MOONRAKER

Över 50 år med James Bond på film.

Den 5 oktober 1962 var det som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, 23:e Bondfilmen i ordningen, skedde i oktober 2012. James Bond-filmserien tillhör således de mest långlivade. Så gott som varje Bond-entusiast har sin egen Bond-preferens. Den ene tycker att Sean Connery är den ”bäste” Bond, en annan föredrar George Lazenby eller Daniel Craig. Den ene tycker att Agent 007… med rätt att döda är den bästa Bond-filmen, en annan placerar Quantum of Solace på toppen av sin privata rankningslista. Jag tycker att Moonraker är den Bond-film som bör tjäna som studieobjekt om man på allvar vill tränga in i James Bonds filmiska univers. Här under, ger jag min förklaring varför jag tycker så.

Moonraker

 “A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [Goldfinger, 1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock’s Films, (1965).

 “You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

 Moonraker (Moonraker, 1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bondboken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bondfilmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit den samme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) – mannen med den gyllene skrivmaskinen (1, se not nedan).

Filmerna har blivit oerhört kommersiellt framgångsrika, och därigenom också inspirerat till ett flertal parodier och plagiat. De tio första Bondfilmerna lär ha spelat in 446 miljoner dollar till sina producenter Harry Saltzman och Albert R. Broccoli (2, se not nedan), och detta genom mer än en miljard sålda biljetter i visningsstäder alltifrån New York till Istanbul och New Delhi. Och showen går naturligtvis vidare. Till sina tio föregångare anslöt sig 1979 Moonraker, som på elva dagar spelade in 23 miljoner dollar i England och USA.

Bondfilmerna bygger på världsvida bestsellers, marknadsförs med överväldigande, många gånger påträngande kraft och har en elegant hjälte som trotsar auktoriteter, en Herkules i smoking – en hjälte som antagligen tillfredsställer publikens förväntningar på vissa psykologiska mönster (3, se not nedan). I linje med denna kraftfulla ansträngning ligger en välgjordhet i konstruktion och utförande som tyder på respekt för den betalande publiken. Med följande i stort sett rent kronologiska beskrivning av filmen vill vi antyda att Moonraker har den tematiska stringens som definierar en organiskt hel film.

1 filmens första scen visas en Boeing 747 i luften, bärande en Moonraker (en amerikansk rymdfärja efter förebilden Space Shuttle), i stånd att skjutas ut i rymden, runda jorden, återinträda i jordatmosfären och landa som ett konventionellt flygplan. Det är natt. Besättningen övervakar lugnt sina instrument. Två svartklädda män kryper fram ur sina gömställen och besätter Moonrakern. En röd larmsignal indikerar faran för besättningen. Moonrakern lyfter, med påföljd att moderfarkosten exploderar i ett sprakande eldsken som med sin färg utgör en brygga till nästa scen. På en röd telefon rapporteras – som vore den direkt ansluten till larmapparaturen i flygplanet – det inträffade till M, alias amiral Miles Messervy, VD i Transworld Consortium, alias Secret Service. 007 efterfrågas.

Agent 007, James Bond (Roger Moore), presenteras ombord på ett flygplan i behaglig närkontakt med en kvinna. Rofylldheten förbyts i fara. Strid utbryter. Bond är nära att kastas ut ur flygplanet, men vänder på situationen och slår ut sin fallskärmförsedde antagonist, bara för att ögonblicket därefter knuffas ut av en leende Jaws (Richard Kiel). En sky divingjakt inleds. Bond hinner ifatt mannen med fallskärmen, vinner på nytt kampen och tillkämpar sig den vita duken – i dubbel bemärkelse. För den som inte visste, står det nu klart att det är Bond som är vår hjälte.

Redan här i inledningen kan vi utläsa filmens strukturella uppbyggnad och dess metod att utnyttja

a) upprepning,

b) opposition,

c) tematisering.

Scen tre har enheter som är hämtade från den första scenen. Exempel: Bond presenteras rofylld i ett flygplan – likt piloterna tidigare. Sönderskjutningen av instrumentpanelen i Bonds flygplan ”indikerar” fara – liksom instrumenten varnade piloterna i Boeingplanet. Bond avvärjer dock till skillnad från kollegerna i första scenen hotet mot sig, och överlever. När han bemäktigat sig fallskärmen har han problem med att knäppa selen. Detta skapar naturligtvis spänning, men utgör också ett steg i ett sammanlänknings- delnings-/frigörelsetema, ett tema som påbörjades redan med Moonrakers frigörande från Boeingplanet och sedan byggdes på när de i sky divingjakten inblandade, lämnade planet.

Räddningen förbyts dock åter i fara för Bond. Jaws dyker oväntat upp igen, jagar Bond genom luften och fångar honom, men tappar greppet när Bond utlöser sin fallskärm. I ilskan över att ha missat sitt offer missbedömer Jaws sina krafter; han sliter av sin egen fallskärmsutlösare, men räddas när han störtlandar i ett cirkustält av en ”ställföreträdande fallskärm”, eller varför inte, ett brandsegel, en ominös rekvisita som leder tanken till brand (- vi hade ju en eld redan i första scenen), med hänsyn till brandseglets storlek kanske en världsbrand. Det vi bevittnade var ett cirkusbetonat bravurnummer av högsta klass. Även i den rämnande cirkuskupolen pågår luftakrobatik och balansgång på höga höjder. Och vart hör Jaws och hela denna upptakt om inte till cirkusens halsbrytande och komiska värld.

En stiliserad version av en cirkusföreställning bildar bakgrund för de nödvändigaste produktionsuppgifterna, och vi styrks i vår uppfattning att James Bond-genren numera är en jättelik cirkusföreställning med spektakulära nummer av internationella toppartister (4, se not nedan).

Efter detta besöker vi den gode av ”cirkusens” båda managers, Secret Servicechefen M, och uppdraget att finna Moonrakern presenteras för Bond och oss. Bond utrustas med ett armbandsur, tillika ett vapen som är laddat med pilar. En pil avlossas och träffar en renässansmålning, ett porträtt i förgylld inramning som visar sig utgöra en övergång till nästa avsnitt och dess luxuösa miljö.

Bond flygs – för att diskutera förlusten av Moonrakern – i helikopter till Hugo Drax (Michael Lonsdale), som begåvats med Howard Hughes rikedomar och flygintresse och residerar i ett importerat chateau i Californien. Genom att Drax presenteras bakifrån, binds han till de anonyma, svartklädda skurkarna från filmens första scen, och vi förstår att han är ”cirkusens” onde manager. Hos Drax, som spelar klassisk musik (Chopin) där han tar emot Bond, möter vi två kvinnor och två hundar – båda paren lika dresserade och lydiga. Mötet mellan Bond och Drax blir kyligt. Drax alluderar på en aforism av Oscar Wilde när han säger: ”Att förlora ett flygplan kan ses som ett missöde, men att förlora två liknar vårdslöshet.” Han kastar samtidigt med sina ord, en och en, två råa köttbitar till sina hundar, som först inte ens ser på dessa men ögonblicket efter på en fingerknäppning från Drax, glupskt kastar sig över ”bytet”. (Drax iscensättning av aforismen är en metafor för Bondsidans situation och hans egna handlingar.) (Filmmakarna håller här fram sin film som populärunderhållning, då denna framställer finkultur som varande i tjänst hos de undertryckande, men samtidigt framvisar de att de hämtar material ur en rik kulturell tradition (5, se not nedan). Oscar Wildes aforism är ett citat från hans komedi The Importance of Being Earnest (1895), ett lätt och spirituellt stycke där huvudrollerna lever dubbelliv i samma komiska anda som de oppositionella huvudpersonagerna i Moonraker.)

Bond guidas härefter runt i monteringshallen där Moonrakerplanen sätts ihop – till sin form en förstoring av fallskärmen och en avbild i betong av cirkuskupolen. Ciceron är Dr. Holly Goodhead, en Eve Kendall. Hon och Bond är omedvetna om att de bevakas av Drax japanske medhjälpare Chang, som skall se till att Bond råkar ut för en ”olycka”. Chang får sin chans när Bond tar plats i en simulator, en centrifug för skapande av G-kraft.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *