lika oöverstiglig som Berlinmuren. Jean Dominique Beuby författade sin bok ”Fjärilen i glaskupan” med sitt vänstra ögas blinkningar, det vill säga med den enda muskel av kroppens flera tusen som han hade kontroll över.

Tycker du att du kan, eller tycker du att du inte kan, så har du rätt i båda fallen.  

Önskan att ta i besittning det man inte har förutsättningar för är inte enbart mänsklighetens drivande kraft, utan det kan även vara dess gissel, vilket alla kan intyga som haft det tvivelaktiga nöjet att konfronteras med en människa som i folkmun sägs vara på fel plats. Dessa motpoler kan definieras som utvecklingens dialektik. Ett steg fram och ett något mindre steg tillbaka. Mänskligheten går ständigt framåt även om energiåtgången i några fall kan vara oproportionerligt stor.

Vad har detta med fallet Vladimir Aurum Oravsky att göra?

Låt mig börja långt borta i tiden.

Jag var en A-elev, om betygen utgör grund för en bedömning. Bara stora A. Alltid och så långt ögat kunde nå. Två skavanker fanns det dock; det var modersmålet och ryska. Som schemalagt skolämne alltså. Där var jag hopplös i kvadrat. Om modersmålet är det språk man ammar sig till, så var mitt modersmål något som ingen någonsin hört förut, förutom min far, jag och de vänner och grannar som min invandrade mor outtröttligt berikade språkligt.

Ryskan, som var det enda obligatoriska språket på skolschemat, var jag inte bättre i och hade inte min moder i hemlighet matat vår ständigt berusade husvaktmästare Slivka med plommonbrännvin, så skulle han högst sannolikt i en av sina kontinuerliga rapporter till polisen angett, att min felande ryska hade sin orsak i min i grunden felaktiga inställning till vårt ryska brödrafolk.  

Trots denna min monumentala oförmåga att lära ett språk, beslutade jag mig för att inte bara lämna mitt land och flytta till ett annat – där ett slaviskt språk till vardags var lika gångbart som swahili, utan jag bestämde mig även för att nyttja det nya språket som ett osvikligt verktyg för anskaffning av aktning och välstånd.

Kunde polacken Joseph Conrad, ungrarna Stephen Vizinczey, Arthur Koestler och George Mikes, österrikisk-ungerskan Gitta Sereny, irländaren Samuel Beckett, tjecken Milan Kundera, svensken Joel Hägglund mera känd som Joseph Hillstrom eller Joe Hill, för att nämna en oktett bland ett tjog av mina språkhjältar, så borde även jag kunna, måste jag ha fantiserat i stället för att utgå från min begåvning, det vill säga fakta, och riktigt tänka till. Men när har en anorektiker märkt att det benrangel som stirrar på henne från spegeln som ett döende koncentrationslägeroffer inte är likt en klotrund statsledare?

För en hel del utlänningar låter det svenska språket lika melodiskt och differentierat som ett nagelstreck på svarta tavlan. Inte för mig. Jag tycker att det är ett oerhört vackert språk inte minst när det är mina barn som talar det. Men skillnader mellan långt ”y” och kort ”i” eller ”ä” och ”e”, ”o” och ”u” existerade inte för mig, och både vokaler och konsonanter kunde komma och gå och byta plats sinsemellan precis hur de ville, så det var ett helt företag att slå upp nästan vilket ord som helst i en ordlista. Det finns nämligen inte så få permutationer på ett ord med säg sju bokstäver. Pröva själv!

Det finns dock saker som är svårare att bära än det ovan skrivna, eftersom de möjligen kommer att ha en livslång verkan:

Jag har aldrig talat mitt modersmål med mina barn, eftersom jag önskade att de skulle genomgå samma inlärning som andra svenska barn. Då jag inte hade något barnspråk på svenska, talade jag vuxenspråk med dem. Om jag någonsin sa ”nalle” så menade jag en mobiltelefon, jag sa alltså ”björn” när jag talade om eller i pekboken pekade på en björn. En katt var en katt eftersom ”kisse” i min värld var slangord för en läroverkselev.

Jag sjöng inga svenska barnvisor för mina barn eftersom sådana inte fanns i mitt huvud och alla vet hur sådana låter när man lär sig dem i vuxenålder. Alienation fanns där från starten; jag talade på alla vis ett främmande språk med dem.

Vore mina barn pojkar så skulle deras växt och utveckling räcka mig en hjälpande hand. Tjejer, hävdar min hustru, dras automatiskt till dockor, smink och modegrejor och det är dessvärre ämnen och en livsstil som än så länge inte förenar oss så värst mycket. Språket är mycket mer än de ord det består av, vilket det kan ta smärtsamt lång tid att upptäcka och komma över.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

22 JANUARI FÖDELSEDAGENS DAG

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag.

Yes meine Damen und Herren, den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”.

Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

I dag är det min födelsedag. De flesta människor firar sin födelsedag som om det var deras egen förtjänst att de föddes. Så är det inte. Du, liksom jag, har inte den minsta faktologiska anledningen till att ta åt sig någon som helst ära för din egen tillblivelse. Möjligen kan du berömma dig för att du fortfarande finns bland oss, trots att världen är nersmutsad med Jönköpings-Posten och kolibakterier. Men du är ändå det bästa som kunde ha blivit av det möte som din biologiska far och dito mor var med om i höet eller Katarinahissen eller var det nu var som din biologiska fars spermier tog tävlan om din mors äggpokal.

I dag, när det finns 6 973 738 433 människor på Jorden, föds ytterligare 5 barn i sekunden. Så under tiden som jag skrev den här meningen, ökade vårt antal till 6 973 738 438, förutsatt att ingen dog av den ovannämnda nedsmutsningen eller någon annan orsak.

Över 19 och en halv miljon, det vill säga cirka en 365-tedel av alla människor, är födda på samma dag som jag. Det går naturligtvis inte att nämna här alla, det är trots allt inte Jönköpings-Posten du valde att läsa, men jag skall ändå nämna några. Francis Bacon, George Gordon Byron, Grigorij Rasputin, D.W. Griffith, Francis Picabia, Thor Modéen, Porfirio Rubirosa, U Thant, Bruno Kreisky, Bill Bixby, John Hurt, Christoph Schönborn, George Foreman, Michael Hutchence, Steven Adler, och efter alla dessa, han, som jag ställer framför alla andra, min personliga hjälte, om än inte förebild, August Strindberg, född på en snövit grön måndag, anno 1849.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”, inleder Strindberg ”Hemsöborna”. Jag kom i augusti 1968, några dagar efter Warszawapaktens tankburna befrielse.

Jag är vattuman, alstrad i Tjeckoslovakien. I mondän astrologi är vattumannen associerad till länderna Sverige, Etiopien, Preussen, Kanada och Polen. Visserligen är jag inte skrockfull men det vore dumt av mig att avböja ödets hjälp. I Etiopien är männens medellivslängd 37 år och så finns där bara 31 biografer på 31 miljoner invånare. Vilken trängsel. Du inser att jag inte kunde ha Etiopien som alternativ till Tjeckoslovakien. Med hänsyn till det ovanskrivna och vattumannens övriga predispositioner föreställde jag mig att Sverige onekligen lämpade sig bäst för mig. Tänk att ha himlen på sin sida.

Kännetecknande för Vattumannen på det psykologiska planet sägs vara – enligt en beskrivning lånad från Carl G. Liungmans bok ”Symboler, västerländska ideogram” – sällskaplighet, samarbetsvillighet, uppfinningsrikedom, intelligens, objektivitet och humanism. Det måste ha varit en vattuman som skrev det. Och bättre, eller som vi svenskar säger, värre blir det. I astrologisk symbolik är det kosmiskt vatten, medvetenhetens vatten och intuitionens vatten som Vattumannen häller över jorden, trogen sin insikt att alla människor är bröder och systrar med varandra. Vattumannens tecken ω är en symbol för människan förverkligad genom denna insikt om mänsklighetens grundläggande jämlikhet. Du märker att ω är liksom likhetstecken (=), som bildas av två lika långa parallella streck, det vill säga att synintrycket avslöjar den inneliggande idén, att innehållet uttrycks med sin grafiska form.

En annan grundläggande aspekt för vattumannen är kommunikation via alla media, särskilt intuition, telepati, och elektronik. Nyckelord för människor födda med solen i ω är sällskaplighet, arbete för humanitära ideal och idéer, strävan efter vänskapliga förhållanden med alla sorters människor, intuitivitet och intelligens. Enligt den astrologiska symboliken ska tidsåldern från omkring mitten av 1900-talet – vattumannens epok anses ha börjat år 1962 – och fram till år 4100 bli en humanismens, medvetenhetens och framstegens epok.

Eftersom jag föder mig genom att ta betalt för att jag placerar alfabetens olika bokstäver efter varandra i enligt mig lämplig ordning, utsätter jag mig för att andra människor skriver om mig respektive om mina iordningställda bokstäver. I förekommande fall kan jag då begåvas med släktnamn Gravsky, Dravsky, Voravsky, Orvsky, Orabsky, Oravski, Orvavsky, Orvasky, Joravski, Iravsky och Oravsk, och förnamn Valdo, Vivaldi, Vildimir, Valdemir, Valdimir, Waldemir, Wladi, Vlady, Vladys, Waldi, Valdy, Vladim, Wadim, Blabimir och Bladimir.

Undrar du hur jag ställer mig till det? Låt mig svara med ett ursvenskt, pur svenskt ordspråk: ”Gråt inte över spilld mjöd”.

(Sorry, jag menar ”Kärvt barn har många namn”, givetvis.)

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

27 FEBRUARI INTERNATIONELLA ISBJÖRNSDAGEN

I dag, den 27 februari, är utsedd till ”Internationella isbjörnsdagen”. Vem som har utsett den 27 februari till ”Internationella isbjörnsdagen” vet jag ej, men mycket tyder på att det knappast var någon isbjörn. I annat fall skulle den kloka ugglan Wikipedia, nämna det.

På grund av växthusgaser i atmosfären, rapporterar en rätt så enig forskarkör, smälter den arktiska havsisen tidigare år efter år och det sägs att många isbjörnar förlorade därmed sitt navigationsverktyg och i arktiska Kanada har isbjörnar setts i skogar så långt som 200 km in från kusten…

Tim Cook, Apples CEO, skriver på Apples webbplats: ”Vi beklagar verkligen det besvär som detta inneburit för våra kunder och gör allt vi kan för att förbättra Kartor.” Det var inte isbjörnarnas vilsna vandringar som Cook menade med ”detta”.

Man kan tillsammans med Tim Cook konstatera, att Apples kartor inte alltid var till stor hjälp, och i konsekvens med det, släppte Apple återigen sin konkurrent Google och Googles kartfunktion in i Iphones upphaussade värld. Googles kartor har därmed fått ett slags certifikat på en norm, närapå jämförlig med arkivmetern och arkivkilogrammet. Det finns säkerligen en och annan läsare som minns den tiden, när knappast någon – förutom några hästhandlare till köttfärsleverantörer – ifrågasatte nötköttets renhet i en djupfryst lasagne och kom inte ens på en avlägsen tanke, att kanske en och annan brunte halkat ned i nötfärsen. Det brukar vara så, att först när man är bekant med något, blir man uppmärksam på det. Här kommer ett exempel på Googles felbarhet, med utgångspunkt från Jönköpings kanske pampigaste byggnad, Tingsrätten. Dess adress är Hamngatan 15, något som även Google uppger. Men när man klickade på länken ”street view” http://maps.google.se/maps?hl=sv&sugexp=crnk_timediscounta&gs_rn=4&gs_ri=psy-ab&cp=13&gs_id=1f&xhr=t&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.r_qf.&bvm=bv.42768644,d.bGE&biw=1273&bih=618&wrapid=tljp1361547498908024&um=1&ie=UTF-8&q=tingsr%C3%A4tten+j%C3%B6nk%C3%B6ping&fb=1&gl=se&hq=tingsr%C3%A4tten&hnear=0x46508031565bd12d:0x8b01be57dcc2f66d,J%C3%B6nk%C3%B6ping&cid=0,0,15077445582655886642&sa=X&ei=8JAnUanyKOSl4ASKxoCIBw&sqi=2&ved=0CIUBEPwSMAA hamnade man utanför ingången till Länsstyrelsen.  

Man kan naturligtvis klicka även på det fotografi som Google Maps erbjuder som foto av Jönköpings Tingsrätt http://www.panoramio.com/photo/13469474, och då landar man visserligen utanför Tingsrätten, men inte den aktuella, utan den som var belägen vid Östra Storgatan vid Hovrättstorget i Jönköping, då det begav sig. Även det äkta fotografiet från luften, indikerar den gamla adressen vid Hovrättstorget.  

 

 Traditionell karta, med Tingsrätten utpekad på Hamngatan, dock ej vid västra infarten till Munksjöbron, utan på helt andra sidan, i närheten av Slottsbron. Och så erbjuds vi ytterligare ett luftfoto och det är lika felaktigt som den ovanbeskrivna kartan.

 

Inte så få fel på denna adress, eller hur? Å andra sidan, Katarina den Stora, stavade det ryska ordet ”esjtjo” som ”istjo”, det vill säga hon klarade av att göra fyra fel i ett ord med tre bokstäver. Det gör inte ens vår älskade kung om, skulle jag tro. (ещё, läs esjtjo; исчо, läs istjo. Fel 1: ”и” i st. f. ”е”. Fel 2: ”о” i st. f. ”ё”. Fel 3: ”сч” i st. f. ”щ”. Fel 4: ”с” i st. f. ”ш” (om nu den stora härskarinnan valde att bruka två bokstäver i st. f. en, dvs. för ”щ”.) Katarina II av Ryssland var dotter till Kristian August av Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabeth av Holstein-Gottorp och hon kom till sitt nya land först vid 15-årsåldern… Så Google befinner sig i ett gott blåblodigt sällskap.

Vad är det, det välkända ordspråket stipulerar? Om kartan inte stämmer med verkligheten, gäller kartan. Men vilken, av alla dem som Google Maps presenterar? Vad är din åsna om det, isbjörnen?

PS. Jag påpekade felet för Google Maps och de var snabba på att göra flera nödvändiga ändringar enligt mina anvisningar. Dock, och detta är rätt så svårförklarligt och därmed svårförståeligt, bilden på den gamla tingsrätten, den som håller på att omvandlas till en kinesisk restaurang, håller sig fortfarande kvar, se http://www.panoramio.com/photo/13469474

Kompromissens tulipanaros är inte alltid den mest eftersträvansvärda blomma.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

28 FEBRUARI INTERNATIONELLA MUSARMSDAGEN

Den 28 februari är utsedd till ”Internationella musarmsdagen”. 

Jag vet att jag inte borde lyssna på denna trängande och förrädiska impuls men jag är svag och hon, Katla He(b)be, är ändå inte hemma. Jag lånar således hennes bok ”Lathund för ambitiösa katter : Rhapsody in blue and yellow för blågula och rödgröna katters ett till flera in- och utandningsorgan : en nervkittlande historisk krönika kring uppklarade och ouppklarade brott” och börjar läsa:

”Jag älskar skarpa och orädda samhällskritiker, såna som är emot McDonalds imperialistiska fast-food-kultur-dominans eftersom de har genomskådat världen och vill hjälpa inte bara den utan även Burger King. Trots den stora risken att inte få ett gratis kramdjur vid köp av en Big Mac, fortsätter de sin kamp och följer chairman Fidel Cattro som oxå håller kramdjuren på avstånd.”

Kan detta vara min avkomma, tänker den förskräckte foreign whiten. Jag plågas av kronisk katarr, ständigt återkommande katatoni och en lobotomerad son. Siamesen pekar på Katla He(b)be:

”Där är hon, Tass!” ropar han.

Alla låtsas som om han aldrig sagt det, och siamesen är plötsligt helt ensam vid sitt bord. Katla vet att hon kallas Tass. Hon vet oxå att det inte är på grund av hennes kontakter med den sovjetiska nyhetsbyrån Telegrafnoje Agenstvo SSSR. Hon är Tass eftersom hon är lumpen, rent av tas-kig.

”Tjata noga. Harry Warren och Mack Gordons ’Chattanooga’, ’Chattanooga Choo-Choo’.

Musarm heter den senaste svenska folksjukdomen. Jag får kontinuerliga rapporter om att mellan en miljon och två miljoner av mina svenska undersåtar dras med den. De ber direkt till mig. Och ju mer ont de har, desto mer knäfaller de för mig. Då lägger jag tassen på en eller två och låter dem svimma av upphetsning i mitt videoregistrerande teams åsyn. Via Internet sprids miraklet till alla musarmarna. De gråter av hängivenhet och glädje, de lyder av smärta när de ser mig in action. A true sadomasochistic interactivity.

Högsta domstolen har klargjort att en katt inte är en sak. Och det är bra, annars skulle inte ens jag som själv är en katt få veta det. Fast mycket beror på ens eget självförtroende, vilket i sin tur åtminstone delvis är avhängigt av hur andra ser på en. En katt blev svårt biten på Reimersholmen av en hund. Katten opererades men operationen blev inte lyckad och katten avlivades. Eutanasi. Operationen och dödsprutan kostade 6 000 riksdaler och det var oxå den summan som den forne kattägaren begärde av hundägaren. Men hundägaren ställde sig på bakbena och hävdade att en sådan katt skulle kosta högst en hundralapp. Tingsrätten, hovrätten och även HD styrkte kattägarens krav och fastslog att ett sällskapsdjur inte kan betraktas som vilken sak som helst, att ägaren hade rätt att försöka rädda sin katt, att vårdåtgärderna inte var medicinskt ogrundade och att hundägare följaktligen bör pröjsa för allt inklusive rättegångskostnaderna. Efter den domen fick sig hunden säkerligen sina fiska varma.  

”De som inte upps-katt-ar mig kan lika bra börja skriva sitt testamente”, tänker Katla, och tanken passerar hennes panna med stora toxiska bokstäver som på en elektronisk anslagstavla.

Med giftig nagellack på sina klor drar hon fram lappen med anteckningar hon vill stödja sig på under sitt tal, och med den följer det hopvikta pappret från herr Cato Katzelmacher. Frestelsen att läsa det är större än någonsin. Och de trettio åren av hemlighetsmakerier har faktiskt passerat. Kanske inte på dagen, men här gällde det inte avslöjandet av Olof Palmes mördare, eller hur?

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

20 MARS VÅRDAVJÄMNINGSDAGEN

Några tankar med anledning av vårdavjämningsdagen.

”Life is partly what we make it, and partly what it is made by the friends we choose” sade Tennessee Williams som dog av en kapsyl.

En natt, när han hade svårt att hamna i Morfeis armar eftersom han grubblade över Svenska Akademiens ärevördiga medlemmars totala blindhet och ingen upplevelse försåg honom med katharsis, tog han fram sin sovmedicin och spontan som han var, använde han kapsylen som sked och precis som om han var van vid att svälja skeden tillsammans med medicinen, kom också kapsylen ner i halsen och, ja, ni kan redan slutet, kvävde honom.

Tennes grav är känd – Amadeus okänd. Molière blev nästan inte begravd alls eftersom den kyrka som trodde sig bestämma både över döden och evigt liv var mot Molière som var fräck nog att inte bara författa utan även iscensätta ”Tartuffe”. Shakespeares samtida, dramatiker Ben Jonson däremot, visades en så stor ära att han blev begravd i Westminster Abbey. Men för att inte uppta en alltför stor plats, begravdes han i upprätt ställning. Och eftersom detta inte ansågs vara helt comme il faut återställde man ordningen genom att ställa honom upp och ner, det vill säga med svamparna uppåt.

Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog – kanske för att underlätta för litteraturvetarna – också den 23 april, fast någon senare årgång, 1616. Miguel Saavedra de Cervantes, han med don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza, dog också den 23 april 1616, men ändå dog de inte samma dag. Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England.

Även om inte alla kulturer använder sig av samma tideräkning och kalender, det som de har gemensamt är att man festar i gemenskap med sina närmaste för att välkomna ett nyår, äter god och gärna symbolladdad mat, exempelvis fisk, eftersom dess fjäll tolkas som rikedom, man skålar med varandra och avger olika nyårslöften, något som somliga är så förtjusta i att de avger ett och samma löfte år efter år efter år, så länge de bara har skam i kroppen. Först att de exempelvis slutar röka de hemska cigaretterna, sedan att de skall röka bara inhemska cigaretter för att stödja den hemska industrin, sedan att de inte skall röka samtidigt som de är inkopplade på järnlungor…

De flesta nyårslöften har med ätande, vikt, stress, motion och rökning att göra.

Är man tillräcklig kosmopolitisk så kan man avge sitt nyårslöfte ett flertal gånger under ett pågående år. Iranier firar sitt nyår i februari och inte långt efter firar Kambodjaner och Laotier. Perser möter sitt nyår vid vårdagjämning. Judarnas Rosh Hashana varierar, det är anpassat till lunarisk kalender. En västerlänning, troende, ateist eller agnostiker, kan tänka sig att fira nyår precis vilken veckodag som helst så länge den uppenbarar sig decembermånadens sista dag.

I Stockholm hölls 1986 en konferens om säkerhet och FÖRTROENDESKAPANDE åtgärder. Man kom överens om att slutdokumentet skulle vara undertecknat den 19 september vilket det också står på dokumentet, trots att det var den 22 september man undertecknade det. När konferensdeltagarna märkte att de inte skulle komma till något slutresultat den 19:e så beslutade de att helt enkelt stoppa klockorna i sammanträdeslokalen och så fortsatte de att förhandla. Tre dagar senare var de eniga och klockorna sattes igång igen. Så blev den 22 september 1986 i Stockholm till den 19 september samma år och i samma stad. Oktoberrevolutionen i tsarryssland påbörjades den 25 oktober, men firas den 7 november, tack vare den numera accepterade gregorianska kalendern. EU:s budget räckte inte ända till slutet av året, så man beslutade att avsluta det redan i oktober. Sedan dess sträcker sig EU:s budgetår från oktober till oktober. Den öldränkta världsberömda Oktoberfesten i München hölls i september. Den ryska oktoberrevolutionens påverkan sträckte ut sig under 72 plågsamma år. Ordet ”detje/ dece” i ordet december betyder tio fast det sedermera är årets tolfte månad och ”nove” i ordet november betyder nio och inte elva. Så malar det på i min depå med anledning av vårdavjämningsdagen.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.