TATUERINGAR DEL 3

Kerstin, jag och våra barn satt på en folklig restaurang i Manila. Det var en nyårsnatt. Varje restaurangbord var upptaget, men vid en rad av borden satt bara två eller tre personer, med flera stolar tomma. Publiken var ung, det kändes som om jag var äldst av alla. I högtalarna hördes lokala filippinska band, Eraserheads, Jaya, Ella May Saison med flera, de var hur bra som helst.

Plötsligt upphörde musiken, dansen, sorlet och alla ögon glodde på ett nyanlänt par. Att de inte var filippinare syntes på långa vägar. Men att de var resvana var klart eftersom de styrde sin kos först till den lokala befolkningen och undrade om de fick slå sig ner. Inte en enda ville tillåta detta.

Vi erbjöd paret att sätta sig vid vårt bord, trots att det var ett bord för fyra och vi var just fyra. Det gjorde de och det var vi mäktigt glada för.

Parets kvinna var bedårande vacker, fast jag antar att det inte var därför, folket stirrade på henne. Vad var det då, undrar du kanske, trots att du vet att denna betraktelse handlar om tatueringar. Just det, det var hennes tatueringar. Det fanns inte en enda kvadratcentimeter på henne som inte var tatuerad.

Eftersom vi spenderade nyårsnatten och nyårsdagen i varandras sällskap och eftersom våra barn frågade varför tanten var dekorerad från topp till tå, fick vi så småningom veta följande. Kvinnan hette Abegayle och var judinna, något som hennes förnamn antydde. Hon var tjugotvå år ung, bodde i Philadelphia, Pennsylvania, och där jobbade hon med narkomaner, som en mycket engagerad socialarbetare. Hennes familj var tillräckligt småborgerlig för att inte vara glad över att hon hoppade av medicinestudier…

Abegayle kunde några fraser på polska, detta på grund av att hennes familj härstammade från Polen. De var koncentrationslägeröverlevare och farfadern var under kortare tid ofrivillig patient hos Der weisse Engel, det vill säga doktor Josef Mengele i Auschwitz.

Nazisterna tatuerade nummer i sina fångars underarmar. Dessa fångnummer ersatte fångarnas namn och berövade dem deras mänskliga identitet. Det var den minst djävulska planen bakom detta tatueringstvång. Det mest allvarliga, det värsta, var att nazisterna visste att en jude inte fick tatuera sig eller på annat vis befläcka sin hud, om han ville bli insläppt i den judiska himmeln. ”I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är Herren”, citerade Abegayle Tredje Moseboken 19:28 utantill, fast på gammalengelska. Och så lade hon till ”Das also war des Pudels Kern.”

Därför tatuerar jag mig över hela kroppen. Jag trotsar nazisterna. Därför hjälper jag svaga och narkomaner. Jag trotsar nazisterna. Varje ny tatuering är en seger över dem… mina tatueringar är ämnade att lindra och trösta. De skapas inte för skönhetens skull…

Abegayles man Zev, lyssnade och nickande jakade. Han var 23 år äldre än Abegayle. Abegayles kropp, vars varje centimeter var tatuerad, verkade vara ödslig på tatueringar i jämförelse med Zevs som hade tatueringar även på ögonlocket och vem vet, kanske även på dess insidor.

Abegayle och Zev var par sedan sex år tillbaka, och kärlek och samförstånd strålade ifrån dem. Just nyårsnatten var den dag de träffades för första gången, i Christchurch på Nya Zeeland, berättade de. Sedan dess tatuerar de varandra var årsdag. Men var frågade jag, finns det något jungfruligt hudställe på era kroppar, undrade jag kanske en smula taktlöst. ”A palimpsest, my dear Vladimir, a palimpsest”, blev svaret.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *