EPISODER FRÅN JERUSALEM

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken?

En av de riktigt påtagliga skillnaderna är att på J P i Jerusalem huserar inte Nina Marjavaara, men urartningen kan i värsta fall drabba även dem.

Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm. Följaktligen satte jag mig på min dyra tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i Jönköping.

Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?

I varuhuset fanns det stuprör i olika färger och längder. Det kortaste var på cirka 1,6 men den kortaste standarden var 2,5 m, det mitt i mellan var på 3 m och det längsta skröt med en växt på hela 4 meter. Således fanns det inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag även kunde transportera på min cykel.

Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Samtidigt spanade jag efter någon annan expedit, som om jag var från en annan värld och inte ens anade hur många expediter som ryms på ett ynka tusen kvadratmeter. Men till slut blev det ändå min tur.

”Jag behöver en bit stuprör”, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.

”De finns där”, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.

”Ja, jag vet”, svarade jag. ”Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?”, frågade jag.

”Nej, det går inte”, riposterade expediten.

”Nähä, varför inte det?”

”Eftersom vi inte brukar göra så?”, upplyste hon pedagogiskt.

”Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.”

”En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er.” Sa expediten och tillade ”Ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal” och hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå hur ett viktigt samtal går till.

”Nu förstår jag ännu mindre”, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?”

”Dessvärre. Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.”

”OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten.”

”Ni är så välkommen så”, avslutade hon.

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.

 ”Man betalar i kassan där borta”, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.

”Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…”

”Småbitar betalas alltid vid utgången”, konstaterade hon och jag var helt på det klara att det inte var hon som tog fram alla de regler som styrde detta byggvaruhusbygge. Eller var det? Kan det vara så att varje människa själv måste ta ansvar för sitt eget handlande?

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.

Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.

Jag anmärkte: ”Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör”.

”Det är fyra meter”, svarade kassörskan, ”det ser jag här”. Hon pekade på sin kassaapparat.

”Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter”, försökte jag och kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden och sedan tittade på mig segervisst, som om hon vill säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon ”ser ni, det är fyra meter!”.

Det är på inget vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa ”Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är etthundra sextioåtta centimeter lång…”

Vid det här läget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.

En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det, ”alla blir glada och nöjda”.

Jag är invandrare och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.

Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio. ”Hej det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt”, rapporterade hon och jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.

”Du skall använda streckkodsläsaren”, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.

”Det har jag gjort! Vad tror du!” biktade sig kassörskan en smula illa berörd.

”Och hur långt är det?” förhörde den osynlige allvetaren.

”Fyra meter”.

”Enligt streckkoden?”

”Ja, enligt streckkoden!”

”Men då är det väl fyra meter, är det inte det?” utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.

Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde ”Hörde ni, vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *