DE SKRÄCKINJAGADE FARTVIDUNDREN

av Kennet Strannerklint

Det var några stora monsterliknade farkoster som hade lockat oss till uppvisningen. Jag hade försett 8-åringen med små gula öronproppar när de stora muskelmotorerna uppåt 600 hundra hästkrafter dundrade fram på stora traktordäck. Så plötsligt intog den banan. Ljudet kändes igen. Men den såg ut mer som en superbentränad bodybuilder. Det var världens i särklass största Harley Davidsson-motorcykel som dundrade fram. Bara åsynen hade fått den mäktigaste president i den mest aktade motorcykelklubb att känna sig som en flugskit.

8-åringen hade sedan tidigare börjat intressera sig för motorsport. Intresset kallas Blixten och är en f.d. asiatisk minicross. Jag har väl aldrig förstått om den har fått namnet pga farten eller om det är de vita spetsliknande dekorerade på sidorna. Det har i stort sett blivit dagliga turer på skogsvägarna ute på landet. Blixten behöver brumma av sig lite som det heter. Själv behöver jag motionen så att inte knapparna ska börja ryka i byxorna.

Nu skulle det bli stor motorcrossuppvisning på arenan. Allt från 4-åringar till de mest erfarna stuntmännen gjorde de mest häpnadsväckande hopp som tänkas kunde. De flög över 10-talet bilar, genom eld och över stabpersonalen som var utplacerade som mänskliga sköldar efter hoppen. Sonen till en av de skickligaste stuntmännen i truppen, en 11-årig kille, hoppade med en 85 kubiks motorcross. Han flög 20-talet meter med och landade en knapp ½ meter från sin egen pappa. Bara det finns marginal så spelar det ingen roll hur stor den är.

Turen var nu kommen till de riktigt stora skräckinjagade fartvidundren. De åkte med full fart och mosade andra mindre bilar som inte hade en chans att överleva. Även ett par ansedda automobiler från Berlin Mekaniska Werkstad blev som små platta plåtpaket efter behandlingen. Hade man varit representant för ett försäkringsbolag så hade man haft det svettigt en sådan här kväll. Frågan är vem som hade varit vållande och vem som hade kört på vem? Så alla dessa seriekrockar dessutom. Sedan hade proceduren upprepats från krock 1- 30. Även om skaderegleraren hade varit på plats hade han aldrig kunna reda ut vem som skulle betala självrisk och vem som skulle få sänkt bonus.

Så började James Bond musik att strömma ut ur högtalarna. När man i ögonvrån fick se en sportbil komma körandes på två hjul trodde man först inte sina ögon. Nästa tanke var väl att det kunde vara självaste Daniel Craig som var på ett nytt hemligt agentuppdrag. När så två likadana bilar, likt ett isdanspar, formligen dansade på två hjul genom arenan var man nästan övertygad om att man såg dubbelt. Långt innan datorernas framfart har man alltid förundrats över hur skickligt filmskaparna i England trickfilmat när de tillverkat Bondfilmerna. Då man fick reda på att truppen hade medverkat i de riktiga Bondfilmerna förstod man att verkligheten slår dikten. 

En äventyrslysten fransman tog så plats i en liten skrotbil och körde i full fart. Han fick en annan bil landandes på taket i ett våldsamt kraschnummer. Nu fanns det inget tak kvar. Och ingen vindruta. Fransmannen låg nu till synes helt livlös nere i den helt mosade bilen. Speakern skrek: -Oj, oj, oj, det där gick riktigt illa och sedan tystnade han. Publiken höll andan. Alla förstod ju hur det hade gått. Medhjälparna rusade i ilfart fram till den kraschade bilen. Ingen normal människa kan överleva en sådan smäll. Man väntade ju bara på att höra ambulanssirener runt kröken. Nu förstod man också att Fonus-representanter snart skulle stå där givakt med sina visitkort. 

Men den lille fransmannen visste när han skulle ducka. Han överlevde med blotta förskräckelsen. En halv minut senare kravlade han sig ur bilen. Till synes helt oskadd. Det gick ett sus genom publiken som nu försiktigt började andas igen. Han höll hjälmen i sin högerhand vinkade glatt med vänsterarmen när han sprang ett ärevarv runt banan. Applåderna haglade genom arenan. Fem minuter senare mekade han med en motorcykel. Det var tydligen en hel vanlig dag för honom på jobbet. För mig hade det varit en livsupplevelse och med all säkerhet den sista jag skulle ha upplevt.  

Dagen efter satt 8-åringen på motorcrossen igen. Vi var ute på vår vanliga skogsrunda. –Pappa, såg du när jag flög över stenen? Hoppet kanske inte var så högt, men drömmarna var dess då högre.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *