04 JANUARI CYKLANDETS DAG

Härmed utnämner jag 4 januari till cyklandets dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 4 januari firar vi, eller vad vi nu gör, ”Cyklandets dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse.

Någon eller några, högst sannolikt var det empatilösa inbrottsråttor, försökte bryta sig in i min grannes villa. Och det genom den altandörr som hon bara någon vecka tidigare hade köpt från Mockfjärds. Tjuven eller tjuvarna hade jobbat hårt och länge, men lyckades ej, Mockfjärdsdörren stod emot. Så de gav sig på fönstren i stället.

Min granne var inte hemma då, men när hon kom hem anmälde hon det inträffade till Jönköpingspolisen. De kom och det som de lyckades att komma fram till var att jämföra med samma resultat som min 16 månader unge dotterson skulle uppvisa om han tog sig an fallet. Ändå vore det mer rationellt om det var dottersonen som tillfrågades, eftersom man blir, om inte annat, åtminstone riktigt glad att ha honom i närheten.

En amerikansk teaterregissör som bland annat även satte upp en av mina pjäser i New York, berättade en, vad han kallade ”joke with realistic ending”, för mig och jag återger den här i svensk språkdräkt. En ledare för ett brottsyndikat annonserade på ett möte, att han hade en tråkig och en glad novitet att berätta. Den tråkiga var att polisen fick nys om deras verksamhet och den glada var att det var svensk polis som fick ta sig an fallet.

Min erfarenhet av den Jönköpingska polisen är dessvärre också av det slag att jag undrar vad man har polisen till överhuvudtaget? Här kommer tre självupplevda händelser med den Jönköpingska polisen, valda helt på måfå, vilket bör läsas så att jag dessvärre har flera liknande erfarenheter.

Jag cyklade från en kompis. Det var mitt på natten och det var en av de vanliga Jönköpingska nätterna, det vill säga en av dem som utspelar sig strax efter att Jönköping drabbats av en kraftig neutronbombexplosion. Eller är det kanske något annat som förorsakar att inte en enda människa är ute, att allt verkar vara så kliniskt dött ute på gatorna, att troligen inte ens kackerlackorna är levande? Plötsligt, i denna döda stad, tändes ett par strålkastarlyktor på en mörksänkt, stillastående bil och ur den klev ut två polismän. Vad de gjorde i den mörka bilen kan bara de svara på, men min gissning var att de knappast hade annat för sig än att intensivt polera varandras pistoler. Oavsett vad deras tidsfördriv var laddat med, återstod faktum, att de ville att jag skulle betala böter för att jag inte stannade på ett STOP-ställe. Jag menade att de misstog sig, men jag hade inget annat bevis än just det att de verkligen tog fel. Poliserna gav sig dock ej, och de pekade på en kamera i bilen som enligt dem skulle bevisa att jag verkligen var skyldig till det de anklagade mig för. Detta påtagliga bevis kändes som en räddare i nöden. Kamerans video kunde nämligen antingen rentvå mig eller också vara startskottet för den långa läkningsprocessen som skulle avvärja mig från att jag mitt på natten tydligen sovandes cyklade på Jönköpings folktomma gator.

Men poliserna vägrade att visa videoinspelningen för mig och höll mig i förvar ända tills jag erkände mitt cykelfelsteg. När bötesnotan kom med den sedermera motoriserade brevbärarens övriga trams, bestred jag polisens anklagelser, beskrev hela förloppet och krävde att få se videobeviset om polisväsendet ville se några glittrande kronor från mig. Prutprocessen pågick cirka ett år, för en kostnad av flera gross svenska polisuniformer, men vem bryr sig om såna summor, när allt ändå är täckt med skattemedel och när det dessutom alltid är lättare att skriva osanna rapporter, än att lösa några verkliga brott. Dessutom verkade utgången av kraftmätningen vara given på förhand: två etniska svenska polisers vittnesbörd mot en oetnisk svensk, för att låna benämningar från Fredrik Reinfeldts stadsministerterminologiförråd. Något videobevis fick jag inte se till dags dato, möjligen gick det förlorat när polisen försökte framkalla det som om det rörde sig om gammaldags film.

Jag blev av med en sedelklämma av guld och platina som jag fick av min tjej. Den hade således även ett betydande affektionsvärde för mig. Jag anmälde försvinnandet till polisen. Någon månad senare traskade jag återigen till polishuset för att informera mig om de fann åtminstone en av sedelklämmans värdebeståndsdelar. Nej, så var inte fallet. Och inte nog med det, de fann inte ens min anmälan.

Teaterchefen på Länsteatern på Gotland, Örjan Herlitz, förfalskade min namnteckning och lyckades på så vis få sig tilldelad en avsevärd summa pengar från Dramatikerutskottet inom Sveriges författarfond. Naturligtvis anmälde jag förfalskaren Örjan Herlitz för urkundsförfalskning hos polisen i Jönköping. Efter en kort tid hörde polisen av sig: de lade ner fallet, utan någon som helst undersökning eller förundersökning, något som förutom varje skattebetalare borde uppröra herr bedragaren Örjan Herlitz lika mycket som mig, eftersom även om Herlitz måste känna att det är finfint att gå straffri, borde han även känna att det är en smula obehagligt att han inte erbjöds en möjlighet att genom lögn och andra härskarmetoder rentvå sig. Men säg den djävla satan som grämer sig över sitt rätta namn? Jag vet inte vad som är Jönköpingspolisens arbetsmotto, men om jag får gissa, så är det ”Rättvisan? Den bekämpar vi!”.

Jag cyklade på Merkuriusvägen. Den var oplogad. Som alltid. Kommunens spargrisar är nämligen inte obegränsat stora och därför måste kommunens kloka kvinnor och män välja vad de lägger skattepengar på, det viktigaste kommer alltid först, och nattlig julbelysning för alla de som sover eller på annat vis obstinatvägrar att frossa i kommunens energislöseri är ett bra exempel på kommunens ansvarsfulla skattefördelningspolitik.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen är för att kommunen vägrar att snöploga den.

På de snöplogade gatorna är det nämligen omöjligt att cykla. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med snöplogarna antar jag, att cykelbanorna skall omvandlas till snöskyttegravar och att vägar skall smalnas av så pass mycket att det inte blir plats för både en bil och en cykel bredvid varandra och att cyklisterna på det viset elimineras från trafiken.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att Merkuriusvägen inte trafikeras av några Länstrafiksbussar. Det ingår nämligen i kommunens överrenskommelse med Jönköpings Länstrafik antar jag, att göra cyklisternas varande så pass plågsamt att de allvarligt skall överväga att sluta med alla aktiviteter som så lite som bara påminner om en cykelfärd. Länstrafikens anticykliststrateger är så pass oändligt påhittiga i alla sina anticykliststrategier att deras hjärnor kommer högst sannolikt att skivas i tunntunna skivor som Einsteins och Lenins dito, för att tillfredställa all framtida forskning.

Att jag cyklade just på Merkuriusvägen var på grund av att jag hoppades på att ånyo få stöta på mina två bekanta från kamerapolisens utryckningskör, då Merkuriusvägen brukar vara lika folktom som den gata där jag fick avnjuta min första närkontakt med dem.

Jag cyklade lugnt på den folktomma Merkuriusvägen och plötsligt cyklade jag inte längre utan fann mig i horisontaltläge, hela jag, utom mitt ringfinger som var böjd på ett ställe som evolutionen inte hann begåva med någon knogled.

Cyklar förknippas inte så sällan med svunnen tid, trots att cykel är en tämligen modern uppfinning från 18-hundratalet och trots att det i Göteborg fortfarande finns två cyklande poliser.

Cyklar förknippas inte så sällan med fattigdom. Faktum är att något som liknade bicykel, en tvåhjuling alltså, konstruerades ursprungligen under missväxtens år, när det inte fanns tillräckligt med mat som skulle räcka för både folk och fä. Och vem mins inte exempelvis Vittorio De Sicas film ”Ladri di biciclette” som på svenska fick heta ”Cykeltjuven” från efterkrigsåret 1948? Eller vem minns inte Tran Anh Hungs film ”Xich lo” som på en lagom uppfinningsrik svenska fick heta ”Cyclo”?

Cyklar förknippas inte så sällan med förunderliga länder så som Vietnam, Kina et cetera.

Cyklandet förknippas inte så sällan med bedrägeri. Vem minns inte exempelvis Lance Armstrong som mellan åren 1999 och 2005 vann världens hårdaste cykeltävling Tour de France inte mindre än hela sju gånger. I oktober 2012 fråntogs dock Lance Armstrong sina segrar, men Tour de Frances tävlingsbana sträcker sig trots det förpliktigande namnet Frankrike runt, även långt utanför Frankrikes riksgränser.

I Storbritannien är cyklandet det finaste som finns och nutida legendarerna, cykelhjältarna Sir Stephen Geoffrey Redgrave och Bradley Wiggins är i Storbritannien större än våran Zlatan Ibrahimovic och Marta Vieira da Silva och Lorine Zineb Nora ”Loreen” Talhaoui tillsammans.

Det finns statistik som skvallrar om att de som cyklar drabbas mer sällan av hjärtinfarkt och lever längre, om de inte kommer i alltför nära närkontakt med Jönköpings länstrafik. Cyklandet sparar fossilt bränsle och inte nog med det, man kan tillverka elektricitet genom att cykla i gång en till flera dynamor. Cykelindustrin kan sysselsätta folk i stora fabriker och även små enmansföretag. Och en cykel är inte bara metall, utan även en rad andra material, allt ifrån papper till gummi och plast. Dessutom engagerar dagens cyklande en lång rad andra industrier som tillverkar allt ifrån kläder till olika mätinstrument. Cyklar är praktiskt taget oförstörbara och kan recirkuleras praktiskt taget i all oändlighet. Och att allt detta positiva motverkas av starka krafter gav jag exempel på ovan. Cyklarna av märket Crescent och Monark och åtminstone ytterligare 12 till ingår i den svenska företagskoncernen Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi.

Mina första kronor tjänade jag i Bratislava genom att skotta snö. Det var i början av sextiotalet och även om Tjeckoslovakien var ett relativt fattigt land, var åtminstone Bratislavas gator alltid rena. På sommaren från glasspapper och cigarettfimpar, på vintern från snön.

Jag tittar på mitt brutna ringfinger och lika oväntat som mitt fall från cykeln på Merkuriusvägen tänker jag på Jönköpingspolisen. De borde också förtjäna sitt levebröd genom ett arbete som ger synligt resultat, de borde också göra gator och torg och parker och villakvarter och cykel- och gångstigar rena från obehag. Om inte annat så genom att skotta snö.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *