TATUERINGAR DEL 4

Visst är det lite lustigt: I morse hade jag inte minsta aning om att mitt minne är belastat med så mycket som ens med en enda berättelse om tatueringar och nu, en och en halv timme senare, är det som om min hjärna drabbades av Montezumas hämnd och det bara väller fram självupplevda berättelser om och kring tatueringar.

OK. Jag skall skriva ytterligare en timme och sedan tar jag Loperamid.

Simone visade intresse för min teatermonolog ”AlieNation”. (Yes, titeln stavas så.) ”AlieNation” handlar om ett banalt missförstånd med fatala konsekvenser och oprovocerat våld. Den är skriven för en man, men jag höll med Simone att en kvinna skulle kunna spela den lika trovärdigt.

Jag brukar inte träffa alla dem som spelar i mina pjäser, långt ifrån, men Simone insisterade på en träff.

Just då medverkade hon i en teaterproduktion i London och skulle jag kunna tänka mig att träffa henne, så skulle hon ordna att jag fick en tur och retur flygbiljett mellan Köpenhamn och London.

En vecka senare var jag inkvarterad på samma, centralbelägna hotell som hon.

Simone lät mig begrunda den tatuering som hon blev färdig med kvällen innan. Vid första anblicken skulle man kunna tro att den föreställde två ormar under deras parningsakt, men all sann konst är som homonymer och polysema, all sann konst är som Hermann Rorschachs bläckplumpar, som plägas vid perceptuellt kognitivt personlighetstest.

Simones tatuering föreställde DNA:s dubbelhelix. Varje atom var färgkodad efter dess atomslag. Syre blev därför rött, fast det både i fast som vätskeform har en blå färg. Kväve blev blått, väte vitt, kol grått, och fosfor blev gult. Ryggraden hos de båda strängarna blev, även det som brukligt, orangefärgad.

Det var en lika stor som i hög grad detaljrik tatuering. Helixens ena spiral började vid tårna på Simones vänstra fot och krängde sig uppåt längst hennes vänstra ben, för att förenas med den andra helixen, den som prydde hennes högra ben, vid hennes navel, och sedan drog sig båda tillsammans högre och högre upp, för att ”försvinna” under hennes haka.

Tatueringen var fortfarande lite svullen och Simone sade att den ömmande på några få ställen.

Jag märkte att atomernas mätta färg var en aning blekaktigare vid hennes könsöppning. Så hon fyllde dessa ställen med sin tatueringspenna med nya portioner av rött, blått, grått, vitt, gult och orange bläck. Sedan torkade hon av blodet som sipprade ut ur de myriader mikroskopiska stick. ”A T C G. Yes, I’ve been kissed by God, yes, I fed my horses with brown sugar, yes, I pimped my Cadillac…”, ropade hon och fortsatte: ”But look at me now Vladimir. Look at Simone. I’m heroine. From heroin to heroine. H J Ä L T I N N A in your native language Vladimir”. Look at me. I’m the warrior. S i m o n e ! T H E W A R R I O R!”

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, varesig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *