12 OKTOBER CIVILKURAGETS DAG

Den 12 oktober, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att låna från Fredrik Reinfeldts termförråd, ”Civilkuragets dag”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Civilkuragets dag, och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Kulturnämnden i Umeå kommun anställer och avsätter folk enstämmigt. Ledamöterna där är som en man som går under namnet Marie-Louise Rönnmark. I Sverige är denna enstämmighet inte alldeles ovanlig och det var det inte heller i den kommunistiska CCCP, Albanien, Rumänien, Tjeckoslovakien, Polen, Kina, Kuba, Nordvietnam, och under en period även i Jugoslavien och Ungern. Och så DDR naturligtvis, men där fanns det starka traditioner ärvda från Hitlertiden.

Några är stolta över denna uniformerade enstämmigt, andra åter kan inte begripa den.

Kulturnämndens presidium bestod av tre personer: Marie-Louise Rönnmark (s), Anna-Karin Sjöstrand (fp) och Owe Asplund (v). Owe Asplund bara på pappret, eftersom varken Marie-Louise Rönnmark eller Anna-Karin Sjöstrand skulle ge ens ruttet öre för karl’n. Kanske på grund av att han inte var någon karl, det vill säga någon man kunde lita på. Jag träffade honom bara två dagar innan han röstade för att jag skulle få foten och då var jag enligt honom en riktig hjälte. Han kunde inte sluta med den panegyrik som han öste över mig. Det var inte klokt vad handelskraftig jag var, hur idérik…

Jag förstår dig Owe, jag förstår varför du förnekade mig. Det är en klassiker. Så som du var behandlad av dina ”kamrater” så hade du inget val att handla annorlunda. Du ville inte bli utstött helt och hållet som din föregångare, också han en kommunist, eller heter det vänsterpartist numera? Va’ mondänt… Det gäller att hänga med…

Även Inga Sikström (s) var nåt in i helvete förtjust i mina kulturchefgärningar två dagar innan det unisona beslutet, och varför inte? Hon har precis fått höra från sin partikamrat Marie-Louise Rönnmark att jag tålmodigt lyssnade på henne, och pläderade för att hennes verksamhet borde få ett generöst anslag.

Umeås kulturnämnd bestod av ordinarieledamöter Marie-Louise Rönnmark (s), ordförande, Anna-Karin Sjöstrand (fp) vice ordförande, Nils-Åke Holmgren (s), Birgitta Olofsson (s), Jimmie Andersson (s), Eva Zarelius (v), Owe Asplund (v), Eva Westman-Modig (m), Misginna Dermes (kd), Gunnel Malmberg (c), Nina Björby (mp). Ersättare är Bertil Pettersson (s), Solveig Jonsson (s), Pia Andersson (s), Inga Sikström (s), Agneta Högstadius (v), Erik Danielsson (v), Nicklas Sandström (m), Berith Öberg (kd), Inger Renström (c), Maria Grönlund (fp), Carina Tigerwall (mp). Alla partier, till synes och för syns skull, var representerade. Vad är skillnad mellan en moderat och en vänsterpartist när båda lyfter sin hand samtidigt och på samma kommande? Om det krävs enhälliga beslut då borde det räcka med en ledamot. Vad har man de övriga till? För att det skall gå åt mer smörgåsar och tårtbitar? För att SAS och olika konferensanordningar skall tjäna mer?

Man vill få tyngd bakom besluten. Som i CCCP: Det var hundraprocentigt valdeltagande och kommunistpartiet fick samtliga röster.

En kulturchef bör vara kunnig i kulturfrågor, hön bör veta vad den ort hön är verksam på, är i behöv av och hön bör åtminstone försöka sig på att åtgärda de uppenbara brister som står i vägen för att de konstaterade behoven skall tillfredställas. En kulturchef bör således kunna uppvisa följande fyra egenskaper: måttfullhet, klokhet, rättrådighet och kurage.

Under tiden som du funderar över de fyra egenskapernas förgrenade innehåll, berättar jag för dig en numera förlegad slovakisk lärdomshistoria som vår, om alla hyresgäster allvetande vaktmästare Slivka, förtalde min mamma, när det kom till hans kännedom att jag i hemlighet tog lektioner i ett av kapitalisternas dekadenta språk, det tyska. ”En utländsk turist frågar två patrullerande poliser om en vägbeskrivning. Han frågar på tyska, men poliserna skakar bara på huvudet och svarar på slovakiska att de inte begriper ett enda ord av vad han säger. Turisten förstår att han inte gjorde sig förstådd, så han den här gången ställer frågan på engelska, men får i retur samma reaktion som i förra heatet. Proceduren upprepas på franska och italienska…

När turisten besviket lämnar scenen, säger den ene polisen till den andre, ser du, och de förbannade kapitalisterna hävdar att ju fler språk man kan, desto lättare blir det att göra sig förstådd.

Den andre svarar med att ’Jag hade också lust att ge den djävel en språkläxa med min batong. Vem tror han, att han var, bara på grund av att han kunde några språk?’”

Relationen mellan den utländske turisten och de (in)hemska poliserna är direkt överförbar på relationen mellan en importerad kulturchef och hans kulturnämnd i Umeå. Det är möjligt att ett samarbete dem emellan var möjligt även om de flesta nämndemän och kvinnor inte var insatta i ”kulturen”, dess historia och dess processer och även om deras måttfullhet, klokhet, rättrådighet och tapperhet var av tvivelaktig beskaffenhet, men det var absolut omöjligt om inte ens kulturnämndens chefsideolog och befälpolis saknade stora beståndsdelar av dessa nödvändiga egenskaper. Då kunde deras möte sluta bara på samma vis som mötet mellan den utländske turisten och de (in)hemska poliserna.

Den utländske turisten hade, när allt kommer omkring, tur: Han kunde ha fått smaka på den despotiska maktens mest beprövade dirigenttaktpinne, batongen.

Reginald Roses manuskript till hans teveteaterpjäs ”12 edsvurna män” / ”12 Angry Men” borde vara obligatorisk läsning för alla som satt i liknande rävsax som Nils-Åke Holmgren (s), Birgitta Olofsson (s), Jimmie Andersson (s), Eva Zarelius (v), Owe Asplund (v), Eva Westman-Modig (m), Misginna Dermes (kd), Gunnel Malmberg (c), Nina Björby (mp). Ersättare var Bertil Pettersson (s), Solveig Jonsson (s), Pia Andersson (s), Inga Sikström (s), Agneta Högstadius (v), Erik Danielsson (v), Nicklas Sandström (m), Berith Öberg (kd), Inger Renström (c), Maria Grönlund (fp), Carina Tigerwall (mp). För sagda gäng borde både Sydney Lumets som William Friedkins filmatisering av Roses manuskript också vara obligatoriska. De skulle kanske lära sig ett och annat som är essentiellt nödvändigt för det uppdrag som de mig veterligen frivilligt anmälde sig till. Både Lumets som Friedkins film borde ge mer, än de alla så kallade utbildningsresor och konferenser som de utpekade till dags dato avnjutit sina frukostar, lunchar, middagar och vickningar på.

Vad handlar filmerna ”12 edsvurna män” om?

En jury om 12 personer skall enas om huruvida en ung kille är skyldig till ett mord eller ej. Inom 5 minuter är det klart att 11 av de 12 är villiga att döma att han är skyldig. Den tolfte är inte övertygad om det, så de övriga sätter press på honom. Men tiden går och han som var helt ensam om att tvivla på killens skuld, långsamt vinner en efter en på rättvisans sida. Till slut är förhållandena omvända och det finns bara en som är till 100 % övertygad om killens brott. Och han har personliga hämndmotiv till det…

Skulle omröstningen om min utsparkning från Umeå mött liknade samvetsfulla människor som i exemplet ”12 edsvurna män”, så är det inte omöjligt att till slut skulle Marie-Louise Rönnmark stå där med skamstruten på den styvt hårsprayade hjässan.

Hur skulle jag ha handlat om jag var i Owe Asplunds byxor?

Jag skulle först och främst kasta bort blöjorna, eftersom jag inte brukar göra på mig, omedelbart någon tittar snett på mig.

MIDEM är världens största musikmässa, och den utspelar sig i festivalernas och mässornas stad nummer ett, Cannes. MIDEM delar ut en rad priser till musikvideor, musikfilmer, musikaler… Jag var bjuden att sitta i en urvalsjury för musikfilmer. Vi såg en mycket lång rad filmer och det valdes en, som skulle presenteras som den bästa. Jag har hela tiden väntat att vi skulle se Baz Luhrmanns australiensiska film ”Strictly Ballroom – de förbjudna stegen” / ”Strictly Ballroom”, som jag såg under en annan festival och som jag tyckte var en mycket bättre film än det som var ämnat att vinna fösta pris i Cannes. Men ”Strictly Ballroom – de förbjudna stegen” visades ej. Dessutom vem brydde sig? Baz Luhrmann var en debutant utan namn, medan däremot den film som skulle premieras hade ett mycket tungt namn bakom sig. Vi uppmanades att skriva under ett protokoll, att vårt beslut var enstämmigt. Jag var inte villig att göra det, utan jag insisterade på att ”Strictly Ballroom” skulle begäras in, visas och bedömas. Mitt argument först och främst var att festivalen kommer att vinna i respekt om det visar sig att ”Strictly Ballroom” faller i god jord och till och med vinner, i konkurrensen med några tunga namn. Mina jurykolleger var inte speciellt glada och jag var säker på att detta var mitt första och sista internationella framträdande på den nivån. Och det var inte lite jag hade att förlora, Cannes är nämligen allt annat än ogenerös och fattig…

För att göra hela denna episod kort: Filmen begärdes in, den visades och den vann. Och jag blev bjuden in än en gång och än en gång…

Tack, tick-tack och taktik

Det har gått lång tid sedan jag tvingades att lämna er.

”Er” i det här fallet, är all den myckenhet av medarbetare på kulturförvaltningen i Umeå, ”er” är också kollegerna i Umeå kommuns Chefsforum och ”er” är också ni andra trevliga människor i Umeå som jag nästan dagligen mött på vägen till och från mina plikter, antingen ni satt i receptionen i kommunhuset eller cyklade med tung postlast…

Till alla Er alla vill jag säga Tack.

Jag borde och ville ha tackat Er redan då, när jag tvingades att sluta, på samma vis som det kändes som ett naturligt måste när jag sa ”hej, här är jag och jag hoppas att vi kommer ha det trevligt och produktivt tillsammans” i samma stund som jag tillträdde tjänsten.

Men mina motarbetare och motmänniskor ville annorlunda.

Deras taktik var att misstänkliggöra mig så mycket som möjligt. Först kom det socialdemokratiska kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark, hennes ständige vapendragare folkpartisten Anna-Karin Sjöstrand, den hale stadsdirektören Jan Björinge och hans knähund, Sveriges ”bästa” förhandlingschef Bengt Forsberg, med en order att jag inte skulle tala med pressen eller någon annan för den delen om min uppsägning, fast i samma ögonblick spred denna i svek alltid pålitliga kvartett lögner och insinuationer om mig, så att varje kontakt med massmedia från min sida var fullständigt omöjliggjort.

Den anfallne är från början i ett svårt forcerat underläge, vilket exempelvis Karl XII stridstaktik är ett klart bevis på. Kvartetten Rönnmark-Sjöstrand-Björinge-Forsberg har här en inte alltför stolt tradition att luta sig mot. Skillnaden är den att Karl XII var åtminstone så mycket karl för sin hatt att han oftast själv stod i spetsen för anfallen och att han och hans här inte så sällan var i numerärt underläge. Så egentligen liknade kvartetten Rönnmark-Sjöstrand-Björinge-Forsberg-anfallet mer det avskyvärda, förrädiska anfallet på Pearl Harbor, också det i december månad eller det som startade det så kallade Sexdagarskriget år 1967. I samtliga dessa fall förlorade anfallarna så småningom, och de stora förlorarna var alltid det vanliga folket, det som blev kvar efter att det pröjsade med sina liv och sina pengar för att det lydde överheten i stället för att visa civilkurage och tillsammans med skräckmästaren Edgar Allan Poes ”Korpen” / ”The Raven”, högljutt kraxa ”Nevermore”!

Ju mer du och du och du håller käft, desto mer är du föraktad av överheten i allmänhet och av kvartetten Rönnmark-Sjöstrand-Björinge-Forsberg i synnerhet. Fråga kulturnämndens vänsterpartistiske medlem i presidiet Owe Asplund vad de starka kvinnorna Rönnmark och Sjöstrand utsatte honom för bara för att han inte är lika rapp i käften som de? Långsamhet i talet och eftertänksamhet, tolkas av översittarna inte så sällan som andlig tröghet och de tröga får naturligtvis skymfas efter behag… Om Gud där uppe vände de tröga ryggen, så har de jordiska gudarna all rätt till det, verkar toppsittargudar resonera.

Inte heller fick jag närvara på det kulturnämndens sammanträde där Rönnmark gav order att jag skulle fråntas mitt jobb med omedelbar verkan. Rönnmark ringde upp mig och förbjöd mig uttryckligen att delta i detta möte, men skulle jag inte dyka upp på det, så skulle alla de övriga i nämnden tro att jag hade något att dölja, att jag inte hade rent samvete, att jag inte vågade möta dem och deras blickar. Självklart tågade jag in på detta möte. Det var ju trots allt jag som var huvudpersonen på det, var jag inte det?

Inte ens under diktator Brezjnevs tid i kalla krigets Sovjet, uteslöts människor från gemenskapen på detta usla vis, men i Umeå, under ett socialdemokratiskt styre, är detta mer regel än undantag.

Och ingen, inte en enda av de församlade nämndemännen och nämndekvinnor försvarade demokratins och den goda sedens rätt. Inte ens de som bara få dagar tidigare mente att jag var precis det som Umeås kultur behövde.

Jag kastas ut ur mötet och skulle jag inte lyda, så skulle det säkerligen ske handgripligt, var så säker. EU-mötet i Göteborg, där polisen underordnad den socialdemokratiska regeringen slog besinningslöst och sköt med skarpa skott mot fredliga demonstranter, är beviset nog.

Jag har mött personligen måååånga av er, kära medarbetare, en och en, och vi pratades vid alltid minst 20 men oftast 40, 50 minuter. Jag har gjort anteckningar under våra pratstunder och dessa skall publiceras så snart mitt pressade schema tillåter det, just nu har jag ett antal böcker, pjäser, manuskript och föreläsningar framför mig. Jag är mycket tacksam för era synpunkter och som sagt, jag ville ha velat utrycka det redan tidigare. Men kan ni tänka er, detta stred mot den taktik med vilken kvartetten Rönnmark-Sjöstrand-Björinge-Forsberg gick i anfall med. I samma stund som jag fråntogs jobbet, fråntogs jag även min PC och därmed alla e-post adresser till er. Jag ville få er samlad för att förklara mig varför jag tvingades att lämna er, men även det förhindrades jag att göra. Jag fick få er samlad när jag sa till er ”hej, här är jag och jag hoppas att vi kommer ha det trevligt och produktivt tillsammans”. Som sagt: kvartetten Rönnmark-Sjöstrand-Björinge-Forsbergs taktik var att ni skulle få en känsla att jag undviker er, att jag till och med har anledning att göra det, att det skulle viskas och tasslas, att rykten skulle uppstå, att jag skulle demoniseras… Inget nytt under solen, inte ens under den svaga Umeåsolen.

Och att den samma bibliotekschef Inger Edenbro Sikström som jag tyckte så mycket om, blev den som gick med på att vara den som personligen eller genom order utföra en del av alla dessa diktat som bokstavligen hindrande mig från att träffa er, mina forna medarbetare, och sätta stopp för möjligheten att kommunicera med er, smärtar fortfarande. Till ditt försvar, om det nu är försvar, kära tillförordnad kulturchef Judas Inger Edenbro Sikström, kan jag säga att du varnat mig mer än en gång, att jag inte borde lita på dig.

Så nu i efterhand, TACK alla ni, som tog vänligt emot mig och som var beredda att bygga något tillsammans med mig som man skulle kunna vara stolt över.

Speciellt stort tack till er som fortfarande håller kontakt med mig.

Några har inte kommit med på listan i detta tacktal. Jag försäkrar att detta antagligen var avsiktligt…

Tack:

Yngve Björklund, Merja Heiskanen, Ulf Westberg, Per-Axel Persson, Tommy Sundin, Maja Bonta, Anne Lindström Alenbro, Ninni Flemming, Helge von Bahr, Lisbeth Alvefur, Kristina Andersson, Monica Andersson, Gunilla Häggblom-Khakee, Rolf Hörnberg, Gun-Mari Legrell Isaksson, Sonja Andersson, Tommy Andersson, Ingmari Aspegren, Bitte Backman, Helene Bergmark, Åsa Bergmark, Annica Burström, Birgitta Burström, Lisen Dahlberg, Solveig Dahlberg, Jan Danielsson, Britt Douhan, Eva Karlsson Ebbhagen, Annika Edlund, Rickard Eklund, Tomas Eklund, Mats Enarsson, Karin Engström, Åke Samuelsson, Britt-Mari Sandberg, Carina Sandgren, Madelein Enström, Eva Eriksson, Lars Eriksson, Maria Forssén, Ingegerd Frankki, Ruth Gameij, Britt-Inger Granberg, Ulla Granberg, Åsa Grubbström, Olle Öman, Wiveca ”Vicky” Ulander, Maude Westerlund, Per Nilsson, Gunilla Gum, Aina Gustavsson, Peter Gustavsson, Jamal Hammoud, Birgitta Danielsson, Kerstin Hasselgärde, Gunnel Hedman, Ulla Hjelm, Elisabeth Pettersson, Karin Holmberg, Lars Jacobsson, Seija Jalkanen, Ann-Gerd Johansson, Brita Johansson, Inger Johansson, Marie Johansson, Margareta Sjöström, Eva-Lis Jonsson, Elsie-Mari Jämting, Lars Karlsson, Mia Axelsson Khorasani, Lennart Kihlberg, Åsa Konradsson, Gith Kvarnström, Gun Larsson, Gunilla Forsgren, Östen Liden, Carina Lillkvist, Gunilla Björnebrink, Birgit Lindgren, Ulla-Britt Bergström, Anita Lindmark, Stefan Lindström, Susanne Ljungström, Britt-Louise Loven, Siv Lundgren, Eva-Mari Sjöstedt, Daniel Lindström, Elisabeth Lundquist, Lena Lundström, Marie Lundström, Karin Lövgren, Johnny Magnusson, Katarina Markström, Hans Millgård, Maria Mörkberg, Kerstin Nilsson, Maria Nordenback, Liisa Oldenburg, Margareta Olofsson, Sören Persson, Håkan Pettersson, Bertine Sundström Pol, Kristian Priemel, Sol-Britt Putzén, Helén Hedenljung, Christina Hedlund, Curt Renkonen, Karin Rosvik, Ingegerd Rönnbäck-Hedlund, Robert Rösth, Maja Samuelsson, Marie Sandström, Staffan Olofsson, Karina Sjögren, Ulrika Sjölin, Erica Stensson, Anna Strömberg, Anette Sundbom, Elisabeth Swedin, Patrik Sörell, Maria Westerlund, Ulla Lindgren Westermark, Astrid Feychting Wolff, Annika Winning, Sonja Nilsson, Agneta Öberg, Lena Carlsson, Lars-Göran Boström, Hans-Erik Bergström, Jan Dackenberg, Claes Cahier, Henry Forsgren, Rolf Persson, Carin Stiberg, Kerstin Trigell, Göran Pettersson, Tomas Sikström, Olof Burström, Thomas Hedlund, Karin Arvidsson, Roland Carlsson, Håkan Gustafsson, Jan Långström, Margareta Fransson, Karin Karlsson, Marie Lundin, Gunilla Brinck, Vivianne Larsson, Inger Nilsson Wåhlstedt, Tanja Nilsson, Catarina Norén, Vivi-Ann Hansson, Margareta Hübinette, Olof Kleberg, Desirée Kemi Wikzén, Ante Dahlstedt, Tomas Kerslow, Lars Tibell, Robert Dahl Norsten, Christoffer Jonson, Dan-Ove Willman, Kirsi Abrahamsson, Bengt Hultman, Sorja Karpu, Maria Hedblom, Åsa Söderberg, Michael Norén, Anders Persson, Svante Lindroth, Michael Lindblad, Gunnar Leissner, Bernt Nilsson, Anders Sundén, Imri Sandström, Carl Arnö, Ann Landström, Anette Sundbom, Eva Arvidsson Gunnar Balgård, Katarina Mazetti, Kjell Wedin, Ulf Salander, Jenny Larsson, Ewa Larsson,

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *