08 SEPTEMBER INTERNATIONELLA LÄSKUNNIGHETSDAGEN

Den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen, och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Alfabetism, det vill säga läskunnighet, är benämning på människans förmåga att själv kunna läsa och därutöver även förstå en präntad text. Läskunnighet föregås av skrivkunnighet, men den som kan skriva måste även kunna läsa. Vad kom först? Ägget eller hönan? Det beror på tidsperspektivet. Den enskilda individen tillskansar sig nästan alltid läskunnighet först, emedan ”den” som konstruerade skriften lärde sig att läsa i bästa fall samtidigt som ”hen” skapade den. Både läs- och skrivkunnighet tillhörde de privilegierade klasserna. I dag finns det cirka en miljard vuxna analfabeter i världen, och det trots att rätten till primär utbildning och därmed läs- och skrivkunnighet, tillhör bland dem av FN fastställda mänskliga rättigheterna.

Författarskap som yrke förutsätter läskunnighet både av utövaren och mottagaren och det bör således vara på sin plats att anföra följande sanna anekdot:

”Låt mig ge dig ett bra råd Vladimir”, framhöll en aktad medlem av den svenska litterära tamand-bassängen. ”Om du verkligen vill lyckas på den litterära scenen i Sverige, får du slå av på utgivningstakten och vara mer folklig, mindre politisk.”

Att sagda medlem är aktad, tillskriver jag det faktum att alla med ”makt” är aktade, i varje fall så länge de är en del av ”makten”. De aktade utmanar man ej, om man hoppas på något stipendium och möjlighet att bli tryckt på annat förlag, än sitt eget.

Nedanstående rader skall således inte betraktas som ett svar på tal, svar på ”ett bra råd”, då de inte är något annat än en terapiövning som åtminstone tillfälligt skall hindra mig att rada ytterligare ett verk till de cirka hundra, redan begångna.

Shakespeare har levt på dagen 52 år och av dem fäktade han med gåspennan bara tjugo. På dessa 20 år skrev han de stora dikterna Venus and Adonis, Rape of Lucrece, The Passionate Pilgrim, The Phoenix and the Turtle, A Lover’s Complaint och inte att förglömma, samlingen Sonnets. Dessutom skrev och även producerade 37 pjäser för teater – tragedier, komedier, historiska dramer och krönikor, pjäser och dikter som fortfarande lever med oss, pjäser och dikter som vi fortfarande lever med…

Och Barbara Cartland? Dame Barbara har skrivit inte färre än 720 böcker. Ett helt bibliotek och därmed nära på fyra gånger fler än Honoré de Balzac, den store författaren till den 90 romaner långa mästerliga cykeln La Comédia humaine, och tre gånger fler än Alexandre Dumas den äldre. Och Alex Dumas var med sina 250 romaner knappast någon skrivlatmask.

Och vad sägs om lady Mallowan, det vill säga Dame Agatha Christie? Hon med evighetspjäsen The Mousetrap, Råttfällan, detektiven Hercule Poirot, den lika skarpsinta som charmfulla gamla damen Jane Marple, och fler än 100 böcker?

Eller vad sägs om belgaren Georges Simenon, fadern till kommissarie Maigret och cirka 500 romaner?

Hur vill den aktade medlemmen av den litterära tamand-bassängen kommentera den ”ohyggligt” produktive ”pornografen”, översättaren av bland flertalet andra viktiga världs-klassiker, hela 16 volymer av Tusen och en natt, diplomaten, etnologen, forskningsresanden och orientalisten Sir Richard Francis Burton, den samme som behärskade 29 språk, författade en hög böcker och pjäser och år 1853 vistades i Medina och Mecka förklädd till pilgrim?

Det finns de som hävdar att det inte går att blanda konst och politik, andra säger att all konst är politisk. Sir Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur samtidigt som han var en politiker som i mångt och mycket bidrog till världens utformning. John Fitzgerald Kennedy fick Pulitzerpriset i litteratur för Profiles in Courage, flera år innan han bara 43 år gammal, valdes att bli USA:s 35:e president.

Den chilenske konsul och senator Neftalí Ricardo Reyes Basualto har under namnet Pablo Neruda inte bara fått Nobelpriset i litteratur utan även Stalinpriset. Den polske dramatikern Karlus Wojtyla är mest känd under det antagna namnet påve Johannes Paulus II och han skrev spelbara pjäser även för andra än de 542 miljoner troende romersk-katoliker.

Benjamin Disraeli, 1:e earl av Beaconsfield, var Storbritanniens premiärminister i två perioder och samtidigt författare till en lång rad skönlitterära böcker, biografier och även facklitteratur. Den danska drottningen Margrethe II illustrerar barnböcker, ställer ut tavlor, och designar kostymer och scenografier för teater och balett. Kambodjas förra kung, Norodom Sihanouk, är också engagerad i konstnärliga aktiviteter. Han har skrivit filmmanus, komponerat filmmusik och regisserat åtminstone 11 filmer.

Jacques Chiracs rötter finns i lägre medelklassen och han blev på egen maskin en internationellt erkänd konstkännare, sinolog, översatte av språkförnyaren Aleksandr Pusjkin direkt från ryska och, inte att förglömma, han blev även valt till Frankrikes 22:e president och furste av Andorra.

Carl Djerassi är känd för sina romaner och pjäser, men syre åt sitt kändiskap fick han då han blev fader till dagens P-piller. Hans mest kända pjäs heter Syre och den är skriven tillsammans med Roald Hoffmann, en nobelpristagare – dock ej i litteratur. Carl Djerassi kan även skryta med att hans namn återfinns på den beryktade ”master list of Nixon political opponents”.

Adalbert von Chamisso, författaren till bland annat den vida spridda och ofta plagierade och kopierade novellen om en fattiglapp som sålde sin skugga till djävulen, Peter Schlemihls wundersame Geschichte, var först officer i preussiska armén, sedan en erkänd botaniker som tillsammans med ryska vetenskapsmän gjorde en omskriven världsomsegling och som slutligen arbetade som direktör för ett välkänt herbarium. Charles Marie Georges Huysmans, mera känd som Joris-Karl Huysmans levde bara 41 år, men hann ändå bli erkänd som konstkritiker, svart magiker och författare till bland annat naturalistiska romaner med kvinnor i centrum, romaner med religiös tematik (efter omvändelsen till katolicism) och den berömda ”dekadenternas bibel”, romanen À rebours / Mot strömmen, som med sin undersökning av det undermedvetna anteciperar och påminner om Vladimir Aurum Oravskys Lathund för ambitiösa katter, del ett och två. Dessutom hade han en chefsposition på franska inrikesministeriet. David Cornwell hade olika förklädnader. Han var diplomat, spion, informator och John Le Carré, det vill säga en i sitt ämne väl insatt författare. Ján Pannonius, en erkänd översättare av latin och grekiska, inte minst av Plutarchos, var författare till två böcker, minnesvärda epigram och ett flertal elegier. Han utnämndes först till diplomat och blott 26 år gammal, blev han också förordnad till biskop. Han levde lika länge som Felix Mendelssohn-Bartholdy och George Gershwin, det vill säga ett år längre än Mozart, Majakovskij och Fassbinder, som regisserade 33 spelfilmer, 23 tevefilmer uppdelade på 4 teveserier, 30 teaterpjäser och nästan allt detta författat för egen hand.

Pannonius blev två år äldre än den revolutionäre mannen på modet, lord Byron, fyra år äldre än patafysicismens avskyvärda charmör Alfred Jarry, åtta år äldre än den hjärt- och drogsjuke Johan Erik Stagnelius, åtta år äldre än självmördaren Sergej Jesenin, nio år äldre än Stephen Townley Crane, 14 år äldre än Georg Büchner och hela 18 år äldre än Raymond Radiguet, det brådmogna underbarnet som skrev utmärk poesi redan vid 13-årsåldern och som bara var 17 år gammal när han skrev bestsellern Le Diable au Corps.

Raymond Radiguet hann precis kliva över tonåren, när han dog av tyfoidfeber. Tre år innan skrev han sin kärleksroman Le Diable au Corps. Aldous Huxley utryckte sin beundran för den, men det fanns även sådana som tyckte att Diävulen i kroppen var lika omoraliskt farlig som de Laclos Farliga förbindelser, Les Liaisons Dangereuses. Radiguets bok gjorde succé över hela världen inte minst när den blev filmad av mästaren på litterera adaptioner Claude Autant-Lara, en brådmogen snubbe som arbetade som filmscenograf redan som 16 år ung och som regissör vid 21 års ålder. Och vem tror du spelade huvudrollen i filmatiseringen av Djävulen i kroppen? Gérard Philipe, så klart. Och hur gammal var denne internationelle hjärtekrossare när han fick sin första och sista hjärtinfarkt? Rätt, 37.

Den mest originella experimentator bland ryska futurister, auktor av Slovo kak takovoje, Ordet som sådant och en rad andra verk Viktor Vladimirovitj (Velimir) Chlebnikov fick lämna sin plats bland de levande också 37 år gammal. Hans experiment med språkets fonetiska och semantiska möjligheter ger inspiration även till dagens hiphopare.

Alexandr Nikolajevitj Ostrovskij arbetade som advokat, kunde skriva och tala på nästan 20 språk, översatte minst 20 pjäser till ryska, och som om det inte var tillräckligt, så skrev han 7 teaterpjäser i samarbete med andra författare. Jo, och en sak till. Under hela sitt vuxna liv skrev han minst en, men ofta två pjäser årligen i alla upptänkliga genrer. 47 stycken blev det sammanlagt. Hans Groza, Stormen, spelas fortfarande både i öst och väst.

Alexander Pope var självlärd och han skrev sina Pastorals när han var 16 år gammal. Angelo Ambrogini, mera känd som Angiolo Poliziano översatte Iliaden när han var 15 och han har hunnit med en hel massa andra bokstäver innan han dog 40 år ung. Brasilianaren Raul d’Ávila Pompéia var 17 år när man utgav sin första roman Uma tragédia no Amazonas, Tragedi i Amazonas, han var republikan och aktiv kämpe mot slaveriet. Han hann leva knappa 32 år, hans romaner inspirerar dock fortfarande både med sin uppbyggnad, struktur och tematik. Den produktive diktaren Alexandr Ivanovitj Polezjajev var 34 när han deserterade från kriget, tillfångatogs och torterades till döds. Författaren till Otjerki bursy, Bilder från seminariet och Mestjaskoje stjastie, Småborgarens lycka, Nikolaj Gerasimovitj Pomialovskij var 28 när han tog sitt liv.

Vem var bara 20 år gammal när han skrev This side of Paradise, en bok som en hel generations ungdomar tog till sig? Samme man var reklammakare. Samme man var journalist. Dessutom fanns det patos och engagemang i hans skrivarmission. Samme man var en omskriven Hollywoodgestalt. Samme man skrev pjäsen The Vegetable, or From President to Postman. Samme man hade ett mycket omskrivet äktenskap. Samme man skrev romanerna The Beutiful and Damned och Tender Is the Night, och novellsamlingar som Flappers and Philosophers och Tales of the Jazz Age och All the Sad Young Men och Taps at Reveille och efter hans död utgav man en bunt andra manuskript skrivna av honom. Ja vist, ja, så skrev han The Last Tycon, även den utkom efter hans död både som bok och som film i Elia Kazans regi och med Robert De Niro, Tony Curtis, Robert Mitchum, Jeanne Moreau, Jack Nicholson, Donald Pleasence, Peter Strauss, Dana Andrews, Angelica Huston, John Carradine… The Great Gatsby, hur många gånger var den filmad? Åtminstone tre gånger. Jack Claytons version med Robert Redford, Mia Farrow, Bruce Dern och Karen Black på Francis Ford Coppolas sofistikerade manus är mycket bättre än dess rykte. Gå och se den. Nelson Riddle fick en välförtjänt Oscar för musiken och så även Theoni V. Aldredges kostymer. Francis Scott Key Fitzgerald, så heter fadern till allt det ovannämnda, levde 44 år.

Antoine de Saint-Exupéry levde också bara 44 år. Han tyckte att ett liv bör engageras i andra människors levnadsvillkor. Solidaritet och offervilja är nödvändiga för ett meningsfullt liv… Det är ett utomordentligt bra motto att leva efter. Läs hans Terre des homes. Du kanske blir en smula bättre människa. Och läs sedan hans Le Petit Prince.

Henry Fielding var pjäsförfattare, romanförfattare, diktare, advokat och en engagerad journalist som kritiserade korruption, pengarnas makt, dubbelmoral… The History of Tom Jones, a Foundling är bara ett av hans odödliga verk. Den är filmad föresten. Tom Jones skaffade en Oscar till filmens producenter, en till regissören Tony Richardson, en till manusförfattaren John Osborne och en till kompositören John Addison. Fielding blev 47 år gammal.

Vad vet du om Mihai Eminescu? En rumän som levde 49 år och utges fortfarande.

Marcus Andrew Hislop Clarke hann leva bara knappa 35 år men under de åren har han hunnit verka som bibliotekarie, redaktör för tidskriften Argus, grundare och ordförande för Yorick Club samt skrev en rad böcker så som den samhällskritiska och inflytelserika For the Term of His Natural Life, och Stories of Australia in the Early Days och Holiday Peak. Juristen Jiří Wolker blev bara 24 och 2 månader när han dog år 1924. Han skrev drama, noveller, sagor, dikter och teoretiska arbeten om poesins väsen. Mycket av vad han skrev blev översatt till andra språk. Han var till den grad socialt engagerad att när den tjeckoslovakiska oppositionen startade en tidskrift som pekade fram till det som numera är känt under det poetiska, dock missvisande namnet Pragvåren, så fick tidskriften heta Host do domu, Gäst i hemmet, efter Wolkers första diktsamling med samma namn. Aleksandr Pusjkin var 21 år ung när han skrev sin versberättelse Ruslan och Ludmila och 38 år när han permanentades i en i ryska myllan nersänkt kista. Pusjkins vän Nikolaj Vasiljevitj Gogol, världsresenär, världsdramatiker, världsromanförfattare, och världsnovellist lämnade en mindre egenfattat bibliotek efter sig och det trots att han brände upp sina ”ungdomsarbeten”, trots att han brände upp sina sista arbeten, bland annat andra delen av Miortvyje dusji, Döda själar, och trots att han dog bara 43 år ung, liksom Hugos odödliga gestallt Quasimodo, av självpåtagen svält. Båda hungrade efter kärlek. Dramatikern och lyrikern, den flera gången förvisade författaren till bland annat Geroj nasjego vremeni, Vår tids hjälte och Na smertj poeta, Till poetens död, Michail Jurievitj Lermontov fick inte ens uppleva sin 27 födelsedag. Även Lermontov var vän med Pusjkin och båda, Pusjkin och Lermontov, dog i en duell, om än inte i en och densamma. Vsevolod Michajlovitj Garsjin, han med novelsamlingen Krasnyj Cvetok, Den röda blomman, var bara 33 år gammal när han liggande och underifrån fick lukta på dess rötter.

Isidore Ducasse, bättre känd som Comte de Lautréamont, var 22 år gammal när han utgav de sju revolutionerande och fortfarande elektrifierande, inflytelserika prosadikterna Les Chants de Maldoror och vilka hans förläggare vågade utge först tjugo år senare, det vill säga år 1890. de Lautréamont blev dock ett stort författarnamn med surrealisternas intåg, det vill säga år 1912, när han skulle ha fyllt sitt sextiosjätte år, det vill säga om han lyckades undgå döden som sällskapade med honom så tidigt som år 1870.

Den otålige och orolige författaren till Tiden väntar inte, Ro utan åror och många andra arbeten Per Rådström fick hembud på sin 38:e födelsedag.

Edith Södergran slocknade 31 år gammal, André de Chénier giljotinerades när han var bara 32 år fyllda, Thomas Wolfe avtog 38 år ung, Nikolaj Michajlovitj Rubcov levde 35 år, Anton Pavlovitj Tjechov dog visserligen hela 44 år gammal men det ursäktar honom att han arbetade som läkare, att han själv var lungtuberkologiker, att han var gift med den krävande skådespelerskan Olga Knipperov, att han reste över stora delar av Ryssland, Italien, Balkan och Tyskland samt att han under sitt eget namn och under pseudonymen Antosja Tjechonte skrev över 600 noveller så som Paviljong 6 och Damen med hunden och att, jag höll nästan på glömma bort det, han skrev de fortfarande inte helt bortglömda scenpjäserna Ivanov, Platonov, Svansången, Björnen, Djävulen, Om tobakens farlighet, Frieriet, Bröllopet, Jubileum, Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körbärsträdgården.

Nikolaj Aleksandrovitj Dobroljubov författare till boken Tjto takoje Oblomovtjina?, Vad är Oblomovism?, bland mycket annat läsvärt, levde bara ynka 25 år. Den stora lyrikern Thi Diem Doan, översättaren av Chinh phu ngam, Soldatfruns lamment, dog 43 år ung. Négrituderörelsens anhängare den senegalesiske poeten David Diop ansågs vara den afrikanska revolutionens Majakovskij, och det långt innan sin tragiska död vid 33-års ålder. Hans namne senegalesen Birago Diop arbetade som djurläkare i Burkina Faso, som ambassadör i Tunisien och så skrev han ett antal välkända böcker. En av de största ungerska författarna, en 1800-tals förespråkare av EU, Endre Ady, dog bara 42 år gammal. Imre Madách var bara 41 när han dog och åtminstone hans versdrama Az ember tragèdiája, Människans tragedi spelas fortfarande över hela världen. József Katona, även han ungrare, var 39 när han dog 1830. Hans historiska dramer lever vidare och han Bánk bán, anses vara det ungerska dramats peak.

Den store Giacomo Leopardi var helt självlärd. Han var 12 år när han läste originalen på grekiska, latin och hebreiska. Han var 16 när han utgav avhandlingar i klassisk filosofi. Hans Canto notturno, Nattlig sång är odödlig, så även La Ginestra, Blåbär, så även och så även. Han var 39 när han dog 1837 och hans diktning jämställs inte så sällan med Dantes.

Hans Anmerkungen übers Theater, studeras till dags dato. Hans pjäs Die Soldaten spelas fortfarande. Brecht har bearbetat hans Der Hofmeister. 42 år gammal var han när han dog. Inte Brecht, utan … Lenz. Nej inte dramatikern, lyrikern och prosaförfattaren Siegfried Lenz, utan Jakob Michael Reinhold Lenz.

Den revolutionäre Vasylj Mychajlovytj Blakytnyj, egentligen Ellanskyj, auktor till exempelvis Udary molota i serdca, Hammarens och hjärtats slag, var 31 när hans hjärta upphörde att slå. Den store poeten och poesins reformator Aleksandr Aleksandrovitj Blok, författare av bland annat till Plaski smerti, Dödens dans, var 41 år när han fick lov att valsa ned i skuggvärlden. En gripande författare och jag filmade en av hans noveller.

Aleksandr Nikolajevitj Afinogenov, författare, dramatiker, et cetera, auktor till den fortfarande flitigt använda publikationen Tvortjeskij metod teatra. Dialektika tvrtjeskogo processa, Teaterns skapande metod. Den skapande processens dialektik, levde knappa 37 år. Gajus Valerius Catullus var cirka 30 år gammal när sömnens svartsjuka tvillingsyster tvingade honom att sluta skriva sin odödliga kärlekslyrik till Lesbia, det vill säga till Clodius (Publius Clodius Pulchers) syster Clodia (Claudia Pulchra Prima). År 1557 dog Mikael Olavi Agricola bara 47 år gammal på vägen hem till Turku från Moskva där han medverkade på fredsförhandlingar mellan Ryssland och Sverige. Agricola var författare, översättare, reformator, biskop et cetera, ett cetera. Den i Indonesien mycket betydelsefulle poeten och översättaren Chairil Anwar levde bar 27 år. Och hur gammal blev globetrottern Wilhelm Apollinaris Kostrowicki, mera känd som avantgardens klassiker Guillaume Apollinaire? 38, måste svaret vara och trots att han dog redan 1918 påverkar han oss fortfarande. Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wildes liv var visserligen nästan lika långt som hans namn, han dog 46 år gammal, men hans inverkan på estetiska strömningar är tvärs över ett stormigt sekel fortfarande imponerande. Agnes von Krusenstjerna var Av samma blod och dog också 46 år gammal. Mary Wollstonecraft Godwin dog i barnsäng 38 år gammal. De berömda systrarna Acton Bell det vill säga Anne Brontë, Ellis Bell det vill säga Emily Jane Brontë och Currer Bell det vill säga Charlotte Brontë höll sig vid livet 29, 30 respektive 39 år. Jean-Nicolas-Arthur Rimbaud föll ifrån vid 37-årsåldern. Trots det har han hunnit pröva på flera yrken än de flesta under ett hur låååångt liv som helst, hade omskrivna sexuella erfarenheter med både kvinnor och män, reste och verkade i stora delar av Europa och Afrika och skrev en rad oförglömliga arbeten, samtliga författade mellan åren 1869 – 1873 det vill säga mellan sin 15:e och 19:e födelsedag.

Aleksis (Stenval) Kivi var riktig duktig på att konsumera alkohol, men trots att denna vätska har utmärkta konserveringsegenskaper, dog han en nyårsnatt bara 38 år gammal. Den 13 december 1872 spelade Nya Teatern i Helsingfors Kivis pjäs Flyktingarna, men succén var inte speciellt stor och förtjänsten blev bara 113 mark. När själen 18 dagar senare lämnade denna stora diktare efter ett tillstånd av kronisk melankoli till följd av undernäring, och ”sårad författarära”, togs de 113 marken i anspråk för att bekosta den torftiga begravningen. Kivis mest berömda roman Sju bröder fördömdes för sin naturalism av den samtida kritiken och boken belades med kvarstad av Finska litteratursällskapet. Efter Kivis ändalykt trycktes Sju bröder och blev som bekant klassikernas klassiker. Och redan 67 år efter hans död avtäcktes en staty av Aleksis Kivi framför Nationalteatern i Helsingfors. Den måste Kivi va’ så in i baljan gla’ för.

 

Sylvia Plath stoppade huvudet i en gaskupa, Östvästyskan Gisela Die Riesenzwerge Elsner blev stucken av en snögeting, Tove Irma Margit Ditlevsen sade adjö till världen när den blev för liten för henne, den sörjande turturduvan Hedvig Charlotta Nordenflycht följde i Ofelias vattenspår, Karin Boye överdoserade Kallocain, Virginia Woolf skrämde världen i sitt eget rum, feminismens och Frankensteins morsas morsa, författarinnan till A Vindication of the Rights of Woman och Thoughts on the Education of Daughters Mary Wollstonecraft Godwin, tog först gift och sedan hoppade i Themsen när hon upptäckte att hon misstog sig även med den andre mannen i sitt liv, den förmögne Gilbert Imlay. Mary räddades till liv men dog sedan i barnasäng endast 38 år gammal.

I en jämLIK värld är de manliga författarna inte sämre: Mary Wollstonecraft Godwins dotters kille den ”ofattbart produktive” rebellen Percy Bysshe Shelley levde bara 30 år eftersom han faktiskt drunknade om än inte i Themsen, utan utanför norditalienska kusten efter att ha hunnit avsluta O World! O Life! O Time och Triumph of Life. Jean Eustache skrev Mamman och horan, fick Grand Prix Spécial i Cannes och sa adjö for ever! Une sale histoire. Heinrich von Kleist slog sig sönder mot en kruka, Peter Weiss kom i skuggan av kuskens kropp, Stefan Zweig tog sitt liv tillsammans med sin unga hustru i Brasilien som om det rörde sig om ett nytt Mayerlingdrama, Rjúnosuke Akutagawa var tvungen att gå genom Rashomonporten, Vilhelm Moberg bet i ett astrakanäpple och utvandrade för evigt, Nikolaj Vasiljevitj Gogol blev till en död själ genom hungersdöd, Cesare Pavese mötte månen och eldarna, Ernest Hemingway hörde klockan klämta för sig själv, Harry Martinsson beträdde Aniara och blev evighetens nomad, Bohumil Hrabal lät tågen gå och hoppade från ett sjukhusfönster, Hjalmar Gullberg ville övervinna världen, Jarl Hemmers rike blev rågat, Ole Sarvig bytte en sen dag mot en lång natt, Jukio Mishima låste in sig i sin gyllene paviljong, Jerzy Kosinski trädde en plastpåse över sitt huvud och lekte cockpit, den bisarre Demetru Demetrescu-Buzau, kallad Urmuz, vände på litteraturhistoriens blad när han sög på sin pistol och frammanade den att mäla dada, Jack London gick på långfärd med Snark, Georg Trakl tog en överdos av Helian, Alexandr Alexandrivitj Fadejev ville bli den siste av Udegejovcover, Stig Dagerman ville se den yttersta dagen. Klaus Mann, Walter Hasenclever, Paul Celan, Vladimir Vladimirovitj Majakovskij, Bernard-Marie Koltès, Jasunari Kawabata, Hart Crane, Arthur Koestler, Michael Strunge, plagiatorn Thomas Chatterton… Sergej Alexandrovitj Jesenin kände den gudomliga vinden och blev en riktig kamikaze: Först gifte han sig med Isadora Duncan, sedan välkomnade han den sovjetiska revolutionen, sedan skilde han sig från både Isadora och revolutionen och till slut skilde han sig även från livet genom att lägga sig under en röd himmel. Ernst Toller dömdes till döden, benådades, rymde från Hitler, skrev det framgångsrika skådespelet Hoppla vi lever, flyttade till New York och begick självmord där. Walter Benjamin och Kurt Tucholsky flyttade till Sverige. Som man säger i Neapel: Se Gripsholm och sedan dö.

Sara Kane var en dramatikergigant jämförbar med Bernard-Marie Koltès. Både vad gäller sina pjäsers ämnesval och också sättet att leva, eller mera precist uttryckt, att dö. Saras skandalsuccéer på Royal Court Theatre väckte utbredda krav på återinförande av censuren i mitten av 1990-talet eftersom i ett repressivt samhälle är censur alltid det enklaste sättet att hålla människors tankar och idéer i schack. När Sara år 1999 var 28 år ung, proppade sig fullt med piller, även sömnpiller, eftersom hennes avsikt var att sova länge, mycket länge, hon ville vakna på livets andra sida, men eftersom hon också käkade ett helt världsrekord av pizzabitar samtidigt, så vaknade hon i spyor på ett sjukhus i stället. Hurra, hurra, tyckte livräddarna utan att veta att Sara avlägsnade sig till hospitalets dass varken för att pissa eller skita, för att använda mig av hennes vokabelsamling, utan för att hänga sig, och den här gången med mycket lyckat, det vill säga permanent, resultat. Myten är bättre än vad som helst annat, myten är bättre än själva livet, menar vissa.

Frédéric François Chopin skrev inte så värst många symfoniska verk, men 50 mazurkor, 25 preludier, 24 etyder, 21 nocturner, 17 valser, 11 polonäser, 4 ballader och 3 sonater bör anses vara en rätt så bra produktion ändå, inte minst med hänsyn till att han hade en stor umgängeskrets och att han levde bara ett år längre än Federico García Lorca som mördades när han var 38 år ung. Läs García Lorca. Läs även Enfances et mort de García Lorca. Den franske författaren Georges Perec trodde helt och hållet på E-ets negativa konnotationer och har till och med skrivit en hel roman där samtliga E- och e-er är uteslutna. Den heter La disparition Försvinnandet, men i svensk översättning låter man en tolkningsdimension försvinna genom att döpa om den till Försvinna. I sitt eget namn behöll Georges Perec dock alla 4 e-na och det slutade med att han dog redan 46 år ung. Att han ändå lever är på grund av hans övriga, ivrigt samhällsengagerande skrifter. Joyce Carol Oates är född 1938, och hon lever fortfarande. Anledningen att jag upptar henne i denna samling är att hon både är en mästare, läs exempelvis hennes roman Them och en produktionsmaskin som heter duga. Joyce Carol Oates ger även ut och redigerar antologier, skriver dikter, sånger, filmmanus, operalibrettos, pjäser, romaner, noveller … det bara väller…

Margareta av Navarra var både drottning och författare. Hon var syster till Frans I och, jag skall använda mig av min vän, den kloke litteraturdoktorn Daniel Andreæs ord, lika förtrogen med poesi och chevaleri som med teologi och platonism. Eftervärlden har ofta undrat över att denna förfinade dam har velat befatta sig med att skriva ner Heptamerons tämligen skabrösa historier. Men senare tiders pryderi var då ännu inte uppfunnet… Den Serbiske poeten Vojislav Ilić levde bara 34 år men hans påverkan på serbisk och kroatisk lyrik är svår att överskatta. Ilja Arnoldovitj Fajnziljberg mera känd som Ilja Ilf dog 41 år ung. Hans arbeten citeras, dramatiseras, musiksätts och filmas fortfarande och det till och med i USA. Hans medarbetare Jevgenij Petrovitj Katajev, för dig känd som Jevgenij Petrov, levde ynka 39 år. François Villon var 31, möjligen 38 år gammal när han dog, hans litterära eftermäle verkar vara evigt, trots att han var dömd till döden, benådad, förvisad, fängslad, ärad och bespottad, och trots det för vissa öron ”anstötliga” språk han använde sig av i sina ”orena och chockerande” ämnen.

Boris Leonidovitj Pasternak levde visserligen hela 70 år men han spillde dem ej. Han reste en hel del, han var en mycket produktiv översättare av exempelvis Goethe och Shakespeare, han var filosof, historiker, poet, prosaförfattare och år 1958 tackade han nej till Nobelpriset i litteratur, liksom Sartre, sex år senare. Men Pasternak var även kompositör vars verk spelas mer och mer över hela världen och vilka inte så sällan jämförs med Aleksandr Skrjabins verk. Sånt är verkligen inte fy skam. Den store, store Strindberg levde 63 år. Hundra år efter hans frånfälle spelas och läses han över hela världen och hans popularitet bara växer och växer. Och han var inte kunnig och stor bara som dramatiker och författare… Michelangelo Buonarroti kunde också mer än en sak. Han var skulptör, målare och arkitekt. Michelangelo Buonarroti var vad vi i dag kallar renässansmänniska, det vill säga välorienterad och kunnig på ett flertal områden…

Konsul, advokat, filosof, talar, resenär, översättare, författare och medmerare Marcus Tullius Cicero levde redan mellan åren 106 – 43 f. Kr. men kan likväl kallas renässansmänniska.

Renässansbarnet Leonardo da Vinci var konstnär, målare, skulptör, arkitekt, diktare, musiker, matematiker, resenär, naturforskare och därtill en skarpsinnig teoretiker och pionjär inom de tekniska vetenskaperna.

Giovanni Villani var diplomat, bankman och även en betydande krönikör. Antonio Vieira arbetade också både som diplomat och som författare, filippinaren José Garcia Villa like vise, Markis de Villena det vill säga Enrique de Aragón var av kungligt släkte, översatte Publius Vergilius Maros Aeneiden, Dante Alighieris Divina commedia, där Vergilius förekommer som skaldens vise ledsagare och skrev dem till i våra dagar fascinerade arbeten Libro de aojamiento o fascinología, Boken om förtrollning eller fascinologi, Arte cisoria o de cortar con el cuchillo, Konsten att dela eller hur man skär med en kniv, och Arte de trovar, Konsten att dikta. Hans legendariska härjningar på en rad olika fält har man skrivit om för papper, tiljor och vita dukar.

Choderlos de Laclos var general och generalinspektör för artilleriet i Syditalien. Casanova var prosaist, poet, historiker, naturvetare, förförare, bibliotekarie, spion och diplomat. Christopher Marlowe var verksam inom samma yrkeskategorier, dessutom översatte han från latin Ovidius och Marcus Annaeus Lucanus och dessutom är hans författarkraft så starkt att det finns forskare som hävdar att en del av Shakespeares pjäser är egentligen skrivna av Marlowe. Marlowes The Tragical History of Doctor Faustus inspirerade Goethe till hans Urfaust, Faust I och Faust II, vilka i sin tur inspirerade Kurt Peter Larsen och Oravsky till deras mycket omskrivna Faust 96. Man skulle kunna tro att Marlowe levde åtminstone 100 år, men han mördades år 1593 när han var bara 29 år gammal. Man tvistar om det var hans penna eller hans spionverksamhet som stack en kniv i bröstet på honom. (I Tom Stoppards, Marc Normans och John Maddens sjufaldigt Oscarvinnande film Shakespeare in love, är det den svartsjuke Lord Wessex som styr i mördardolken.) Sedan år 2002 är Marlowe begravd i kröningskyrkan Westminster Abbey där Englands hjältar, inklusive den okände soldaten är gravsatta. I södra tvärskeppet finns The poets’ corner, med minnesvårdar över bland andra William Shakespeare, John Milton, Charles Dickens och som sagt, Christopher Marlowe. Fast i stället för det exakta årtalet för hans död, har man målat ett frågetecken.

Ben(jamin) Jonson var en ledande elisabetansk dramatiker, av samtiden högre skattad än Shakespeare. Även honom visades den stora äran och även han blev begravd i Westminster Abbey. Men för att inte ta en alltför stor plats, begravdes han i upprätt ställning. Att vara tvungen att stå den återstående tiden av evigheters evighet är inte speciellt roligt och för den store Ben måste det kännas ännu jobbigare eftersom han begravdes med huvudet nedåt. Hans mest kända komedi heter Every man in his humour.

Tycho Brahe fick näsan avhuggen i en duell och bar resten av sitt liv en näsprotes av silver och guld. Han dog av blodförgiftning efter en minnesvärd brakfest sedan hans urinblåsa spruckit, och är begraven i Prag. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp gillade också att äta sin måltid från början till slut och slutet nådde han efter att ha fodrat sig med en semla, även kallad hetvägg. Erik XIV slutade sina dagar med näsan i ärtsoppan. Jean Baptiste Poquelin mera känd under sitt författar-, skådespelar- och producentnamn Molière, dog på teaterscenen år 1673 under premiären på sin, av naturliga orsaker sista pjäs, om Den inbillade sjuke. Åskådarna höll på att fräta sönder sina premiärbyxor av skrattuttlösta pinkskvätt och uppskattningen av hur övertygande naturalistiskt Molière framställde den döende. Pjäsförfattaren till Katt på hett plåttak, Tennessee Williams, dog av en kapsyl. En natt när han hade svårt att somna, kanske på grund av kattens kärleksfulla jamande, tog han något insomningsmedel varvid han använde kapsylen som sked och tillsammans med medlet slank också kapsylen ner i halsen och han somnade faktisk, dessvärre dock för gott. Tennessee Williams grav är känd, Mozarts okänd. Molière blev knappt begravd, för att kyrkan inte gillade hans tuffe Tartuffe. Liksom Mozart begravdes han utan ceremoni i en omärkt jordhåla, om än inte en massgrav. När practical jokearen och narren Till Eulenspiegel låg på bår störtade några grisar in i rummet och välte båren. Sedan placerades han framstupa i kistan och när den skulle sänkas i graven, brast repet vid fotändan och Eulenspiegel fann sig stående i graven. Hans gravsten i Mölln pryds av en ristning på honom med en spegel i den vänstra och en uggla i den högra handen samt inskriptionen Här står Eulenspiegel begraven, givet året efter Kristi födelse MCCCL, fast på plattyska.

Earl Betrand Russell mötte sina minnen och dog den andra februari 1970, samma dag som det förväntades från honom att han skulle bjuda på sitt 98:e födelsedagskallas. Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog, kanske för att underlätta för dem som bör minnas, samma dag, den 23 april, fast något senare årgång, anno 1616. Miguel de Cervantes Y Saavedra, han med Don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza, dog också den 23 april 1616, men ändå dog inte Shakespeare och Cervantes samma dag. Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England på den tiden.

Marcus Annaeus Lucanus, den samme som Marlowe översatte till engelska, hann bara bli 26 år gammal. Lucius Domitius Nero tvingade honom att begå självmord. Han tvingade till självmord även Lucanus onkel Lucius Annaeus Seneca Jr., och dessutom han mördade sin egen mor, två av sina hustrur och så sin styvbror. Nero var inte bara kejsare, mördare och intrigmakare av rang, utan han utgavs sig också att vara av konstnärlig natur. Han var sångare och citterspelare. När han begick självmord bara 31 år gammal, så uttalade han sina berömda sista orden: ”Vilken konstnär förlorar ej världen i mig.”

I Rom lät han uppföra det praktfulla Neros gyllene hus åt sig. Fast innan dess lät han ödelägga stora delar av sin stad. Det verkar som, att politiker handlar och handlat likadant de senaste 2000 åren…

Marcus Porcius Censorius Cato var politiker, talare och författare. Liksom Dirty Harry var han företrädare av sträng moral. Han tyckte att Rom skulle komma att förlora på att anamma den grekiska kulturen. Clint Eastwood var en tid borgmästare i sin hemstad Carmel. Och i Palm Springs, en stad inte så långt därifrån, regerade popartisten, kompositören, kongressmedlemmen och drog- och maffiabekämparen Sonny Bono. Den isländska teaterchefen Vigdis Finnbogadóttir blev en älskad president i Island, den franska drottningen Marie Antoinette var skådespelerska, dock avrättad på riktigt, medan Hollywoodskådisen Ronnie Wilson Reagan regerade i Vita Huset och undgick med blott en hårsmån John Hinckleys oförsonliga bemötande.

Trettio procent av fransmännen påstod sig vara beredda att rösta på skådespelaren och sångaren Yves Montand, men denne hoppade av från presidentvalet. Inte heller författaren Kurt Vonnegut gav vika för opinionens på¬tryckningar när denna föreslog honom en presidentkandida¬tur. Den ett år yngre Norman Mailer ville däremot ställa upp, men det ställ¬de inte folket upp på. Samma sak upprepades med den store ryske filmregissören, manusförfattaren och skådespelaren Nikita Michalkov-Kontjalovskij. Den 15 april 1990 var Mario Vargas Llosa, den peruanske nobelpristagaren i litteratur bara några centimeter från att bli president över den maoistiska gerillan Sendero Luminoso och ett fattigt land fullt av rasmotsättningar med en inflation på över 2 000 procent. Den makedonske författaren Vlado Malesky tilldelades först en ministerpost och senare utnämndes han till ambassadör i tur och ordning i Libanon, Etiopien och Polen. Den synnerligen läsvärde katoliken Paul Claudel verkade som diplomat i Japan, Kina, USA, Brasilien, Danmark, Tyskland, och Tjeckoslovakien och ändå hann han skriva sina odödliga verk som Cing Grandes Odes, Corona benignitatis anni Dei, Le Chemin de la Croix, Art poétique, Jeanne d’Arc du bûcher, Le Partage de Midi och några därtill. Ledamot av franska akademien, författaren och antifascisten André Chamson var chef för franska riksarkivet, litauer Romain Gary var fransk generalkonsul i Los Angeles, Jean Giraudoux var anställd på franska utrikesdepartementet och senare utnämndes han till posten som informationsminister, André Malraux var också informationsminister och senare även minister för kulturella frågor och innan dess chef för internationella flygarbrigaden i det republikanska Spanien och skrev bland annat sina berömda memoarer som heter Antimemoarer samt Människans lott och Föraktets tid. Den store författaren av Riket av denna världen och Den förlorade porten Alejo Carpentiers mor var ryska, fadern fransman och han själv var Kubas ambassadör i Paris. Aimé Césaire deputerade för Martinique men var även borgmästare i Fort-de-France. Il duces barnbarn, porraktrisen Allesandra Mussolini, var ledare för fascisterna och porrstjärnan Ilona Ciccolina Staller kom ända in i det italienska parlamentet där också il maistro de la revolucione Giuseppe Verdi var verksam, om än inte samtidigt med henne. Verdi och Johann Christoph Friedrich Schiller var samhällsengagerade och samhällsengagerande konstnärer med politiskt patos. Honoraret som Schiller fick redan för sitt första verk, Die Räuber, var fängelse och Schiller förbjöds att i fortsättningen skriva något annat än läkartexter. Och läkartexter blev det, dock inte medicinska sådana utan sådana som kunde bota det samhälle han var verksam i och brydde sig om. von Schillers Kabale und Liebe betecknades av Friedrich Engels som det första tyska tendentiösa dramat och anses vara ett av Sturm und Drangrörelsens främsta verk. Verdi har omvandlat det till operan Luisa Miller. Jag rekommenderar den, inte minst på grund av dess sympatiska handling där Luisa räddar sin far från avrättning. Jag rekommenderar även Schillers föredrag Die Schaubühne als moralische Anstalt betrachtet. Det borde vara en obligatorisk läsning för samtliga teaterchefer, dramaturger, skådespelare och icke minst för kulturchefer och samtliga ledamöter av allsköna kulturnämnder.

Även Schillers drama Don Carlos Infant von Spanien gjorde Verdi till opera. Schillers Lied an die Freude tog Beethoven till sig och Louis vans eller Ludwig vans symfoni nummer 9 i d-moll kallas sålunda körsymfoni med An die Freude. Verdi antogs inte till konservatoriet i Milano utan han fick nöja sig med det inte alltför smickrande utlåtandet Privo di talento musicale = saknar musiktalang. Hur kommer det sig att världens två mest obegåvade operakompositörer, Verdi och Wagner, födda samma år förresten, idag betraktas som musikhistoriens största? Kan det finnas en liknande diskrepans mellan omdöme och verklighet på andra områden?

Poeten Léo¬pold Sédar Senghor blev president i Senegal. Den argentinska vissångerskan Eva Duarte avgudades av folket när hon gifte sig med Juan Perón och blev politiker känd över hela världen som Evita Perón. Melina Mercouri, den stora skådespelerskan i sin man fransmannen Julles Dassins filmer, var Greklands kulturminister inte bara en gång, åren 1981–85, utan ännu en gång åren 1992–94. Den amerikanska modellen och Oscarbelönade Hollywoodstjärnan Patricia Grace Kelly blev en i många saker engagerad furstinna av Monaco.

Den distinkte sydafrikanske författaren Mongane Wally Serote blev sitt lands kulturminister och kulturminister blev också den slovenske nationalskalden Rudi Seligo. Båda är mycket uppskattade. Bülent Ecevit, Turkiets premiärminister, numera död, var en högt renommerad översättare. Filippinernas lover till president Joseph Estrada, av folket kallad Erap, ett anagram på ordet kompis, var en populär filmskådespelare och han framträder fortfarande som sångare. Däremot uppträder han inte som president längre. En annan galt, Vladimir Zjirinovsky, var skådespelare. Saddam Hussein nöjde sig inte bara med att skriva historia medels giftgas och andra mindre poetiska verktyg utan han samtidigt lär ha också skrivit den i Irak populära allegoriska romanen Zabibah och kungen och som av Iraks Nationalteater lär omvandlats till både en musikal och av Iraks statliga teve till en serie om 20 delar. Nicolae Ceausescus store beställningspoet av hyllningsdikt Vadim Tudor var år 2000 en av två presidentkandidater i det sedermera fria Draculalandet. Xanana Gusmao är hyllad poet och lika firad frihetskämpe och sedan 2007 även premiärminister i världens 192:a självständiga land, Östtimor. Och som inte det räckte, så är han även duktig fotograf. Den republikanske politikern och USA:s vicepresident Nelson Rockefeller var stor konstkännare, konstsamlare och museiman. Statsmannen och fältherren Gajus Julius Caesar bedrev inte bara ivrig kulturfrämjande verksamhet utan var även en utmärkt författare. Dagdrivarkatten Gajus Valerius Catullus var en mästare i den slyngelaktiga konsten att skriva smädevers av den grövsta kaliber. Caesar som också blev sig tillägnad en och annan vers visade dock ädelmod och bjöd Catullus på middag. Någon giftbägare kom aldrig till användning. Penti Holappa, Claes Andersson, Jörn Donner, Anne Holt, Åse Kleveland, Ellen Horn…

Som vanligt, är man i Sverige ett steg före. Oscar I och Oscar II, far och son, var kungar över Sverige och Norge. Fadern komponerade lite musik medan sonen skrev Mina memoarer 1–3 och under pseudonymen Oscar Fredrik även dikter. Efter mordet på den oinskränkte monarken, ”teaterkungen” Gustav III år 1792 blir här, med undantag för de två ovannämnda Oscarna, kända brottslingar, Clark Olofsson, Lars Inge Svartenbrandt alias Lars Ferm, Tony Olsson et cetera skådespelare, debattörer, ståuppkomiker, kulturpersonligheter, journalister och författare. Varför inte? På Hammargården var tjuvar, mördare och våldtäktsmän vårdare åt ungdomar som behövde socialiseras och anpassas till samhällets levnads- och samlevnadsnormer.

Luther var verksam på flera områden. År 1530 utarbetade han Augsburgska bekännelsen och år 1537 skrev han Schmalkaldiska artiklarna som hör till det mest betydande i hans oerhörda litterära produktion: 350 tryckta skrifter. Dylan Thomas, den samme efter vilken Robert Allen Zimmerman tok sitt namn Dylan, Bob Dylan, dog bara 39 år gammal. Under den tiden har han hunnit skriva poesi, manus till dokumentär- och spelfilm, han skrev för teater och radio. Dessutom utgav han en rad prosaböcker så som exempelvis den inte helt okända The Portrait of the Artist as a Young Dog och Under Milkwood som han skrev om även för scen och filmduk och radiohögtalare. Pentti Saarikoski dog 46 år gammal, Søren Kierkegaard dog 42 år ung.

 

Jag måste sluta här, mitt i en tanke som antagligen skulle sträcka sig på ytterligare sju sidor. Jag liknar nämligen en smula min kung, det vill säga jag är dyslektiker, och skriver jag längre än tre timmar i sträck, riskerar jag att drabbas av ansträngningsrynkor som inte ens L’Oréal Age Perfect lyckas gömma. Jag skriver således alltid med klockan i min laptops nedersta högra horn.

Trots mitt handikapp skriver jag.

Det finns döva kompositörer, det finns målare utan händer, det finns blinda författare, det finns… Allt är fråga om viljan, den inre styrkan, motivationen. Det har Helen Keller bevisat och så även Jean-Dominique Bauby som författade sin bok Fjärilen i glaskupan med sitt vänstra ögas blinkningar, det vill säga med den enda muskel av kroppens flera tusen som han hade kontroll över.

Författaren till bland annat Kak zakaljalas stalj, Hur stålet härdades, en roman som formade den socialistiska människans moraliska profil och som jag härmed rekommenderar, var blind och totalförlamad. Heinrich Heine hade sedan barndomen neurastenisk huvudvärk, var sedan 1845 så gott som totalt blind och samtidigt helt förlamad och ändå fortsatte han att skriva. Han och hans verk finns för evigt.

Det är viljan som gör oss alla stora eller små, skrev Johann Christoph Friedrich Schiller, som på sin dödsdag var inte ens 46 år fyllda. Det är viljan som gör oss alla stora eller små, kan anammas som credo även av dig käre läsare, förutsatt att du höll mig sällskap ända hit, på det här årets Internationella läskunnighetsdag.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *