FÖRFATTARE I EXIL

Här är det författaren Vladimir Oravsky som berättar, trots att han själv inte bryr sig ett dugg om varken ordet exil eller nationaliteter. 

Under rubriken ”Författare i exil” startade Internationella biblioteket en ny serie med korta intervjuartiklar. Jag är naturligtvis glad att få vara med. Jag ställdes inför några frågor och några påståenden som jag härmed skall besvara så sanningsenligt som det bara går. Det är nämligen ingen lätt uppgift, som det framkommer.

Yes, det är riktigt att jag är född och uppvuxen i Slovakien. Landet som jag rymde ifrån hette visserligen Tjeckoslovakien på den tiden, och delen öster om Mähren hette redan då Slovakien. Jag är född i den östligaste delen av Slovakien och därför är det inte lätt att bestämma mitt modersmål. Modern flydde nämligen från Zakarpatska oblast i västra Ukraina och hennes modersmål var rusinska. Men det språket talades inte i min födelseby, utan det var ungerska. Fem år senare flyttade vi till ett slovakisktalande område… Det är kanske en alltför detaljerad beskrivning men jag tror att den är nödvändig för att mina svar på några andra frågor ställda av Internationella biblioteket ska bli begripliga.

Men först till frågan om jag firar Julen med karp. Det är riktigt att jag skrev att inmundigande av karp är en tradition utbredd även i Slovakien och jag vill gärna hänvisa till dessa rader:

http://www.dev.interbib.stockholm.se/default.aspx?id=41676

Men om sanningen skall fram så ser min jul ganska så annorlunda ut. 

Jag var 20 år gammal när jag lämnade Tjeckoslovakien och anlände till väst. Jag var 20 år gammal när jag första gången hörde ett svenskt ord. Jag var 20 år gammal och fortfarande utan ett gångbart språk och utan allt annat sociokulturellt gångbart. Jag visste inte vem Gustav Vasa var, jag visste inte vem Karl XII var, jag visste inte vem Sven Jerring var, jag visste inte ens vem Lennart Hyland var. Dessutom hade jag aldrig någonsin smakat varken på raketost eller Explorer Vodka… Så om jag hade ambitionen att hinna i kapp åtminstone henne som döljs under benämningen medelsvensson, då fanns det inte något utrymme för att fira jul, ”lata sig” på playan eller glo på dumburken… Om svensken hade tjugo års försprång i praktiskt taget allt, och om samma svensk jobbade åtta timmar dagligen, då fanns det åtminstone en teoretisk chans, att om jag jobbade varje dag sexton timmar och samtidigt hoppade över alla lördagar och klämdagar och röda dagar, att då kanske, kanske, en lika vacker som minnesvärd dag, skulle jag kunna anmäla mig till bildningsprogrammet ”Vem vet mest?” och svara rätt på Rickard Olssons alltigenom genomskådande fråga ”hur många röda julgranskulor finns det på en äkta svensk julgran?”

”Du bor i Jönköping – lever du i exil? Eller är du en del av den slovakiska diasporan?” lyder nästa fråga som jag förväntas besvara. Den är tuff, främst på grund av att jag inte förstår den. Inte så att den är otydligt ställd utan på grund av att jag aldrig har ägnat ens en tanke åt den. Jag bryr mig inte om slovaker, inte heller om tjecker och jag bryr mig lika mycket eller lika lite om svenskar. Vad jag bryr mig om är människor, inte nationaliteter, det är bland människor jag känner mig hemma. Och eftersom jag bor i Jönköping, så är det nästan givet att de människor jag känner mig hemma bland, är nästan uteslutande svenskar. Nej jag är inte i exil, ej heller är jag en del av den slovakiska diasporan. 

”Så vitt jag vet skriver du på svenska. Var det alltid så eller har du bytt språk?” önskar Internationella biblioteket veta. Mitt första journalistiska arbete, liksom mitt första litterära verk var skrivet på svenska. Även mitt andra, tredje och så vidare. Men förutom ett trettiotal böcker skrev jag några även på andra språk: engelska, danska, slovakiska, tjeckiska. Min svenska är inte felfri, men den är bättre än de övriga språken jag skriver på. Att mina arbeten blir, trots sina språkliga skavanker publicerade, kan tillskrivas två rådande trender. Den ena är att vår värld är så pass internationaliserad att det knappast är någon som bryr sig om ett ”korrekt” eller skall jag säga ”arkaiskt språk”, det räcker att lyssna på mitt favoritradioprogram med den tolerante språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson, för att uppdaga att så är fallet, den andra trenden är att en bra och stark historia är skäl nog att bli publicerad.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *