VEM TJÄNAR OCH VAD PÅ ACT OF KILLING?

Eftersom SVT, sin (o)vana trogen, återigen kapade stora delar av filmen och omvandlade den till en, ur konstnärlig synvinkel, svårbegriplig mischmasch, var det, strängt taget, inte mördarna som skrev manuset, utan SVT. Eller är det kanske inte helt klart att en stympad film skiljer sig från originalet? Se video längst ner 

Alice Munro har erövrat en del priser för sitt författarskap, senast ett Nobelpris i litteratur, med motiveringen ”Den samtida novellkonstens mästare”. Det är en lika kort motivering och lika balanserad, som Munros författarskap. Du kan inte plocka bort ett enda ord från motiveringen om du vill behålla dess mening. Akademiledamoten, forskaren och författaren Horace Engdahl sade om Munros noveller att dessa är såpass fulländade, att man inte kan ta bort eller förflytta ens ett enda komma i dem, utan att förstöra dem.

Icke desto mindre sände Sveriges Radios P1 inte mindre än tre av Munros noveller (”Ögat”, ”Natt” och tre 22-minuters avsnitt av ”Miles City, Montana”) i – för att citera programmens presentatör och tillika producent Gun Ekroth – ”något förkortat form”. Den som lyssnade på denna uppläsning av Munros skapelser, och inte har en annan, det vill säga oförfalskad erfarenhet av hennes verk, måste ha ställt sig frågor som, vad är det Munro fick Nobelpriset för? och vad är det Svenska Akademien pysslar med när de satsar Nobels slantar på något sådant som dessa noveller? 

Vad blir nästa bidrag i SR:s kultursatsning? Att läsa ur ”Det Bästas Bokval” i ”något förkortat form”? 

Ordet ”förkortat”, är SR:s och SVT:s förskönande omskrivning av begreppet ”vanställd”.

Varför vanställer SR och SVT vissa program? Anledningar kan vara legio. Allt ifrån politiska, (man utövar censur), till personliga (man vill få extrabetalt för ett onödigt och därtill skadligt arbete). 

Jesse Jackson, Martin Luther King, Mike Allen, David Crosby, Roger McGuinn, Bob Dylan och många andra avger sina vittnesmål i dokumentärfilmen ”Joan Baez: How Sweet the Sound”, som ingår i den välkända och hyllade filmserien American Masters. När Joan Baez-filmen visades på TV, blev inte mindre än en tredjedel bortredigerad. Jag ställde den enkla frågan ”varför?” till TV, men frågan var antagligen inte av den digniteten att den krävde ett svar.  

För någon månad sedan visades filmen ”The Act of Killing” i SVT.  

SVT beskriver filmen med bland andra följande ord: ”The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.”

Men eftersom SVT, sin (o)vana trogen, återigen kapade stora delar av filmen och omvandlade den till en, ur konstnärlig synvinkel, svårbegriplig mischmasch, var det, strängt taget, inte mördarna som skrev manuset, utan SVT. Eller är det kanske inte helt klart att en stympad film skiljer sig från originalet? 

Erich von Stroheim, David Wark Griffith, Sam Peckinpah, Francis Ford Coppola, Michael Cimino, Sergio Leone, Milos Forman, Martin Scorsese är några av de kända filmregissörerna som i rätten slogs för rätten att få sina verk distribuerade i ostympad form, och deras krav vann gehör till slut. 

Följande är ett citat från sv.wikipedia.org: ”Tillsammans med Claes Eriksson anmälde (Vilgot) Sjöman TV4 till Granskningsnämnden för att kanalen visade deras filmer med reklamavbrott. För kampen mot reklamavbrott i långfilmer belönades han med Ingmar Bergman-priset 2003. Då Granskningsnämnden dömde emot Sjöman/Eriksson tog filmmakarna, med stöd av upphovsrättsorganisationen KLYS, frågan till tingsrätten. Tingsrätten dömde till upphovsrättsinnehavarnas fördel, men TV4 överklagade till hovrätten. Hovrätten gav de båda regissörerna rätt i ett domslut den 12 april 2006, endast tre dagar efter Sjömans död. TV4 överklagade domen igen, nu till Högsta domstolen (HD). HD upprätthöll hovrättens dom i sitt domslut 18 mars 2008.”  

En regissör och författare har således rätt att få sin skapelse lämnad i fred, utan reklamavbrott. Mot en årsavgift på 2 076 svenska kronor lovar SVT och SR att du kan se deras sändningar utan reklamavbrott. I stället tvingar SVT och SR på dig stympade och kastrerade program.

SVT:s Vetenskapens värld, K special och Dox är de värsta syndarna. Om det så småningom kommer fram att förklaringen av det svaga resultatet av Pisa kunskapsutvärderingen kan förklaras även med Victoria Dyrings skötsel av Vetenskapens värld, blir jag inte alls förvånad. Det är inte bara att Vetenskapens värld förkortar filmer som de visar, Vetenskapens värld även manipulerar dem. Dyring (och då och då även någon annan av hennes medhjälpare), träder in som en svensk kommentator här och där i filmerna som i övrigt visas på engelska, tyska, franska, det vill säga 70 – 90 % av filmen sänds på engelska, tyska, franska och resten är bearbetad och berättad av Victoria Dyring på svenska. Vad finns det för förklaringar för dessa ingrepp? Att underlätta för skådarna som inte kan främmande språk, kan under inga förhållanden vara ett godtagbart svar.

Det som de ovan utpekade redaktioner och personer pysslar med, kan gott och väl rubriceras som The Act of Killing. 

The act of killing

Det handlar om folkmordet på ”kommunister” i Indonesien på 60-talet. En miljon människor utrotades med regimens goda minne.

Efter statskuppen i Indonesien 1965 rekryterades Anwar Congo och hans gäng av armén för sin förkärlek för grovt våld och sitt hat mot kommunister. De steg snabbt i graderna, från småskurkar till ledare för regelrätta dödspatruller. På mindre än ett år hjälpte de armén att mörda mer än en miljon påstådda kommunister, etniska kineser och intellektuella. 

Nästan 50 år senare träffar filmaren Joshua Oppenheimer några av krigets bödlar som med stolthet berättar om sina gärningar under kriget. För att bättre förstå dem ber Oppenheimer männen att dramatisera sina upplevelser. 

The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.

Amerikansk dokumentärfilm av Joshua Oppenheimer, från 2013.

Efter statskuppen i Indonesien 1965 rekryterades Anwar Congo och hans gäng av armén för sin förkärlek för grovt våld och sitt hat mot kommunister. De steg snabbt i graderna, från småskurkar till ledare för regelrätta dödspatruller. På mindre än ett år hjälpte de armén att mörda mer än en miljon påstådda kommunister, etniska kineser och intellektuella. 

Nästan 50 år senare träffar filmaren Joshua Oppenheimer några av krigets bödlar som med stolthet berättar om sina gärningar under kriget. För att bättre förstå dem ber Oppenheimer männen att dramatisera sina upplevelser.

The act of killing blir filmen där mördarna både skriver manus och spelar sig själva – och sina offer. Se hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning. 

Amerikansk dokumentärfilm av Joshua Oppenheimer, från 2013.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *