21 FEBRUARI INTERNATIONELLA MODERSMÅLSDAGEN

Den 21 februari är det internationella modersmålsdagen. Dagen instiftades av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald. 

För dem som försvarar det obefläckade språket, måste den samtida vardagen te sig något obehaglig, eftersom det i dag är svårt att helt undvika möten med folk från andra kulturer som medvetet eller omedvetet behandlar det svenska språket på ett öron- och ögonpinande vis. För oss andra är denna tortyr synonym med oundviklig och välkommen utveckling.

Salman Rushdie, Kazuo Ishiguro, Vidiadhar Surajprasad Naipaul, Ben Ockri, Vikram Chandra, Rohinton Mistry och Arundhati Roy är några som skriver på, för en beskyddare av status quo, ”iögonfallande dålig engelska”. De flesta andra framhäver just dessa invandrade författare som språkförnyare, ergo som nya och livsviktiga skott på traditionens prunkande träd.

Det stolta svenska språket, den stolta svenska traditionen, har inget behov av självutnämnda eller statsfinansierade språkväktare om det är meningen att språket, och inte en petrifierad tradition, skall leva vidare. Liksom den moderna engelska, och även amerikanska, litteraturen i hög grad har den etniske, gentemot en mumifierad ”akademi” arrogante författaren att tacka för sin imponerande livskraft, har även den svenska litteraturens Parnass en hel del att vinna genom att blanda blod och saliv och acceptera en viss grad av ”orenhet”.  

Göteborgs kommunstyrelse prisbelönar välskrivna tjänsteutlåtanden. Priset 1989 – alltså bara för 26 år sedan – fick en i kurialstil författad kria som inleddes: ”Stadskansliet hemställer att kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige besluta

1/ att uppdra åt fritidsnämnden att, med beaktande av innehållet i motionen och i stadskansliets tjänsteutlåtande i ärendet 1989-01-18, i samarbete med fastighetsnämnden och övriga berörda nämnder och andra organ utreda förutsättningarna för ett Ungdomens Hus i Göteborg, samt

2/ att motionen skall anses besvarad genom beslutet enligt mom 1. ovan.”

Kul. Inte sant? 

Den främste bland de danska högromantikerna, Adam Gottlob Oehlenschläger, knöt an sitt författarskap till sextonhundratalet, det vill säga den danska litteraturens gyllene tid, medan hans samtida, Hans Christian Andersen, befläckade den danska litteraturen med influenser från främmande, till och med orientaliska, källor. Dessutom stavade Andersen lika bra som den något dyslektiske kungen Carl XVI Gustaf, och det kulturella etablissemanget höll på att skratta ut honom totalt.

Vi minns naturligtvis dagligen den kultiverade Oehlenschläger tack vare nationalsången ”Der er et yndigt land”, som är författad av honom. Men de kritiker som hånade Hans Christian – märk hur familjär jag är med honom – är ihågkomna av liknande orsaker som den rebelliske Mozarts samtida motpart, den musikaliskt korrekte Antonio Salieri. 

Epitetet ”språkligt inkorrekt” är släkt med det officiella värdeomdömet ”entartete Kunst”, det vill säga konst som är ”urartad” och ”degenererad”. Från kravet på korrekthet till kravet på även ”politisk korrekthet” är steget kort, vilket alla som mötte exempelvis censorn Zjdanovs krav på renhet, säkerligen kan intyga.

Den språkliga korrektheten är ett påfund som den rädde klamrar sig fast vid och på så sätt bara förlänger sin smärta förorsakad av rädsla för förändring och xenofobi.

Av det ovanskrivna har det redan genant påtagligt framgått att jag varken är någon Cornelis Vreeswijk, Harry Schein, Ilmar Laaban, Georg Klein, Zenia Larsson, Sigrid Combüchen eller Jacha Golowanjuk; invandrarförfattare som väcker min avund när jag ser den lätthet och det djup som finns i deras förhållande till det svenska språket. Men numera klarar jag mig, och som du vet, hittar jag inte bara förlag som vill ”ge ut mig”, utan även läsare och läsare och läsare och läsare. Vägen dit var inte oproblematisk.  

Landet som jag rymde ifrån hette Tjeckoslovakien på den tiden, och delen öster om Mähren hette redan då Slovakien. Jag är född i den östligaste delen av Slovakien och därför är det inte lätt att bestämma mitt modersmål. Modern flydde nämligen från Zakarpatska oblast i västra Ukraina och hennes modersmål var rusinska. Men det språket talades inte i min födelseby, utan det var ungerska. Fem år senare flyttade vi till ett slovakiskt talande område…

De slaviska språken ligger så pass långt ifrån det svenska att om man inte behärskar engelska, tyska eller andra språk som är gångbara i Sverige, tvingas man att lära sig svenska relativt snabbt. Jag minns att jag läste ”Romeo och Julia” i Carl August Hagbergs översättning efter ungefär tre månader här i landet. Jag läste lika mycket i ordboken som i dramat, vilket jag studerade på både svenska och slovakiska samtidigt, för att kunna jämföra, och jag tyckte att denna inlärningsprocess var intressant och underhållande i princip hela tiden.

Jag tror att jag efter ett år var lika bevandrad i mitt nya språk som jag är i dag. Detta gällde mitt ordförråd. Att självständigt och helt utan hjälp också kunna skriva ner mina tankar grammatiskt rätt, är en helt annan och utdragen historia. Det är som att efter en svår hjärnskakning i en bilkrasch arbeta sig tillbaka till förarsätet och vinna ett 24-timmarsrally.  

Det finns folk som vanligtvis önskar sig det som de har svårt att uppnå, och inte har direkta förutsättningar för. Helen Keller är en självskriven hjältinna och inspirationskälla för alla oss som vill hitta den osynliga dörren genom vilken vi kan gå in DIT, det vill säga till platser som inte var menade för oss.

Den i barndomen poliodrabbade OS-sprinterdrottningen Wilma Rudolph är en annan sådan hjältinna. Den tredje hjälten är Demosthenes som trots sin stamning, trots hål i gommen, trots axelryckningar och spasmer, trots så svaga lungor att hans röst knappt hördes, trots oförmågan att forma munnen och tungan för att uttala vissa bokstäver, trots en tillbakadragenhet och blyghet, blev antikens störste talare, tack vare målmedveten träning med kiselstenar i munnen och genom andra osannolika, dock verksamma hjälpmedel.

Jag kan rabbla upp ytterligare ett 50-tal musik-, idrotts- och litteraturhjältar som med sin vilja bevisat att deras handikapp varit lika oöverstiglig som Berlinmuren. Jean Dominique Beuby författade sin bok ”Fjärilen i glaskupan” med sitt vänstra ögas blinkningar, det vill säga med den enda muskel av kroppens flera tusen som han hade kontroll över.

Tycker du att du kan, eller tycker du att du inte kan, så har du rätt i båda fallen.  

Önskan att ta i besittning det man inte har förutsättningar för är inte enbart mänsklighetens drivande kraft, utan det kan även vara dess gissel, vilket alla kan intyga som haft det tvivelaktiga nöjet att konfronteras med en människa som i folkmun sägs vara på fel plats. Dessa motpoler kan definieras som utvecklingens dialektik. Ett steg fram och ett något mindre steg tillbaka. Mänskligheten går ständigt framåt även om energiåtgången i några fall kan vara oproportionerligt stor.

Vad har detta med fallet Vladimir Aurum Oravsky att göra?

Låt mig börja långt borta i tiden.

Jag var en A-elev, om betygen utgör grund för en bedömning. Bara stora A. Alltid och så långt ögat kunde nå. Två skavanker fanns det dock; det var modersmålet och ryska. Som schemalagt skolämne alltså. Där var jag hopplös i kvadrat. Om modersmålet är det språk man ammar sig till, så var mitt modersmål något som ingen någonsin hört förut, förutom min far, jag och de vänner och grannar som min invandrade mor outtröttligt berikade språkligt.

Ryskan, som var det enda obligatoriska språket på skolschemat, var jag inte bättre i och hade inte min moder i hemlighet matat vår ständigt berusade husvaktmästare Slivka med plommonbrännvin, så skulle han högst sannolikt i en av sina kontinuerliga rapporter till polisen angett, att min felande ryska hade sin orsak i min i grunden felaktiga inställning till vårt ryska brödrafolk.  

Trots denna min monumentala oförmåga att lära ett språk, beslutade jag mig för att inte bara lämna mitt land och flytta till ett annat – där ett slaviskt språk till vardags var lika gångbart som swahili, utan jag bestämde mig även för att nyttja det nya språket som ett osvikligt verktyg för anskaffning av aktning och välstånd.

Kunde polacken Joseph Conrad, ungrarna Stephen Vizinczey, Arthur Koestler och George Mikes, österrikisk-ungerskan Gitta Sereny, irländaren Samuel Beckett, tjecken Milan Kundera, svensken Joel Hägglund mera känd som Joseph Hillstrom eller Joe Hill, för att nämna en oktett bland ett tjog av mina språkhjältar, så borde även jag kunna, måste jag ha fantiserat i stället för att utgå från min begåvning, det vill säga fakta, och riktigt tänka till. Men när har en anorektiker märkt att det benrangel som stirrar på henne från spegeln som ett döende koncentrationslägeroffer inte är likt en klotrund statsledare?

För en hel del utlänningar låter det svenska språket lika melodiskt och differentierat som ett nagelstreck på svarta tavlan. Inte för mig. Jag tycker att det är ett oerhört vackert språk inte minst när det är mina barn som talar det. Men skillnader mellan långt ”y” och kort ”i” eller ”ä” och ”e”, ”o” och ”u” existerade inte för mig, och både vokaler och konsonanter kunde komma och gå och byta plats sinsemellan precis hur de ville, så det var ett helt företag att slå upp nästan vilket ord som helst i en ordlista. Det finns nämligen inte så få permutationer på ett ord med säg sju bokstäver. Pröva själv!

Det finns dock saker som är svårare att bära än det ovan skrivna, eftersom de möjligen kommer att ha en livslång verkan:

Jag har aldrig talat mitt modersmål med mina barn, eftersom jag önskade att de skulle genomgå samma inlärning som andra svenska barn. Då jag inte hade något barnspråk på svenska, talade jag vuxenspråk med dem. Om jag någonsin sa ”nalle” så menade jag en mobiltelefon, jag sa alltså ”björn” när jag talade om eller i pekboken pekade på en björn. En katt var en katt eftersom ”kisse” i min värld var slangord för en läroverkselev.

Jag sjöng inga svenska barnvisor för mina barn eftersom sådana inte fanns i mitt huvud och alla vet hur sådana låter när man lär sig dem i vuxenålder. Alienation fanns där från starten; jag talade på alla vis ett främmande språk med dem.

Vore mina barn pojkar så skulle deras växt och utveckling räcka mig en hjälpande hand. Tjejer, hävdar min hustru, dras automatiskt till dockor, smink och modegrejor och det är dessvärre ämnen och en livsstil som än så länge inte förenar oss så värst mycket. Språket är mycket mer än de ord det består av, vilket det kan ta smärtsamt lång tid att upptäcka och komma över.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *