30 MARS PÅSKTIDER

Påskägg fyllda med kulturgodis

Numera är det inget snack om den saken: mat är kultur.

Eterns och det skrivna ordets kulturkypare sprider intensivt detta budskap med samma förståelsegrad som den som talar med mat i munnen.

Jag blev nyligen till leda serverad en berättelse om någon smörsångare som tillfälligt bytte sitt namn till en färg som kan definieras som frånvaron av alla andra färger förutom sin egen. Ett P1-program som låtsades vara kritiskt granskande, nämnde att inte mindre 300 artiklar skrevs om denna begivenhet som, visade sig, var inget annan än en reklamkupp för en viss sockerbombspralin. (O)händelsen diskuterades hit och dit av mer eller mindre insulinchockdrabbade kulturkyparhjärnor. Det är bara en enda fråga som inte ställdes och därmed inte heller fick något svar: Har denna kupp ökat försäljningen av denna pralin?

Om inte, då har pralinföretaget slängt en avsevärd slanthög i sjön på en försäljningsreklam som förutom kulturkyparna och reklammakarna ingen tjänade på. Jag har i alla fall inte köpt en enda bit av sagda konfekt.

 

En kompis och jag besökte en Jönköpingsrestaurang som saluför sig under namnet Den Småländska Kolonin. Jag har upplevt flera trevliga stunder där, fast det var på den tiden då stället hade en annan ägare och hette Svarta börsen. Då satt vi alltid i deras antika vinkällare, avskilda från restaurangens offentliga platser. Miljön, maten och personalen var av den kvalitén, att jag till och med accepterade att jobba som copywriter åt dem, trots att jag är känd för att jag inte är lätt att övertalas till liknande uppdrag.

Nu satt vi där på den alltför dyra restaurangen med ett nytt management och försökte, jag upprepar, försökte, att ägna oss åt varandra, men blev stup i kvarten avbrutna av än den ena än den andra i och för sig trevliga servitören och sommelieren och vattenpåfyllningsutbytesstudenten från Frankrike och alla ville ta hand om oss med en intensitet mera passande en palliativ vård för livets slutskede än en restaurang för människor som vill samtala med varandra.

Alla dessa avbrott med ständigt nya hors-d’œuvre i samma storlek som standardapotekspiller, serverades med vita handskar på, ja, du läste rätt, och som ingen beställt och inte heller hade någon lust till, och till det, en flod av testfrågor, om man är nöjd och i vilken grad och huruvida man var i behov av blöjbyte eller vad det nu var all denna ängsliga omsorgsundersökning ville ta reda på.

Men det mest irriterande skulle bara komma: ett föredrag som, med hänsyn till portionernas storlek eller snarare litenhet, antagligen både varit kvällens non plus ultra och dyraste post, omöjligt att skolka ifrån.

Jag undrar, är det bara jag och mitt bordsällskap som inte är överdrivet intresserade av ett utdraget föredrag om att den skärva av djuret som inom kort skulle bli en integrerad del av min lekamen, blev ömsint slaktat med en kniv vässad på en slipsten tillverkad i södra Tchad, och att den anis med vilken den till oigenkännlighet smaksatta veteprodukten, transporterades hit av miljöcertifierade mulåsnor? Visst är all denna kunskap intressant, men jag tror att jag som kund oftast väljer en restaurangsamvaro av andra grunder än hunger och törst på postdoktorala kunskaper.

Däremot, och här menar jag att jag även kan lära ut något till personalen på det ovannämnda fin-fina matstället, förhåller det sig så, att mat uppfattar man och bedömer man med flera sinnen samtidigt. Och en av de mest utslagsgivande, är luktsinnet, som specialiserar sig på doft och lukt.

Till huvudrätt beställde jag ”kalvrygg, prosciutto, tomat & konjak”, mitt sällskap bad att få ”skreitorsk, bondböna, brandad, buljong på mussla & smör på hummer”. Båda rätterna såg bra ut och smakade troligen enligt kokkonstens alla regler. Men jag kan inte uttala mig om det, åtminstone inte med säkerhet. Torsken nämligen doftar mycket intensivare än kalven, och varje liten kalvryggsbit som jag inmundigade, doftade och därmed även smakade, torsk.

Det är sådan kunskap som en kunnig restaurangpersonal bör förmedla till sina kunder och helst inte genom att kunden förvärvar det genom en saltad nota. Den nyttobetonade kunskapen väger tyngre än den som vi blev matade med.

Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *