30 SEPTEMBER ÄPPLETS DAG

I dag, den 30 september är utnämnd till ”Äpplets dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Äpplets dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

EN FORSTA APPELL TILL SVERIGE

Den amerikanska solen stod redan högt och belyste det nya hemmet.

– Vilket vackert äpple det är på tröjan som mormor stickat till dig, det ser nästan ut som ett hjärta. Skynda dig nu är du snäll. Klockan går.

Pojken sänker tjurigt blicken och skickar slamrande iväg grötsleven över frukostbordet.

– Bråka inte nu. Tror du att pappa hade en sådan här ny, fin tröja när han var liten? Nej, han hade minsann två äldre bröder som först slet kläderna innan han själv fick ärva dem.

– Du har skämt bort pojken, det är där felet ligger. Hela det här landet klemar med barnen. Allt skall de ha och när de har tröttnat, skall det vara nytt. Och det gamla? Rubbish, i soporna med det bara. Tusen och åter tusen, ja hundratusentals dollar kastas bort varenda dag. Det är min själ kriminellt. Och du unge man, du är så god och sätter på dig trojan som mormor skickat. Omedelbart!

Tystnaden är obeveklig. Pojken tar motvilligt emot den framsträckta tröjan.

– Så skall det se ut! Inget kärringpjosk! Nej, annat var det förr. Hyfs och lydnad fick vi lära oss och det mådde vi min själ inte illa av. Och i skolan var det ordning och reda, vi barn satt ordentligt i vara bänkar och höll käften. Ville vi gå på dass fick vi räcka upp handen och be om lov.

Yllekvävd gråt avbryter fadern. Tröjhalsen är för trång och vägrar att släppa igenom pojkens huvud.

– Låt honom vara. Har du inga känslor i kroppen för din egen son? Han kan väl inte rå för att tröjan är för trång!

– Sure, alltid ar det mitt fel när något är galet i den här familjen. För trång i halsen! Nej, låt honom springa ut naken i kylan så att han lär sig uppskatta våra kläder.

– Lyssna inte på pappas dumheter gubben min. Han menar inget med det. Nu skall vi leta upp något annat till dig. Du kan ju inte komma tårögd och uppskärrad till skolan, hur skulle det då gå med koncentrationen och skolarbetet?

– Ha, ”skolarbete”?!

Fadern övergår till att tala i moderlig förklädnad. ”Gubben min, du skall inte arbeta för hårt i skolan nu. Det viktigaste är att du trivs, ser du.” Trivs! Må bra! Ha! Allt är så förbaskat ”great” och ”nice” i det här landet att man bara vill spy. Men sanna mina ord, resultatet blir därefter.

– Nu var pappa dum igen. Seså lillgubben, nu tar vi tröjan vi köpte i förra veckan.

Sonen kränger ledigt på sig en tröja, modell National Hockey League med siffror och vederbörlig text. Allt med en triumferande blick mot fadern.

– Det liknar ju hin håle själv.

Fadern övergår till en rad populära amerikanska svordomar.

– Lyssna en sådan duktig far du har. Nu skall han lära dig svära också. På två språk till och med.

Modern vänder sig mot sin man.

– Dina svordomar är förstås bättre kunskap för din son än den skolan lär ut, eller hur? Stackars mormor, hon skulle bara vetat vilken ohyfsad vilde jag gifte mig med.

Pojken mumlar något otydligt om att mormor är lika antik som tröjan hon stickat. – Shut up! Vad säger du om mormor? Vad in hell lär de dig i skolan?

Trotsigt förklarar sonen att gamla människor bara krånglar. – They are out of time, de har gjort sitt. Det har kompisens nya morsa sagt.

– Du pratar inte på det viset om min mor, din egen mormor. Akta dig du, annars skall jag minsann…

Modern söker fånga faderns blick för att få stöd. – Säga så om mormor som skickat så många presenter. En fin tröja och allting… ”Gamla människor har gjort sitt…” Det var det värsta jag hört. Och du, uppfodrande mot fadern, – du säger ingenting! Det är snygg uppfostran du gett din son.

– Kan man få lite frukost ro, frågar fadern vrålande, – eller är det för mycket begärt? Stäng av den förbaskade stereon, den måste väll inte stå på i ett. Det räcker med tjat från ett håll för att jag skall få sår i öronen.

– Gnäll du bara! Jag vet nog att du struntar i min mor, det har du alltid gjort.

– Vad i helsicke säjer du? Måste du blanda in din släkt i det här, säger fadern och slår träsleven i bordet. – Hur många gånger har jag inte hjälpt henne med huset, trädgården och alla jädra frukttrad som skulle tuktas? Och vad fick jag för det?

– Fick för det? Du skall då alltid ha och ha. Fick du inte ett fint armbandsur kanske?

– Jo, jo, på den arbetstiden kunde jag ha byggt mig själv en speldosa med inbyggt klockverk.

– What’s speldosa, undrar sonen försiktigt?

– Speldosa! Vet du inte vad en speldosa är. Det är en, en… Vad i helsicke heter speldosa på amerikanska? Snyt dig inte vid bordet unge! Ta hit en bit av pappret istället så skall jag rita en speldosa. Ger du mig toapapper, det går ju knappt att rita på det. Shit! Såja, ser du vad det är nu?

– En toalettdörr? Sonen gissar glatt men frågande.

– Toalettdörr! Vad in i h… lär de honom i skolan? Han ser ju inte skillnad på en dassdörr och en klocka med spelverk! Hur kan man förväxla ett praktverk med ett dass? Har ett dass visare kanske?

– Nej, men ett lock, försöker sonen med ett kvävt skratt.

– Nej, kyss mig någonstans. Han är ju en fullständig idiot.

– Nu lugnar du ner dig, avbryter modern. – Jag skall minsann skriva hem om det här. Stackars mormor, vad skall hon tro? Hon som snart skall resa hit och hälsa på oss. Men nu måste vi skynda oss gubben min, så att du inte kommer försent till skolan.

– Komma för sent till vad? De lär sig ju ingenting där. ”Ett dass har ett lock som en speldosa.” Herre Gud! När jag var i hans ålder fick jag minsann arbeta och hjälpa till med försörjningen. Då var det inte tid att leka eller sitta i någon skola och hänga.

– Jasså, låter det så nu! Efter vad jag har hört var du inte till någon större hjälp.

– Skall jag nu lida för min sjukliga barndom? Har jag inte lidit tillräckligt, kanske? Min mor fick kräfta och gick bort innan jag själv kunde stå på benen, far blev inte gammal han heller och två av hans bröder dog i spanskan. Lungsot och kolera och annan skit härjade i varenda buske, egentligen är det ett under att man lever. Och hur ofta fick man äta sig mätt? Hur skulle jag då kunna arbeta när jag var sjuk och undernärd?

– Ja, ja , det hörs varifrån din son har fått sin attityd till arbete, kontrar modern. -Äpplet faller inte så långt ifrån trädet.

– Mycket roligt. Bred på bara. Så är det alltid, när det är något som är fel, så nog kommer det från mig. Jag kan ramsan utan och innan vid det här laget. Är vi inte två som är föräldrar till honom kanske? Det var väl ingen jungfrufödsel? Svara mig nu! Varför gifte du dig med mig om jag nu är så kass? Why? Fadern söker ögonkontakt med sonen för att få stöd, men denne viker undan. – Nej, tig bara, fortsätter fadern. – Jag vet nog vad det var som drog. En bil, kontant betald och några ärligt ihop sparade kronor på banken. Det var vad du var ute efter.

– Blanda inte in en gammal räntlös sparbanksbok i det här. Det var då det och idag har ju alla människor bil. Ah, dessa gnällande karlar!

– Du skall passa dig jäkligt noga så du inte ångrar vad du säger!

– Ha, jag har redan ångrat det mesta!

Utan ett ord tar fadern upp tröjan som sonen nyss kastat ifrån sig på golvet. Samma tröja som mormodern har stickat och skickat till sitt barnbarn. Han virar yllet om handen och med ett enda slag tystar han fyrkanalstereon, symbolen för deras burgna anpassning i det nya landet, som stolt skulle visas för mormor vid hennes besök. Skrällen ekar i tystnaden och fadern vet att han fått sin hämnd. Fadern drar sig tillbaka till sonens rum, ett eget rum som han själv aldrig hade när han var liten. Han lämnar sin son som inte vet vad en speldosa är, lämnar sin fru som vårdat stereon som ett begåvat barn. Han tänker på sin far som dog i ett land som inte lät honom åldras i fred. Han blev i alla fall inte så gammal att han blev onyttig. Han skall inte själv heller ligga någon till last. Han skall redan nu säga upp sig. Från sonens skrivbänk tar han fram papper och penna. Skall han begå självmord? Eller skall han kanske skriva ner sina minnen? Och då blir, kan hända, det har bråket också till någon glädje! Inte för att han vill påstå att Madame Flaubert skulle verkligen tagit gift, eller att Tolstojs fru kastade sig framför ett tåg; men det är en sak att fantisera och skriva om stora ting som självmord, och något annat att nedteckna den lilla vardagen.

Å andra sidan, vem skulle glädjas åt ett astrakan äpple idag?

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *