C’EST LA VIE!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll och till och med en bit in på natten, men plötsligt fick hon lämna sin fosterfamilj eftersom det visade sig att hon blev förväxlad på barnbördshuset och att hon egentligen inte var hon…

Ewa hävdade att hon hela sitt fortsatta liv mådde hur dåligt som helst av denna påtvungna separation, i stället för att vara glad och tacksam att hon rycktes från ”sin” fosterfamiljs helvetiska omfamning. Ewa utbildades och utvecklades till en patologisk kontrollör, hon checkade allt, hon blev revisorernas revisor och kontrollanternas kontrollant, och detta kostade henne nästan hennes förstånd. Plötsligt, under en av sina forskningsanfall mot olika myndigheter, på jakt efter sin riktiga identitet, uppdagade hon att hon föddes som en av enäggstvillingar och att en av tvillingarna dog strax efter födelsen och att det var under det sorgkantade uppstådda kaoset som den förväxling som jag nämnde tidigare, inträffat. So what, tycker du kanske?

Ja, ser du, så enkelt är det inte, eftersom den tvilling som alla trodde var Ewa, var egentligen just den som dog, så det således var den dödas tvillingsyster som var …

Följer du med?

Jag vet att det är svårt men försök ändå.

Vid tiden för detta traumatiska sanningsavslöjande var Ewa 52 år gammal och fullkomligt mogen för vilken psykiatrisk bearbetning som helst. Samtliga professorsauktoriteter på dårar och även samtliga tunga psykofarmaka darrade vid bara åsynen av Ewa. Både galenskapspiller som galenskapsexperter förlorade självrespekt när de fann sig besegrade i kampen mot Ewas galna deformitet.

Tjugo år senare, när Ewa var 72 år gammal, kom den psykiatriska vetenskapen så pass långt i sin utveckling att den påstod att konst kan bota. Det arrangerades en konstutställning på det sjukhus som Ewa just då lades in på och under den korta tiden som hon bevistade det, försvann all hennes ångest och tvångstankar och neuroser och man skulle kunna säga att hon blev helt botad från allt det där, om det inte slumpade sig så att hon där, på plats och ställe, dog lika plötsligt som oväntat.

Ewa hittades liggande på golvet i en röd pöl, med en Andy Warhol-tavla föreställande ett antal fullständigt likadana burkar med tomatsoppa över sig. Den vårdare som hittade henne liggandes på golvet med både ögonen och munnen vidöppna, trodde att ett mirakel skett: att det var Warhols tomatsoppa som hälldes över Ewa och som Ewa låg i.

Men så var det inte, utan Ewa slog huvudet i golvet och det var skallen som blödde och låtsades att vara Warhols tomatsoppa.

Här skulle denna livssoppa kunnat sluta om det inte var så att det finns lagar som nästan i samtliga tillfällen tvingar de döda att lämna dödsplatsen, med eller utan hjälp, och låta sig begravas eller kremeras eller frystorkas, beroende på vad som känns bäst.

Ewas livslösa kropp kördes således till sjukhusets bårhus och där fick hon dagen efter, sällskap av en kvinna med samma efternamn, och i ungefär samma ålder och definitivt samma obotbara hälsotillstånd. Förnamnet hade de också nästan identiskt, även om den nya, stavade det med enkelt ”v”.

När begravningsbyrån kom för att hämta den färskaste av de två döda, hämtade de Ewa i stället, stoppade henne i en kista och brände henne trots att detta var det enda begravningssättet som Ewa ville undvika att förpassas från jorden på, eftersom hon trodde på livet efter detta och ett sådant kan knappast uppstå enligt henne, när man är förvandlad till en påse damm.

Misstaget uppdagades när Ewa skulle gravsättas och begravningsentreprenören som var bekant med henne, inte kunde känna igen hennes foto, eftersom den här kvinnan, var den andra.

Saken anmäldes enligt någon lex, jag minns inte vilken, men Lex Luthor var det definitivt inte. Han som förorsakade förväxlingen fick en varning från sjukhusets ledning och en skrivelse. Av denna framgick att han inte fick äntra himlen så länge han levde.

Jag säger eder. Sånt kan hända bara här på jorden.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *