09 OKTOBER VÄRLDPOSTUNIONENS DAG

I dag, den 9 oktober är utnämnd till ”Världspostunionens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Världspostunionens dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.  

SOM ETT PAKET PÅ POSTEN  

På min trettonårsdag fick jag ett paket från min ungerske farbror som för länge sedan emigrerat till Uruguay. Han lär vara en känd videofilmare i Uruguays huvudstad som heter Montevideo.

Enligt min farbror heter den det för att hedra honom och hans yrkesval. Han kör till och med till jobbet i en vagn dragen av egna tjurar med sitt eget namn intatuerat på.

Paketet var försäkrat på hela 26 000 dollar och vägde exakt 1 356 gram enligt en medföljande lapp som jag var tvungen att skriva under.

”Ska du ta med dig paketet så där?”, frågade postkassörskan när hon med darrande ben överlämnade det till mig i två andra kassörskors vittnesnärvaro.

”Och vad hade du tänkt att jag skulle göra? Ringa efter en skyddande ängel kanske?”

”Det låter inte som en dum idé egentligen…”, bedyrade kassörskan som liknade drottning Silvia innan någon humorfrisk plastikkirurg omvandlade henne till en kanin.

”Vi ringer efter en taxi”, sa en annan, ”du kan vänta här så länge.”

Väl hemma samlades hela familjen kring paketet som var så bra förpackat att far hade brutit två saxar på det och konstaterat att det måste innehålla aktivt strontium. Därför satte vi på oss solglasögon, som någon slags säkerhetsåtgärd. ”Man måste kanske ha en kod”, försökte jag.

”Ingen dum idé”, mumlade far och ropade ”Imre!”

”Vad är Imre för något?”, undrade mor.

”Nå, vad säger du om det?”, vände sig far mot mig. ”Din mor undrar fortfarande VAD Imre är och inte VEM! Efter 15 års äktenskap frågar hon fortfarande VAD Imre är!

”Jaha, VEM är Imre då?”, frågade jag.”

”Nämen jag tror att jag håller på att förvandlas till en valnöt här i stallet, jag menar här på stället!”, exploderade far. ”Håller du på att omvandlas helt till din egen mor? Var är mina gener egentligen? Imre är han som har skickat detta paket. Imre är min brors andranamn, såklart!”

”Det har du aldrig sagt!”, försvarade sig morsan.

”Självklart har jag aldrig sagt det! Men har du frågat någon gång kanske? Har du någon enda gång frågat vad Djulla Sjanjis andranamn är?”

Jag var nära att säga att man inte förväntar sig att någon som heter Djulla Sjanjis ska ha ett andranamn, eftersom han borde ha fullt upp med sitt förstanamn, men jag bedömde att tystnad var att föredra framför en sådan kommentar. Även morsan gav upp och gick för att koka kaffe, som hon gör ibland när hon blir arg men inte vill börja bråka. Ganska sällan med andra ord.

Paketet visade sig innehålla linser. Exakt ett kilo linser. Vi vägde upp dem. Alltså inte kontaktlinser eller andra optiska linser utan de brunaktiga linserna som vegetarian-freaks äter för att skita ekologiskt.

”Linser!”, konstaterade mor med en tydlig besvikelse i rösten. ”Imre Djulla Sjanji har skickat linser på din dotters trettonårsdag.”

”Vad nu, vad är det för fel på linser? Och så heter han Djulla Sjanji Imre om jag får be”, kontrade far. ”Men tror ni verkligen att det här är vanliga linser. Då känner ni inte Djulla Sjanji Imre!”

Och där hade pappsen rätt eftersom varken jag eller min kära mor någonsin hade träffat karln.

”Okej, titta noga nu”, beordrade far och bet i en av linserna. ”Ser ni?!”

”Ser vad?”, frågade jag som faktiskt inte såg något annat än innanmätet av en lins, trots att jag glodde lika intensivt som Stålmannen när han skulle vrida tillbaka tiden för att rädda Lois Lane.

”Nej, just den här var tom”, erkände far. ”Men den här…”

Med den sista linsen spottade far även ut sin andra brutna tand. Men han var ändå inte besviken. ”Vilken skämtare Imre är! Strålande! Helt enkelt strålande!” Mamma kom in med dammsugaren för att ge sig på de stackars linserna men far hindrade henne. ”De ska skickas tillbaka till Imre. De är brutna allihop och han har försäkrat dem på en himla massa dollar. Känner jag Imre rätt så får han ut en hel del för dem på försäkringen.”

”Ja, du tycks ju känna honom väldigt väl…”, muttrade jag.  

Hurra för posten. Gårdagens post kom kl 16.30. Den bestod av en avisering att jag skall hämta en försändelse i en affär som, visade sig, var stängd på grund av inbrott.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *