11 JANUARI OMPRÖVNINGENS DAG

Härmed utnämner jag 11 januari till omprövningarnas dag.

Yes meine Damen und Herren, i dag den 11 januari firar jag, ”mementos dag”.  

Året är 1997. Platsen är Nya Zeeland utanför Lumsden. Händelsen är en bilolycka med hela min familj.

Jag har varit med om ett flertal händelser vilkas utgång jag utan minsta överdrift kan beskriva som att jag haft en himla tur. De är inte glömda, men det är ändå till denna specifika händelse på Nya Zeeland som jag dagligen, verkligen dagligen, återvänder till i mina tankar.

Genom att tänka på den, förnyar jag mina krafter på liknande sätt som du möjligen gör med hjälp av en bön eller genom meditation.

Det regnade när vi var på väg från Milford Sound, stället som Rudyard Kipling kallade eighth Wonder of the World, mot Auckland lördagen den 11 januari 1997. Norr om Garston klockan 11.30 förlorade jag kontrollen över vår hyrbil i en kurva ovanför floden Foster Creek och körde av vägen genom brostaketet.

Bilen föll mot flodbanken där den rullade runt ett varv och hamnade på hjulen i vattnet i Fosters Creek.  

Heather Gordon, ägarinnan till marken där olyckan inträffade, sa i tidningen The Southland Times angående vårt missöde, att denna plats ofta var olycksdrabbad. Den omedelbara orsaken till olyckshändelsen var dock troligtvis att jag för ett ögonblick somnade bakom ratten.

Det rök från bilen där den stod till hälften nersänkt i det kalla vattnet med bagageluckan öppen. Karossen var totalkvaddad, fram- och bakrutan och några sidorutor var sönderslagna.

Vi kröp ut ur bilen och vadade iland. Vi var skräckslagna, helt genomblöta, vårt hår och våra kläder var fyllda med en myriad av glasskärvor. Vi hade alla små skärsår, mest på händerna och Kerstin dessutom, fick sin ena tumme klämd. Framrutan träffade mig i pannan och jag blödde kraftigt.

Detta är den korrekta redogörelsen för händelsen och det var även så jag beskrev den för polisen. Det finns dock mer, och det är detta som synbarligen påverkat mig och min vardag.  

Kanske 50 km före olycksplatsen tankade jag fullt och Katharina bytte plats med Kerstin, så det var således Katharina som satt bredvid mig i framsätet. Aleksandra sov. Bäcken vi så småningom föll ner i, var till hälften uttorkad, vilket sades vara ovanligt med hänsyn till årstiden. Men det var bra, eftersom vi i annat fall antagligen skulle ha hamnat under vattenytan. Bilen rullade ett helt varv, vilket också var bra eftersom den landade på hjulen igen. Alla säkerhetsbälten lossnade vilket nästan aldrig är bra, men fastnar man i vattnet är det fördelaktigt. Bilen rullade med en sådan kraft att när vi hamnade i vattnet så stannade den inte utan fortsatte vidare mot vänstra flodbanken och stannade en hårsmån från ett träd. Att slå emot ett träd, inte minst när bältena inte höll emot, hade inte varit lyckat. 

Aleksandra vaknade av smällen, fallet, rullningen, glasskärvorna och det kalla vattnet. Hon blev naturligtvis skrämd. Katharina ville öppna dörren på sin sida, men dörren hade fastnat. Jag hjälpte henne att komma ut på min sida. Hon var snabbt ute ur bilen och checkade att ingen blivit skadad. Sedan kravlade hon som ett jehu upp på flodbanken, tillräckligt långt bort från bilen i fall den skulle antändas.

Livet går vidare. Jag möts av vardagsproblem som de flesta andra. Då och då har jag anledning att bli nedstämd. Eller, rätt formulerat: Då och då möts jag av situationer som tidigare kunde försämra mitt humör. Numera noterar jag dem och livet går vidare.

Vardagsproblem – hör inte de till vardagen, kanske? Jag har mina barn i behåll, jag har livet och hälsan i behåll, och Kerstin är också oskadd.

(Men visst blir även jag förbannad men det kräver nästan en dödlig dos av medvetet planerade elakhetsattacker för att jag skall reagera och sedan 1997 hände det inte fler än två, tre gånger och det alltid med mig en närstående person.)

FöreningsSparbankens /Swedbanks Jönköpingskontor har bokstavligen stulit ifrån mig 2.743.706,80 och ett antal ”vänner” vände mig ryggen efter att jag tvingades att lämna Umeå. Sånt är inte direkt angenämt. Och sånt känns. Men inte mer än att jag lika spontant som väl genomtänkt kan hävda att JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD.

Det mesta av vårt bagage blev förstört eller flöt bort med vattnet. I bagaget måste även den tändande gnista ha funnits som bidragit till att jag tidigare kunde få humöret förstört av relativt små problem och misslyckanden. I dag kommer min post i tid, trots att den är flera timmar är försenad och jag således missar exempelvis ett recensionsuppdrag. Kassörskan i närmaste Pressbyrå är rätt så trevlig trots att hon två gånger inom en och samma månad givit mig 100 kronor för lite i växel. Kanske sparar hon till en fortsättningskurs i matematik; i dag är så få saker och utbildningar gratis.

Livet går vidare.  

Att vi inte slog emot trädet, att bilen rullade runt precis ett varv för att på så vis komma ner i hastighet och hamna med hjulen på marken – allt detta ombesörjdes av min fader. Jag såg tydligt hans satta och, trots sina 96 år, muskulösa kropp, ställa sig i vägen mot bilens självrullande massa. Hans högra hand gled på den våta motorhuven mot framrutan och tryckte ut den. Men han stod mellan trädet och bilen och stoppade den på så vis.  

Efter att jag hjälpte Aleksandra och Kerstin ut ur vattnet återvände jag till bilen och hittade ryggsäcken med våra identitetshandlingar. Min far stod fortfarande kvar. Han skakade på huvudet med meningen ‘Tänk dig för nästa gång’. Jag svarade med att ‘Jag vet att dig kan jag lita på’.

’Det är det man har en pappa till’, sa han och jag vände mig mot mina barn för att hjälpa dem att kliva in i en karavanbil som stannade till när dess passagerare såg vår bil stå rykande i vattnet under bron.  

Två dagar senare, den 13 januari, gladdes vi över Katharinas tolfte födelsedag. Jag kommer inte ihåg hur vi firade henne, men jag firar mina barn varenda dag.

Varje ny morgon häller sitt ymnighetshorn med jordens alla välsignelser över mig och fyller mig med nya krafter. Men det är först och främst händelsen vid Foster Creek som bygger upp mig.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *