LOTTOMANNEN

Gubben var liten, tjock och obehaglig. En invandrad typ som passade lika bra in på våra gator som en sadlad dromedar. ”Vad glor du på”, fräste jag åt honom när jag ville utröna hans blick med vilken han förföljde mig varje gång jag cyklade förbi den bänk han oavbrutet satt på. ”Jag har varken druckit upp din kamelmjölk eller rakat din katts mustasch, så sluta glo, gubbdjävel”, sa jag till honom med relativt mjukt ton, eftersom vi befinner oss i förfallens tid, då även en invandrare får polisanmäla en hederlig svensk.

Varje dag satt han där och besvärade med sina blickar. Det är det enda han gjorde. Förutom att han tittade på sin lottorad och jämförde den med dragningsresultatet som trycktes i någon gratis dagstidning.

Jo, och så gjorde han en sak till: han köpte en skraplott och på varje sådan kunde han skrapa i timmar. Först skrapade han bort en millimeter på den markerade platsen, sedan övergick han att skrapa några nanomillimetrar på platsen bredvid. Allt för att dra ut på tiden, som om han önskade inget annat än att förbli okunnig om sin ovinst i timmar.

Så passerade hans dagar, där höjdpunkten var att dra av skinnet från en trisslott. Skulle han lägga lika mycket tid på att lägga något på något, så skulle nog åtminstone två tredjedelar av världen vara beklädda med detta något vid den här tiden.

En dag när gubben grubblade över sin lottorad, tappade han lotten, och han böjde sig efter den, men lätt var det inte med hänsyn till hans formlösa kroppsbyggnad och när han äntligen lyckades med det så förflyttade sig lotten några centimeter längre bort, under den bänk han satte på och han tvekade ej att följa efter den, trots att han måste ha varit tämligen säker på att även den här lotten inte kunde kallas annat än en nitlott.

Proceduren upprepades och plötsligt satt gubbdjäveln fast under bänken, han kunde inte komma vare sig fram eller bak. Hans fötter och ben sprattlade som en upp- och nervänd tordyvel.

Men sen måste det ha hänt något med gubben eftersom när en brevbärare skojade med honom genom att köra på honom med sin motordrivna trehjuling, till allas förvåning, protesterade gubben ej.

Anledningen till denna likgiltighet till brevbärarens påflugna narrstreck, var gubbens plötsliga död.

Ambulansen tillkallades och så småningom även polisen. Den senast nämnda fick gång på gång lyssna på brevbärarens försäkran om att det inte var han som dödade gubben och om det var han, så säkerligen inte avsiktligt, eftersom det var röster som förföljde honom de senaste tretton åren och som mer eller mindre tvingade honom att köra på gubben. Polisen avskrev brevbäraren från listan över de misstänkta och brevbäraren sade upp sig från sitt jobb och arbetar sedermera som politiker, med ansvar för invandrarfrågor.

Nu var det dock inte brevbäraren jag skulle tala om, utan lottomannen.

Polisen fann ett donatorkort eller skall jag säga testamente i gubbens plånbok och i det stipulerades det att han donerade sin lottorad till sin före detta hustru och som han fortfarande älskade trots att hon lämnade honom för 40 år sedan.

Alla i huset talade om detta, vilket är anledningen till att även jag fick bekanta mig med detta säregna fall. Och inte bara det: det kom till min kännedom att jag råkade likna gubbens hustru på pricken. Det förklarade naturligtvis varför gubben alltid glodde på mig när jag cyklade förbi.

Mina otrevliga snäsningar åt honom, ”vad glor du på?”, kunde inte annat än förstärka hans föreställning om att jag och hans hustru var varandras spegelbilder. Så tragiskt att han gång på gång fick uppleva sin ungdoms kärlek helt utan förskönande förfalskning.

Nu undrar du kanske, du som läser denna bekännelse, hur det gick med den stackars gubbdjäveln?

Precis så som det var ämnat. Han begravdes, fast troligen med mindre pompa än en överkörd hemlös hamster skulle ha fått.

Hans hustru ville inte ta emot lottoraden eftersom hon hävdade att hon struntade i sådant sentimentalt strunt.

Och plötsligt blev jag indragen i hela affären: Folket i huset ville att jag skulle ta emot lottoraden när jag ändå liknade gubbdjävelns frånskilda hustru så mycket. Jag ställde upp på detta och sade att det kan jag väl göra, dock under förutsättningen att med raden också följer de dinarer som det kostar att köpa nya lotter vecka efter vecka efter vecka. Det gjorde det inte, så jag tackade ett artigt men dock bestämt nej till det.

”Vad skall vi göra med den”, frågade han som fick uppdraget att förvalta lottoraden? ”Det är i princip det enda som han lämnade efter sig. Även om det inte var mer värd än hans frånskilda hustru.”

”Vet du vad”, svarade jag. ”Jag behåller raden och kommer att använda mig av den omedelbart jag kommer fram till den insikten att det är mer förnuftigt att kasta bort pengarna på lotto än på tv-licens. Nöjd?” Och när mannen svarade ”jag antar det”, öppnade jag dörren och släppte ut honom.

Nu skulle man kunna tro att därmed var inte bara gubbdjäveln utan även hela lottohistorien ur världen, men världen är långtifrån så enkel.

Då kom nämligen samme före detta brevbärare som körde över gubbjäveln på oanmält besök och ville köpa lottoraden från mig. ”Varför vill du ha den”, undrade jag? ”Vad är det så lyckobringande med den, tror du?”

”Det var just det”, svarade politikern. ”Att den aldrig hade vunnit.”

”Ja ha, och vad är bra med det”, undrade jag.

”Förstår du ej?”

”Nej, erkände jag.”

Jag var tydligen den dummaste varelse som politikern haft att göra med under hans yrkesverksamma karriär.

”Dessa siffror har inte vunnit nån enda djävla gång. Det måste snart vara dess tur att vinna. Är inte det klart?”

”Som korvspad”, erkände jag, bara för att få honom ut ur huset. ”Hoppas bara att lottodragningsmaskinen minns vilken vinstrad den inte dragit än, annars kommer man så småningom också hitta dig under bänken”, sade jag, samtidigt som jag på ett chickt vis klappade en mygga på hans kind i samma stund som den slutade att tanka bränsle från honom som om han var en Preem-mack.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *