06 SEPTEMBER SVAMPENS DAG

Det här året tillfaller Svampens Dag på söndagen den 6 september.

Följande 38 ord är ett citat: ”Svampens Dag är ett nordiskt samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Sveriges Mykologiska förening står för planeringen i vårt land och samarbetar med Biologiska föreningar, Botaniska föreningar, Länsstyrelsen, Muséer, Nationalparker, Naturskyddsföreningar, Naturum, Studiefrämjandet, Svampfärgarsällskapet, Svampföreningar, Svampkonsulenterna och Turistbyråer.” 

Och följande 1001 ord har jag författat alldeles själv. Det behöver dock inte betyda att de äro alldeles svampiga. Inte sant? 

Hemma hos oss har vi ett skåp fullproppat med olika sorters medicin. Och varför det, kan en inkvisitorisk själ fråga. För att medicintillverkarna ska smörja sina fickor, såklart. Inte med någon lotion alltså, utan med pengar. Och det är sällan vitrockarna skriver ut bara en medicin åt gången heller. Eller?

”Jag har skrivit ut 50 piller åt dig och jag vill att du äter upp 40 av dem!”, säger läkaren.

”Kan jag inte bara köpa 40 då, så kan jag komma tillbaka och köpa de sista 10 om jag behöver dem?”, frågar jag.

”Nej, du ska ha några i reserv. Just in case.”

”Just in case? Bara i låda?”, undrar jag skämtsamt, men hen märker ingenting, hen är nämligen döv på det örat.

”Sedan ska du ta 30 av dessa, som du också ska köpa i en femtioförpackning.”

”Och vad ska de vara bra för?”, försökte jag.

”De motverkar biverkningarna som du får utav de första”, svarade vitrocken.

”40 mot 30. Det verkar som om biverkningarna vinner.”

”Okej, ta 40 av dem också då. Vi garderar med ett kryss. Är du nöjd nu, unga dam?” 

Det här var samma kväll som mina föräldrar firade sin bröllopsdag. Plastbröllop eller nåt sådant. Härdad plast.

Jag kom till akuten mitt i natten. Jag var festklädd i min finaste klänning och jag hade med mig en portion ungersk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.

”Jag har ätit av de här svamparna”, svamlade jag, ”och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken.” Jag slängde boken framför killen på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:

”Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?”

”Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 2 timmar sedan”, fastställde jag anklagande.

”Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg”, försökte killen förklara.

”Nej”, svarade jag, för att visa att jag förstod. ”Här beställer man tid i efterväg när man är död och begraven och definitivt bortglömd.

”Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?”

”Farsan och morsan, men de ville inte komma.”

”Va!? Är de redan i koma?”, frågade akutaren upprört.

”Nej, jag sa; de ville inte komma. Pappa påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombssvamp. Han har käkat sådan svamp sedan han var en mycket liten spermie, hävdar han”, förklarade jag. ”Borde vi kanske hämta dem?”, undrade jag, som faktiskt blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter mitt svampintag. 

Akutaren log överseende. ”Det här är Sverige, flicka lilla, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin dotter däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din far. Å andra sidan, om han överlever så överlever nog även du, och då har han inte gjort något brottsligt. Det är logiskt.”

”Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma”, framhöll jag med märkbart svag röst.

Han tittade på klockan och sa: ”Som korvspad! Det förundrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.”

Jag fick ett plastförkläde ovanpå mina festkläder och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Ledningen var några nummer för stor för att min mun skulle kännas tillräcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led och jag kändes som en orm när den ska sluka en elefant. Den största av dem alla, loxodonta africana, det vill säga savannelefant.

”Hur känns det?”, hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska som var svart som rysk olja av allt aktivt kol in i en tratt som var tillsluten den ruggigt långa, tjocka oljeledningen. De hällde hinkvis i röret. Jag undrade hur det kom sig att det inte sprängdes, men jag kunde inte fråga eftersom jag hade munnen full av det. Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall plus två Njupeskär. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall och en Hallamölla.

”Bra! Nu ska vi bara göra om det här två-tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt”, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd. 

När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet.

Att de skryter med sånt. Skulle jag ha en sån, så skulle jag brodera på den ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter, för att betona hur lite jag gillar den.

”Här får du en fin nattskjorta”, sa syster som inte var min syster, ”så att du inte smutsar ner våra sängkläder.”

”Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig?”, frågade jag lite försiktigt.

”Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt”, svarade styvsyster. 

Klockan var fem på morgonen när jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets senaste och enda modell. 

När jag kom hem låg morsan avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan far höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial.  

”Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du?” Han tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa ”Samma mundering som min saliga mor bar när hon mjölkade kor i Ungern för ungefär femtio år sedan.”

Ett enfaldigt leve för svampens dag!

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *