Bilder

TATUERINGAR DEL 5

Jag var hos veterinären med vår katt. Vi var bara två i väntrummet. Han och jag.

 ”Vad glor du på?” angrep mannen mig. ”Är det kanske något märkligt med mig?”

 ”Nej!” ljög jag, eftersom jag egentligen tyckte, att lite konstig var han allt.

 ”Då så. Sluta glo då!”

 Jag la mina tassar på mitt ansikte som om jag tänkte, men jag betraktade mannen mellan mina klor. Att han var, ta mig fan, tatuerad precis överallt kunde vem som helst se, men att han var lik en öppen bok som ropade massor av meddelanden till omvärlden såg jag först nu. Fast jag har inga fördomar, inte mot poesi eller vad det nu var han var garnerad med. Han kanske ville få hjälp med att ömsa skinn, tänkte jag medan jag läste:

 ”Vi s-s-s-s-s-stammar, vi ha-ha-ha-ha-haltar, vi se-se-se-se-ser inte, vi hö-hö-hö-hö-hör inte, vi va-va-va-va-vad sa du? Jo, Ni du-du-du-duger. Ni ha-ha-ha-har så ro-ro-roligt och skra-skrattar.”

 ”Jag ser att du glor”, sa mannen på nytt.

 ”Vad?” sa jag, som om han stört mig i mina djupaste tankar, medan jag läste vidare: ”Råndy wåndy sratsa patsa, kåcka låra peta såra, Moser Moser, fifta fifta, Socco Socco vifta skifta!”

 Det var något i hästväg, eller hästspråk. Det var kanske det som djurdoktorn skulle översätta till människospråk, fabulerade jag.

 ”Kom hit missen”, sa han, ”du får läsa i lugn och ro. Vi behöver inte leka katt och råtta-leken med varandra”, inbjöd mannen.

 ”Va snällt!” sa jag. ”Det har alltid varit min dröm att kunna läsa andras tatueringar på ett djursjukhus. Är du bussig och öppnar skjortkragen då?”

 ”Jag undrade just var du ville börja”, sa han och knäppte upp skjortan. Hans bringa var full av texter utformade som labyrinter, ornament och olika figurer. Det var säkert meningen att texten skulle paras ihop med utformningen och att olika texter och olika figurer tillsammans skulle bilda ett nytt, kanske hemligt och kodat, meddelande.

 Jag var tvungen att vända och vrida på huvudet när jag läste, eftersom jag knappast kunde vrida på mannen som en bok eller ett ark papper.

 ”Det finns hundra miljoner miljarder gevärskulor som drömmer om högsta vinsten, sex miljarder människohjärtan. Tänk om bara var tjugomiljonte får fullträff”

 ”van Goghs kängor hänger fastspikade på väggen, människan stönar på grund av spiken hon fick i foten”

 ”All offentlig makt utgår från folket. Invandrare verkar inte räknas in i det”

 ”Möjligheten att rösta bort demokratin bör vara förbjuden i lag”

 ”Megerexi är motsats till anorexi, avtalsstridig strejk är en nödvändighet”

 ”Ett ändlöst ögonblick av ingenting är lika genomförbart som effektivitet utan demokrati”

 ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”

 ”Framgång är en väg till undergång. Är man framgångsrik så väcker man kritik, missund och avund. Vill man däremot leva i lugn och ro bör man hålla sig under genomsnittet”

 ”Väderprognos: Svenskarna är heta på gröten, de brinner för att avskaffa utlänningar. Sverige är ett synnerligen kallt land”

 ”Svenskar tål inte kritik! Men om du håller med mig, så har jag fel”

 ”Hitler sa: ’Inget i Partiet försiggår utan min vilja’”

 ”Ordspråket säger: ’Den som ger narren goda råd, han häller vatten i ett såll’”

 ”Du verkar va extra tjockhudad”, kommenterade jag det lästa. ”Såna djupsinnigheter får knappast plats på ett vanligt skinnfodral.”

 ”Jag gillar din ärlighet. Du får läsa mitt film­manuskript. En filmmusikal.”

”Jaså, du är filmregissör? Oau? Mjau?”, kommenterade jag ledigt. ”Vad heter musikalen?”

”Århundradets kärlekssaga! Vad annars!” svarade han.

”Vad annars?” bekräftade jag.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

TATUERINGAR DEL 4

Visst är det lite lustigt: I morse hade jag inte minsta aning om att mitt minne är belastat med så mycket som ens med en enda berättelse om tatueringar och nu, en och en halv timme senare, är det som om min hjärna drabbades av Montezumas hämnd och det bara väller fram självupplevda berättelser om och kring tatueringar.

OK. Jag skall skriva ytterligare en timme och sedan tar jag Loperamid.

Simone visade intresse för min teatermonolog ”AlieNation”. (Yes, titeln stavas så.) ”AlieNation” handlar om ett banalt missförstånd med fatala konsekvenser och oprovocerat våld. Den är skriven för en man, men jag höll med Simone att en kvinna skulle kunna spela den lika trovärdigt.

Jag brukar inte träffa alla dem som spelar i mina pjäser, långt ifrån, men Simone insisterade på en träff.

Just då medverkade hon i en teaterproduktion i London och skulle jag kunna tänka mig att träffa henne, så skulle hon ordna att jag fick en tur och retur flygbiljett mellan Köpenhamn och London.

En vecka senare var jag inkvarterad på samma, centralbelägna hotell som hon.

Simone lät mig begrunda den tatuering som hon blev färdig med kvällen innan. Vid första anblicken skulle man kunna tro att den föreställde två ormar under deras parningsakt, men all sann konst är som homonymer och polysema, all sann konst är som Hermann Rorschachs bläckplumpar, som plägas vid perceptuellt kognitivt personlighetstest.

Simones tatuering föreställde DNA:s dubbelhelix. Varje atom var färgkodad efter dess atomslag. Syre blev därför rött, fast det både i fast som vätskeform har en blå färg. Kväve blev blått, väte vitt, kol grått, och fosfor blev gult. Ryggraden hos de båda strängarna blev, även det som brukligt, orangefärgad.

Det var en lika stor som i hög grad detaljrik tatuering. Helixens ena spiral började vid tårna på Simones vänstra fot och krängde sig uppåt längst hennes vänstra ben, för att förenas med den andra helixen, den som prydde hennes högra ben, vid hennes navel, och sedan drog sig båda tillsammans högre och högre upp, för att ”försvinna” under hennes haka.

Tatueringen var fortfarande lite svullen och Simone sade att den ömmande på några få ställen.

Jag märkte att atomernas mätta färg var en aning blekaktigare vid hennes könsöppning. Så hon fyllde dessa ställen med sin tatueringspenna med nya portioner av rött, blått, grått, vitt, gult och orange bläck. Sedan torkade hon av blodet som sipprade ut ur de myriader mikroskopiska stick. ”A T C G. Yes, I’ve been kissed by God, yes, I fed my horses with brown sugar, yes, I pimped my Cadillac…”, ropade hon och fortsatte: ”But look at me now Vladimir. Look at Simone. I’m heroine. From heroin to heroine. H J Ä L T I N N A in your native language Vladimir”. Look at me. I’m the warrior. S i m o n e ! T H E W A R R I O R!”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

TATUERINGAR DEL 3

Kerstin, jag och våra barn satt på en folklig restaurang i Manila. Det var en nyårsnatt. Varje restaurangbord var upptaget, men vid en rad av borden satt bara två eller tre personer, med flera stolar tomma. Publiken var ung, det kändes som om jag var äldst av alla. I högtalarna hördes lokala filippinska band, Eraserheads, Jaya, Ella May Saison med flera, de var hur bra som helst.

Plötsligt upphörde musiken, dansen, sorlet och alla ögon glodde på ett nyanlänt par. Att de inte var filippinare syntes på långa vägar. Men att de var resvana var klart eftersom de styrde sin kos först till den lokala befolkningen och undrade om de fick slå sig ner. Inte en enda ville tillåta detta.

Vi erbjöd paret att sätta sig vid vårt bord, trots att det var ett bord för fyra och vi var just fyra. Det gjorde de och det var vi mäktigt glada för.

Parets kvinna var bedårande vacker, fast jag antar att det inte var därför, folket stirrade på henne. Vad var det då, undrar du kanske, trots att du vet att denna betraktelse handlar om tatueringar. Just det, det var hennes tatueringar. Det fanns inte en enda kvadratcentimeter på henne som inte var tatuerad.

Eftersom vi spenderade nyårsnatten och nyårsdagen i varandras sällskap och eftersom våra barn frågade varför tanten var dekorerad från topp till tå, fick vi så småningom veta följande. Kvinnan hette Abegayle och var judinna, något som hennes förnamn antydde. Hon var tjugotvå år ung, bodde i Philadelphia, Pennsylvania, och där jobbade hon med narkomaner, som en mycket engagerad socialarbetare. Hennes familj var tillräckligt småborgerlig för att inte vara glad över att hon hoppade av medicinestudier…

Abegayle kunde några fraser på polska, detta på grund av att hennes familj härstammade från Polen. De var koncentrationslägeröverlevare och farfadern var under kortare tid ofrivillig patient hos Der weisse Engel, det vill säga doktor Josef Mengele i Auschwitz.

Nazisterna tatuerade nummer i sina fångars underarmar. Dessa fångnummer ersatte fångarnas namn och berövade dem deras mänskliga identitet. Det var den minst djävulska planen bakom detta tatueringstvång. Det mest allvarliga, det värsta, var att nazisterna visste att en jude inte fick tatuera sig eller på annat vis befläcka sin hud, om han ville bli insläppt i den judiska himmeln. ”I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är Herren”, citerade Abegayle Tredje Moseboken 19:28 utantill, fast på gammalengelska. Och så lade hon till ”Das also war des Pudels Kern.”

Därför tatuerar jag mig över hela kroppen. Jag trotsar nazisterna. Därför hjälper jag svaga och narkomaner. Jag trotsar nazisterna. Varje ny tatuering är en seger över dem… mina tatueringar är ämnade att lindra och trösta. De skapas inte för skönhetens skull…

Abegayles man Zev, lyssnade och nickande jakade. Han var 23 år äldre än Abegayle. Abegayles kropp, vars varje centimeter var tatuerad, verkade vara ödslig på tatueringar i jämförelse med Zevs som hade tatueringar även på ögonlocket och vem vet, kanske även på dess insidor.

Abegayle och Zev var par sedan sex år tillbaka, och kärlek och samförstånd strålade ifrån dem. Just nyårsnatten var den dag de träffades för första gången, i Christchurch på Nya Zeeland, berättade de. Sedan dess tatuerar de varandra var årsdag. Men var frågade jag, finns det något jungfruligt hudställe på era kroppar, undrade jag kanske en smula taktlöst. ”A palimpsest, my dear Vladimir, a palimpsest”, blev svaret.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

TATUERINGAR DEL 2

Varför skulle inte jag skryta när alla andra gör det. Exempelvis i radioprogrammet ”Sommar i P1”. Det är inte klokt vad många överbegåvade människor det finns i Sverige. Inte undra på, att vi svenskar har det så bra och är bäst på det mesta, inklusive surströmming. Inte undra på att alla utlandssvenskars dröm är att återvända till Sverige. Åtminstone under sommaren. Åtminstone under en vecka. Men bara om det inte regnar då.

Jag kan också skryta: Jag är frisk, välbyggd, muskulös, kvicktänkt, och intelligent. Dessutom tjänar jag bra, inte minst på grund av att mina bokstäver översätts till språk som talas och läses av flera, än det finns färgklickar i Paul Signacs pointillistiska mästerverk ”Det gröna seglet”. Dessutom, pryds min skalle av en man som även Fredrik Reinfeldt skulle vara avundsjuk på, om han inte var av den övertygelsen att var och en bör vara tillfreds med det som hen förtjänar.

Jag är således inte alltför chockad när jag får en invit av någon representant för det motsatta könet, att spendera en herdestund i hennes sällskap. Och det händer att jag faller för frestelsen, dock alltid i hopp om att så har skett för sista gången. [Försök dock inte tillskriva denna frivolitet min karaktärssvaghet eller något liknande. Att gilla att vara omtyckt och beundrad är en lika svårbärbar sjukdom som fetma, alkoholism, drogmissbruk, kleptomani, hustrumisshandel, hypergrafi, det vill säga ”okontrollerbar” drift att skriva, och hyperlexi, ”okontrollerbar” drift att läsa.]

Jag var hemma hos Nona, som i verkligheten heter något annat (som det brukar heta). Vi har precis kommit från en fin restaurang, eftersom jag vägrade att följa henne till hennes föräldrar som enligt Nona själv ”förberedde världens godaste middag…” Jag la mig på hennes prinsessäng för att utreda om den gömde någon störande ärta. Nona skulle under tiden göra sig i ordning, det vill säga avklä sig samtliga guldpåhäng och smink och jag vet inte vad annat. Utan allt detta var hon till och med mer tilldragande – jag kände det, och hon såg det.

Hon tog av sig sin morgonrock och sade att jag måste använda preventivmedel. ”Hoppas att du inte misstycker”, tillade hon.

Hon var slätrakad, hela hon. Och så hade hon en relativt stor tatuering på framsidan. En rovfisk, en piraya, upplyste hon. Dess svans var under hennes solbrynta bröst och Nonas blygdläppar var tatuerade med en trogen avbildning av pirayas tandförsedda rovmun.

”Du har rätt Nona, jag behöver skyddsmedel”, sade jag, ”har du ett penisfodral av stål!?”

Men oss emellan: inte ens den skulle klara av att hålla min förmåga uppe. Visst är det märkligt att en snopp kan lyftas av en tanke, när den är på det humöret, samtidigt som inte ens en lyftkran kan klara av att få upp den.

Efter denna episod, blir det lätt att tillskriva mig en uråldrig manschauvinistisk inställning till tatuerade kvinnor. Låt mig bemöta denna potentiella anklagelse i grind. Så är inte fallet. Verkligen inte. Som bevis vill jag anföra Diana, som jag mötte i Australien. På ena skinkan hade hon intatuerat en gullig mus, och på den andra en förargad katt. När hon rörde sig, jagade katten Tom musen Jerry på ett mera förföriskt vis än jag sett på någon av William Hannas och Joseph Barberas odödliga, animerade filmer.

Diana och jag var som gjorda för varandra och inte undra på att vi var oåtskiljbara ända fram till dess att hon skulle flyga till Rom och jag till Port Moresby på Papua Nya Guinea, tatueringarnas ursprungs- och huvudstad.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

TATUERINGAR

Inledning plus minne nummer ett

Jag hörde på radio att Stockholmarna är världens mest tatuerade folk. Nej, det var inte P4 eller P3 som delade med sig denna troligen inte oviktiga samhällsinformation, utan P1, den hundraprocentiga sanningens garant.

Vem som stod bakom denna statistiska research och varför, fick jag inte veta. Inte heller fick jag vetskap om hur undersökningen gick till och om denna grundar sig bara på uttalanden, eller om de kartlagda fick styrka sina svar genom att förevisa sina tatueringar respektive sin kroppsliga tabula rasa.

Till skillnad från fiskar, andas vi herredjur, som Carl von Linné kallade oss primater, genom huden. Effektivt och kompromisslöst. I filmen ”Goldfinger” är karaktären Jill Masterson behjälplig den oförstörbare hjälten James Bond, varpå multimillionären och skurken, den förgänglige Auric Goldfinger, sörjer för att hon hudkvävs till döds genom att hon målas med guldfärg över hela kroppen.

Men evolutionen tilldelade huden även flera andra arbetsuppgifter: den skyddar oss mot bakterier, virus och nötning, den håller vår kroppstemperatur på rätt nivå, den förhindrar att vi förlorar för mycket vätska, den utsöndrar vatten och salter genom svettning och avdunstning, den lagrar vätska och fett, den skyddar kroppen mot skadlig ultraviolett strålning, den bildar D-vitamin med solens hjälp…

Och naturligtvis bör jag här åtminstone vidröra, att herredjurens hud är ett känsligt sinnesorgan som med evolutionens lätthet känner kyla, värme, tryck, smärta och all slags beröring.

Apropå beröring: huden ålägger sig att signalera till omgivningen när vi människor äro upphetsade och generade, genom att den rodnar och sväller.

Det är således inte att undra på att huden tvingar oss att känna vissa förpliktelser gentemot den. Exempelvis, den mer eller mindre kräver att vi sminkar den, piercar den, bodypaintar den, och naturligtvis, tatuerar den.

Det är denna hudens fåfänga som är den avgörande anledningen till att hud är våra kroppars största organ: den vill erbjuda så mycket plats åt tacksamhetens graffiti som bara är möjligt. En medelreslig fullvuxen svensk, begåvas således med en hudyta på nästan två kvadratmeter och du som har svårt att föreställa dig hur mycket det är, tänk på Anders Zorns monumentala oljemålning ”Självporträtt i rött” och så fördubbla den.

Nästan varje människa har någon eller några erfarenheter förknippade med tatuering intatuerade i minnets förvaringsrum och jag är inget undantag. Jag skall teckna ned dessa, innan minnesrenhållningens idoga tjänare, demens och Alzheimers skrubbar bort dem.

Jag skall inte rada dem i någon som helst betydelsebärande ordning, det vore meningslöst. Inte minst med hänsyn till att tatueringars agenda nästan alltid är kodad.

Minne nummer ett

Min pappa var kåkfarare. Han hade inte hunnit släppas ut ur finkan, när han återigen släpades dit. Det var i Tjeckoslovakien under det tidiga 50-talet, då kommunismen hade fullt sjå med att försvara sig mot de borgerliga elementens aggressiva destruktivitet. Sade någon att det regnade och att det var dåligt väder, då tolkades det av det alltid vaksamma partiögat, som en ironiskt, utsträckt tunga åt den alltid leende och soliga socialistiska framtiden. Och min far var en otursförföljd vädergubbe…

Efter varje återkomst hem, hade han en ny tatuering med sig och alltid en sådan som jag som tre-fyra-årigt barn, hade kul med.

Vi hade det inte så fett och jag hade ingen tillgång till målarböcker. I stället fick jag färgsätta hans tatueringar på nytt och nytt. Efter varje målarsession tog pappa bad i en balja med sparat regnvatten, och han var som en nyinköpt målarbok. Så nu vet du även, vem det är som uppfann återvinningstrenden.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.