DET FINNS FOLK SOM SÄGER ATT DET ÄR TANKEN SOM RÄKNAS

När min tjej får någon present, och det är oftare än ofta, så frågar hon, vem fick du den av? Det spelar ingen roll vad det rör sig om: en kofta, en bok, ett par örhängen, en väldoftande bukett eller blommor i kruka… Alltid samma fråga: vem fick du den från? Hon kanske tror, tror jag, att om jag visar ett inköpskvitto och det framgår av det att jag köpte presenterna för överpris, eftersom just den dagen var alla ordinarie priser förhöjda, att då uppvisar jag med mina presenter en större uppskattning än vanligt.

Samma sak gäller mat. Kommer jag med en fin choklad eller exotiska frukter, då frågar hon om det var rabatt på dessa just i dag.

Jag vet (tror jag) att denna hennes ”missbelåtenhet” egentligen betyder TACK, på hennes självsnickrade språk, och att den egentligen är en bild av hennes kamp med egna demoner, men jag måste ändå tillstå att visst grämer det mig en smula. En feminist skulle antagligen kalla min reaktion som något som är djupt manschauvinistisk, ungefär som kärlek, omtanke och varför inte svartsjuka, och i stället för att gå i försvar mot dessa anklagelser, går jag med på dem. Som en man har jag insett att vissa anklagelser kan man inte skaka ifrån sig hur konstruerade och absurda de än är.

Den 14 juli nalkades. Det var och är fortfarande en stor dag för mig. Nej, det har ingenting med kronprinsessan Viktorias födelsedag att göra, inte heller med Ingmar Bergmans, Woody Guthries, Gustav Klimts eller Isaac Bashevis Singers födelsedagar, ej heller har den att göra med den franska revolutionen, som inleddes samma dag, utan det är då jag mötte denna min tjej som fyller varje plats i min inre som inte fylls av mina egna livsuppehållande organ.

Jag tänkte bjuda på en liten middag som hon inte skulle glömma på länge. Det kunde naturligtvis ha varit galen svamp, det skulle hon nog minnas, men det var inte vad jag menade. Utan det skulle röra sig om något som var det mest exklusiva eller åtminstone det dyraste.

Huvudrätten skulle vara biff. Nu tänker du precis så som min tjej tänkte: biff? Det kan jag spisa varannan dag, för det behövde jag inte ingå något förhållande. Nu är det bara så att jag beställde äkta, oförfalskad Kobebiff.

Säger det dig ingenting? Det är där skon klämmer. Kobebiffen kommer från den japanska korasen Wagyu och köttet är det tveklöst smakrikaste och saftigaste i världen. Faktum är det, att min tjej faktiskt märkte att det var något extraordinärt med köttbiten, eftersom hon frågade vilka kemikalier jag använde mig av för att få den så mör. Jag fick entrecôten billigt: 1 400 danska kronor per kilo och jag köpte bara 800 gram, 400 gram till henne och hela den övriga resten till mig.

 I vart och ett av champagneglasen fanns bokstäverna ”K” och ”V” vackert skurna hos en guldsmed på Storgatan med en förlaga från jugendstilen som jag anser vara romantisk. När jag fyllde glasen med den välkylda Dom Pérignon, virvlade de inlagda V-na och K-na tillsammans i en kärleksdans. Den porlande nektarn förstärkte bokstävernas glans och gjorde sig riktigt fin och förförisk. Även min tjej märkte det: hon frågade om jag själv har klippt ut bokstäverna från en chokladfolie. Jag sa som det var: nej, det är äkta guld, 24 karat. Ja men sånt kostar åtminstone 100 kronor grammet sade hon och jag svarade att det var länge sedan. Jag fick köpa det för lite över 300 kronor grammet och jag tyckte att det var ett riktigt billigt nöje om jag på det viset kunde glädja henne.

Kobebiff kan avnjutas precis som den är, utan någon sås eller annan tillägg. Men matkulturen här är en annan. En kötträtt anses vara ofullständig om den inte tyngs med åtminstone två potatisar eller några pastastrån. Så jag gjorde en mycket enkel sås till den. Valet av såsen var inte lätt. Tänk själv: en Kobebiffs smak är lika framträdande som en sumobrottares fysik och en sådan kan inte serveras med något som påminner om en undernärd Victoria Beckham. Jag bestämde mig för en sås toppad med färskhyvlad, lika smakrik som väldoftande vit Albatryffel. Min tjej förtjänar nämligen inte sämre än det bästa.

Jag tänkte att här kunde jag inte misslyckas. Jag lyckades pruta ner priset till 71 danska kronor grammet även om jag kunde köpa den exempelvis på NK för 66 svenska devalverade kronor, men jag litade inte på den. I Danmark är maten mer helig enligt mig och där är de inte villiga att riskera sitt anseende genom att sänka kvalitén, bara för att tjäna en extra tia. Min tjej tyckte att såsen var OK men smakade ovanligt. Där håller jag med henne.

Mitt i såsen ställde jag en liten pyramid av ris som jag ångkokte tillsammans med äkta saffran. För färgens och smakens skull. Och det smakade himmelskt även om min käresta var övertygad om att jag kryddade riset med gurkmeja.

Jag serverade ingen efterrätt eftersom jag tänkte att den enkla förrätten kommer att räcka även efter maten, liksom den nobla drycken från firman Moët et Chandon. Fast lite skillnad var det ändå. Även om jag serverade Beluga både före och efter huvudrätten, så fanns här en viss skillnad. Förrättskaviaren, väl kyld och direkt från burken med det blåa locket, intog vi med en liten, liten bit rostat bröd rikligt toppad med pärlemorsked, kom från Ryssland, emedan efterrättsditon hade sin hemvist i Iran. Den är nämligen en smula mindre oljig och mindre saltig. Min tjej märkte ingen skillnad även om hon märkte att jag troligen inte serverade stenbitsrom.

Missuppfattningar är inte ovanliga i det svenska köket. Exempelvis fiskas sjuryggen inte minst för rommen som saluförs under namnet stenbitsrom. Men det är så att det är hanen som kallas stenbit…

Nästa gång skall jag servera vanlig biff och vanligt allt… Varför skall jag kasta pärlor till en tjej som nöjer sig med mycket mindre?

Eller som hon uttrycker det: jag brukar nöja mig med dig, trots att det finns män där ute som både är snyggare och rikare.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *