TATUERINGAR DEL 2

Varför skulle inte jag skryta när alla andra gör det. Exempelvis i radioprogrammet ”Sommar i P1”. Det är inte klokt vad många överbegåvade människor det finns i Sverige. Inte undra på, att vi svenskar har det så bra och är bäst på det mesta, inklusive surströmming. Inte undra på att alla utlandssvenskars dröm är att återvända till Sverige. Åtminstone under sommaren. Åtminstone under en vecka. Men bara om det inte regnar då.

Jag kan också skryta: Jag är frisk, välbyggd, muskulös, kvicktänkt, och intelligent. Dessutom tjänar jag bra, inte minst på grund av att mina bokstäver översätts till språk som talas och läses av flera, än det finns färgklickar i Paul Signacs pointillistiska mästerverk ”Det gröna seglet”. Dessutom, pryds min skalle av en man som även Fredrik Reinfeldt skulle vara avundsjuk på, om han inte var av den övertygelsen att var och en bör vara tillfreds med det som hen förtjänar.

Jag är således inte alltför chockad när jag får en invit av någon representant för det motsatta könet, att spendera en herdestund i hennes sällskap. Och det händer att jag faller för frestelsen, dock alltid i hopp om att så har skett för sista gången. [Försök dock inte tillskriva denna frivolitet min karaktärssvaghet eller något liknande. Att gilla att vara omtyckt och beundrad är en lika svårbärbar sjukdom som fetma, alkoholism, drogmissbruk, kleptomani, hustrumisshandel, hypergrafi, det vill säga ”okontrollerbar” drift att skriva, och hyperlexi, ”okontrollerbar” drift att läsa.]

Jag var hemma hos Nona, som i verkligheten heter något annat (som det brukar heta). Vi har precis kommit från en fin restaurang, eftersom jag vägrade att följa henne till hennes föräldrar som enligt Nona själv ”förberedde världens godaste middag…” Jag la mig på hennes prinsessäng för att utreda om den gömde någon störande ärta. Nona skulle under tiden göra sig i ordning, det vill säga avklä sig samtliga guldpåhäng och smink och jag vet inte vad annat. Utan allt detta var hon till och med mer tilldragande – jag kände det, och hon såg det.

Hon tog av sig sin morgonrock och sade att jag måste använda preventivmedel. ”Hoppas att du inte misstycker”, tillade hon.

Hon var slätrakad, hela hon. Och så hade hon en relativt stor tatuering på framsidan. En rovfisk, en piraya, upplyste hon. Dess svans var under hennes solbrynta bröst och Nonas blygdläppar var tatuerade med en trogen avbildning av pirayas tandförsedda rovmun.

”Du har rätt Nona, jag behöver skyddsmedel”, sade jag, ”har du ett penisfodral av stål!?”

Men oss emellan: inte ens den skulle klara av att hålla min förmåga uppe. Visst är det märkligt att en snopp kan lyftas av en tanke, när den är på det humöret, samtidigt som inte ens en lyftkran kan klara av att få upp den.

Efter denna episod, blir det lätt att tillskriva mig en uråldrig manschauvinistisk inställning till tatuerade kvinnor. Låt mig bemöta denna potentiella anklagelse i grind. Så är inte fallet. Verkligen inte. Som bevis vill jag anföra Diana, som jag mötte i Australien. På ena skinkan hade hon intatuerat en gullig mus, och på den andra en förargad katt. När hon rörde sig, jagade katten Tom musen Jerry på ett mera förföriskt vis än jag sett på någon av William Hannas och Joseph Barberas odödliga, animerade filmer.

Diana och jag var som gjorda för varandra och inte undra på att vi var oåtskiljbara ända fram till dess att hon skulle flyga till Rom och jag till Port Moresby på Papua Nya Guinea, tatueringarnas ursprungs- och huvudstad.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *