13 DECEMBER LUCIADAGEN

I dag, den 13 december kallas Luciadagen.

Yes meine Damen und Herren, i dag gläds vi åt Luciadagen. Här kommer mitt bidrag till denna glädjens dag.

Först förflyttar jag dig till lördagen den 1 december 2001, när en höguppsatt Umeåpolitiker, AK, det vill säga Anna-Karin Sjöstrand, och jag träffades på ett galleri i Umeå. AK var undvikande, så jag ringde upp henne på förmiddagen dagen därpå, söndagen den 2 december, och frågade henne om det hade hänt något mellan oss eller om jag bara inbillade mig att hennes klädsamma kyla var svalare än vanligt? Hon svarade genom att fråga, har inte Marie-Louise ringt till dig?

Nej, svarade jag.

Hon kommer att göra det, upplyste den underkylda AK.

Vad handlar det om, vaskade jag vidare, men AK:s korta svar var att Marie-Louise kommer att ringa upp mig.

Fru Sjöstrand la på luren och jag ringde till fru Marie-Louise Rönnmark. Inte heller hon ville berätta vad saken gällde, utan hon insisterade på att hon och jag skulle träffas på hennes arbetsplats klockan 20.00 samma dag.

Ett tête-à-tête på första advent, en söndag klockan 8 på kvällen? Är det så vi skall fira Herrens ankomst, undrade jag.

Ja! var det korthuggna, oromantiska svar som avslutade samtalet.

Prick kl. 20.00 kom Marie-Louise Rönnmark, dock inte ensam utan i sällskap med Anna-Karin Sjöstrand. Det var kallt och halt ute, de var frusna och gravallvarliga. Vi gick upp i Marie-Louises rum och efter att jag försökte lätta upp stämningen genom att föreslå Marie-Louise att på sedvanligt vis ringa sin sekreterare och beordra henne att beställa te med några förfriskande smörgåsar, sattes deras förhör i gång. Det handlade om de knappa 11 sidorna från mitt senaste bokmanuskript vilka jag mailade till dem natten på Karl XII:es dag.

Varken Anna-Karins Helan eller Marie-Louises Halvan var ens till hälften glada över det de hade läst, nej, de var helt rasande. Fru Sjöstrand förmedlade ett lärostycke i vilket hon refererade till en minnesvärd tv-duell mellan Olof Palme och Torbjörn Fälldin i vilken Palme själv fälldes av sin egen taktik, det vill säga han inte bara visade att han var Fälldin vida överlägsen som debattör utan han helt förintade honom med sin överlägsenhet.

Det svenska folket fattade då tycke för den underlägsne Fälldin och borgerligheten vann, konstaterade den välmenta folkpartistiska kulturnämndens viceordförande.

AK menade att det jag skrev exempelvis om teaterkonsulenten från Umeå teaterförening, Frida Holmgren, var helt och hållet sant, men att styrkan i mitt framförande kommer att vinna sympatier åt henne, samt att jag, och därmed hela kulturförvaltningen, kommer att sluta som förlorare.

Då hänvisade jag till mitt mail i vilket jag förbundit mig att lyssna på deras goda råd och försäkrade att stryka allt som hade med Umeå att göra från manuskriptet, något som Sjöstrand kommenterade med att hon var säker på att jag skulle göra alla nödvändiga strykningar men att det skulle knappast räcka. ”Du kommer att vara otroligt ensam om du utger ditt manuskript”, hotade djävulens sakförare, det socialdemokratiska kommunalrådet fru Marie-Louise Rönnmark.

Jag var inte beredd att låta mig hunsas ytterligare utan jag reste mig och lovade att tänka på saken.

Dagen därpå, måndagen den 3 december, satt jag på Äpplet mitt emot Sjöstrand och vi lät oss utfodras på skattebetalarnas bekostnad.

Då och där sade jag till henne att jag på inget vis var nöjd med söndagens möte, eftersom det på ett obehagligt vis påminde mig om det östeuropeiska skräckvälde som jag hoppades att jag genom min flykt från Tjeckoslovakien hade slitit mig från.

Sjöstrand ville inte diskutera det, utan proklamerade att ”vi kan ta upp det senare!”

”Senare” var klädd i vitt nattlinne och hade begravningsljus växande ur hjässan, det var den 13 december, Luciadagen. Alla gladdes åt att få fira ögonläkarnas syrakusiska skyddspatronessa, hon som klöste ut sina ögon och skickade dem på ett fat till en hednisk yngling som var förälskad i henne. Man sörplar glögg på arbetstid och man proppar sig full med pepparkakor, som enligt utsago omvandlar vilken grobian som helst till en snäll och timid varelse. Stadsdirektören Jan Björinge kan inte fått i sig så många kilo av den varan eftersom han lät sin sekreterare kalla in mig på sitt arbetsrum samma dag kl. 15 noll noll. Tur att det var en torsdag. Fredagen den 13:e lär sällan föra något gott med sig enligt skrockens skräcktradition.

Förutom Björinge fanns även chefsförhandlare Bengt Forsberg i rummet när jag kom in. Jag bjöds på kaffe och pepparkakor för att även jag skulle få den snälla touchen och så sade Björinge att det är lika bra att vi går direkt på saken. ”Jag tycker att du fungerar mycket bra i Chefsforum och i de sammanhang där jag är med, men jag tycker inte att du kan stanna längre i organisationen”, tillkännagav Björinge och kanske på grund av att vi omslöts av den italienska Luciadagen lät ”organisationen” för mig som ”maffian”, men eftersom pepparkakorna redan verkade på mig, anförtrodde jag inkvisitorerna inte detta, utan jag sa, ”Jaha”, och tittade på chefsförhandlaren Bengt Forsberg. ”Du Bengt, ert överläge känns inte riktigt bra, skulle du ha något emot att jag pratar bara med Janne?”

Bengt tittade på stadsdirektör Janne och denne gav sitt samtycke och därmed avlägsnade sig Bengt Forsberg från rummet under cirka 30 minuter. Under den tiden tog jag upp den konflikt som stadsdirektören och jag hade med varandra angående min uppfattning om att han censurerade mig. Jag sade att jag kände mig besviken på honom eftersom han vid flera tillfällen hävdade att allt är glömt, och att han vill vara vän med mig, träffa mig privat, uppleva skoj med mig, men att allt bara verkar vara en kuliss. Det var det inte, dementerade stadsdirektören Björinge och fortsatte, ”men du kan ha vilken uppfattning du än vill om den saken. Man kan inte vinna alla krig. Du har även presidiet mot dig … ”

”Jag visste inte att vi krigade”, sade jag. ”Vi hade olika uppfattningar om vissa saker vilket är förståeligt inte minst med hänsyn till att mitt uppdrag aldrig blev tydligt definierat. Marie-Louise tror på intuition och annat mumbo jumbo, och jag lyckades inte luska ut vad uppdraget var …”

”Därför bör vi nu få ut det bästa av situationen”, avbröt stadsdirektören.

”Och vad är det, enligt dig”, frågade jag.

”Du skall självmant säga upp dig och flytta från Umeå med ett års lön på fickan…” Han kollade min reaktion och fortsatte: ”Dessutom är jag villig att betala dig de två dagar och annat skräp som du ständigt tjatar om. Vi ombesörjer även flytten till Jönköping eller vart du än väljer att flytta. Vi skall sörja för att du blir fullt nöjd.”

Han tittade på mig och undersökte om han hade lovat tillräckligt eller om han borde spä på med ytterligare några löften.

”Jag lyssnar”, sa jag neutralt.

”Medge att det är ett oerhört generöst erbjudande efter bara tre månaders anställning.”

”Du får ursäkta, men här håller jag inte med dig”, sade jag på ett sätt som antagligen inte lät övertygande nog eftersom han sa:

”Jag vill ändå råda dig till det, eftersom det andra alternativet är att vi helt enkelt kickar ut dig och då kan det lätt, till och med mycket lätt, hända att du går helt lottlös!”

Den nuvarande liksom mina förra befattningar har jag inte fått gratis och jag är väl medveten om både arbetsgivarens så väl som arbetstagarens plikter och rättigheter, så jag svarade milt så att han skulle märka att jag hade överseende med hans klumpiga hästhandlarfasoner:

”Jag är inte säker på att jag håller med dig, Janne. Du försöker ånyo förhandla med mig så som du gjorde när du anställde mig, så jag är bekant med ditt sätt att förhandla och jag är fortfarande inte imponerad, jag tycker att det är bäst att vi tar in Bengt, vad säger du?”

”Jo, det blir bäst så.”

Chefsförhandlaren tågade in och stadsdirektören tog till orda:

”Jag och Vladimir hade ett bra samtal med varandra”, konstaterade Björinge och så knöt han an till det samtal som han för en kort minut sedan inte rönt någon större framgång med: ”Du skall inte tro, Vladimir, att jag kommer med ett bud som kan förhandlas och formas om så som det var under anställningsförfarandet, utan du får bara två bud. Antingen säger du upp dig frivilligt med alla de förmåner som det innebär för dig, eller också kickar vi ut dig och då riskerar du att du inte får ett enda öre. Då blir också vårt missnöje med dig allmänt känt, du blir utan betyg, och du får mycket svårt att hitta ett nytt arbete.”

Det blev tyst en kort stund och jag begrundade varför han återigen upprepade det absurda förslaget? Ville han imponera på Bengt Forsberg med sin hårdhet, ville han demonstrera ett kompromisslöst budskap? Var han direkt korkad eller hade Björinge och Forsberg redan fördelat rollerna mellan varandra enligt en klassisk och förlegad förhörsteknik där Björinge var den dumme, oresonable och hårde, medan Forsberg var den mera förstående, den som kunde tillstå men även förvänta sig eftergifter?

”Nå, vilket väljer du?!” avbröt Björinge.

Jag vände mig till Forsberg: ”Bengt, både du och jag vet att ni inte kan kasta ut mig och om ni nu till äventyrs gör det så måste ni fullfölja det åtagande som mitt kontrakt, som är upprättat mellan kommunen och mig, förbinder er till.

Detsamma måste väl gälla samtliga överenskommelser som Janne ingick med mig i kommunens namn.”

”Det är jag inte säker på!” svarade chefsförhandlaren Forsberg något oväntat. ”Du kan faktiskt gå utan någon som helst ersättning!”

”Jag tar risken”, svarade jag bestämt. ”Jag tänker under inga som helst omständigheter själv säga upp mig.”

På kvällen samma minnesvärda Luciadag ringdes jag upp av en kompis, hon undrade hur jag hade det. Björinge hade ringt till henne, så hon kände följaktligen redan till de två alternativen jag ställdes inför och hon sa: ”Jag tycker att du skall låta dig kickas Vlado. Du behöver inte vara rädd att de skulle våga göra något avsteg från kontraktet. Det har varken Janne eller kommunen råd med, utan det är ett för Janne typiskt tafatt försök att billigt, snabbt och utan bråk komma undan.”

På morgonen kl. 7.45 dagen därpå, ringde Björinges sekreterare och meddelade att Janne Björinge ville träffa mig klockan 8.00. Kunde jag komma med så kort varsel?

Självklart, svarade jag.

Klockan åtta var jag på plats, så även Björinge och Forsberg. Jag cyklade på de ishala gatorna, för att ta emot sparken.

– Hur har natten varit, frågade Björinge.

– Vad tror du, svarade jag.

– Har du funderat på vårt erbjudande?

– Jag gav er mitt svar redan igår.

– OK, vi gav dig möjlighet att välja …

– Du har alltid behandlat mig som en riktig vän.

– Så om du inte går med på att säga upp dig frivilligt …

(en lång paus under vilken jag var helt tyst)

… så väljer vi att fullfölja kontraktet. Du får 24 månadslöner.

– Det är bra, men jag vill påpeka att det rör sig om 30 månadslöner, då jag har ett halvt års uppsägningstid.

Björinge tittar på Forsberg, Forsberg tittar på Björinge, Björinge tar till orda:

– Som sagt vi är beredda att fullfölja kontraktet. Är vi överens?

– Så här långt, fast jag är ingen expert på uppsägningar …

(När jag till stadsdirektören Jan Björinge sade: ”Jag är ingen expert på uppsägningar”, så åsyftade jag inte bara hans kroniska beteende att tillskansa sig total makt genom att på ett kirurgiskt vis avlägsna sina motståndare och skapa en panisk rädsla om sin existens hos dem som finns kvar, utan jag åsyftade även den kultur som han är en produkt av: Jan Björinge fick själv sparken från sin tidigare arbetsplats …)

– Så jag antar att det är OK att vi tar in Marie-Louise och Anna-Karin?

– Det kan jag inte ha något emot.

Fru Rönnmark och fru Sjöstrand äntrade schavotten och konstaterade att det var tråkigt att jag måste sluta, något som jag odelat höll med om.

– Den 19:e kommer vi ta upp det på nämnden och från och med den dagen är du avskedad med omedelbar verkan. Till dess hoppas jag att du förstår att allt är en intern angelägenhet och att du inte får diskutera det med någon utanför detta rum.

– Tror du att jag tänker skryta med att jag fick sparken, replikerade jag och både Björinge och Forsberg skrattade artigt eller också tyckte de att det var något komiskt. Med dessa hala herrar vet man aldrig … Hur som helst: samtidigt som jag höll mitt löfte, har de i förloppet insatta, på ett lömskt sätt och i ond mening spridit information till massmedia, som i ett flertal organ och artiklar med feta rubriker tydligt skandaliserat mig på falska grunder.

– Finns det någon möjlighet att jag får träffa dig innan den 19:e, frågade jag Rönnmark och hon svarade att hon skulle försöka hitta någon tid som skulle passa både henne och Anna-Karin.

– Det är dig jag vill träffa, upprepade jag.

– Jag låter dig veta.

Innan Rönnmark och Sjöstrand gick ut fick jag skaka hand med dem så som är brukligt efter en fair play match.

Betongmetoder och ett numerärt överläge, där jag ensam skulle försvara mig inför en flock anfallande vargar som ställde mig inför fait accompli, fullbordat faktum, betraktas som rent, ärligt spel av Björinge, Rönnmark, Forsberg & co.

Detta är den korta redogörelsen om hur jag fick 1,9 miljoner för de svartlistade och (nästan) förbjudna Lathundböckerna, ”Lathund för ambitiösa katter. Del 1: Metamorfoser enligt Ovidius, Kafka och Oravsky : En nervkittlande historik krönika kring ouppklarade och uppklarade brott” och ”Lathund för ambitiösa katter. Del 2: Rhapsody in blue and yellow för blågula och rödgröna katters ett till flera in- och utandningsorgan : En nervkittlande historisk krönika kring uppklarade och ouppklarade brott”.

(I min bok, ”KULTUREN BAKOM KULTUREN, ett hållbart alternativ till myter, lögner och förtal”, avslöjar jag händelser som du, försagde skattebetalare, troligen inte hade en blekaste aning om. Så rusa till närmaste bibliotek, så länge det fortfarande lånar ut böcker.)

Ämbetsmannen Michail Jevgrafovitj Saltykov-Stjedrin förvisades från sin arbetsplats och sin stad på grund av sina berättelser. När han efter åtta år återvände, skrev han satiriska avslöjanden om den bestickliga ryska byråkratin under namnet Stjedrin vilket betyder Givmild. Han utvecklade ett bildspråk som hans läsare förstod till fullo men som censuren inte kunde angripa. Detta hände i mitten av adertonhundratalet. Genom att sälla mig till Saltykov har det socialdemokratiska kommunalrådet och sedermera även ordförande i Umeå kommuns kulturhuvudstadsutskott Marie-Louise Rönnmark och ryttaren med den brutna lansen, den hale stadsdirektören Jan Björinge, sedermera vd för Umeås Kulturhuvudstadsbolag i början av det 21:a århundradet ytterligare förlängt den alltför långa raden av namn på sanningssökande, avslöjande medborgare vilkas undersökande frispråkighet bestraffades med munkavle och yrkesförbud. Publius Ovidius Naso, Dante Alighieri som Friedrich Engels beskrev som ”vårt tidevarvs första universalsjäl”, Guido Cavalcanti, François Villon, Martin Luther, François Marie Arouet de Voltaire, Charles Baudelaire, Thomas Thorild, Erich Maria Remarque,Thomas Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Charlie Chaplin, Aleksandr Solzjenitsyn, Wolf Biermann, Yilmaz Pütün alias Güney … Vi blev exulerade, härskarna har kastat ut oss från sina palats och trädgårdar. Men blev det ordning i deras riken för det? Vi har lämnat förnuftets och demokratins territorium.

Så mycket om försöket att stoppa utgivningen av mina ”Lathund för ambitiösa katter”-böcker, min uppsägning från den bekväma platsen som kulturchef på Umeå kommun och minnet framkallt av observationen ”För när många ger sig på en så är det den ensamme som får omgivningens sympatier”.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *