GAMMALT I SKIVSTÄLLET 2

VLADIMIR ORAVSKY LYSSNAR PÅ FILMSOUNDTRACK 2

Under denna rubrik kommer Vladimir Oravsky återminnas soundtrack han skrev om för länge, länge sedan.  

Son Volt

A Retrospective: 1995 – 2000  

Warner Bros./Rhino 8122 74619-2  

I’ve Got To Know är en av de många sånger signerade Woody Guthrie som olika filmskapare placerade i sina filmer. Exempelvis Tim Robins i Bob Roberts. 

I’ve Got To Know kan du nu ta del av i Son Volts version på denna skiva. Countrylåten Looking At The World Through A Windshield gör inga hemligheter av att den är designad för långtradarchaufförer och återfinns fortfarande bland lastbilsförarnas favoritsånger. Son Volts inspelning gjordes för soundtracket till filmen Feeling Minnesota.  

Och när vi ändå är på färd, så vill jag göra dig uppmärksam på skivans spår nummer 12, betitlad Tulsa County. Det är en ballad skriven av Pamela Polland och Tulsa County är mig veterligen hennes mest kända komposition. Den har framförts av ”roadmovieskompositörer” Taj Mahals och Ray Cooders band The Rising Sons och senare av The Byrds, som också var med om att producera några av Pollands andra låtar, och som spred Tulsa County världen över på road-LP:n Ballad Of Easy Rider.

Det finns ett tydligt släktskap mellan Son Volt och The Byrds, så jag behöver knappast orda mer om Son Volts musikpreferenser.  

Son Volts vokalist, gitarrist, keyboardist, munspelspelare, kompositör och bandledare Jay Farrar slet sig loss från sin grupp och arbetade solitärt. Det välljudande soundtracket till filmen The Slaughter Rule är en Jay Farrar kompositionskapelse.

Vill du se Son Volt uppträda på film då rekommenderar jag filmen Farm Aid ’96. Då får du se även gruppen Hootie and the Blowfish och The Beach Boys. 

Rent musikaliskt är mitt favoritnummer på samlingenA Retrospective: 1995 – 2000 Jay Farrars låt Straightface. I det får man en hård blandning mellan Bob Dylan och Bruce Springsteen.

 

Disney’s Bästa  

Walt Disney Records 5050467-8255-2-9

Ytterligare en retrospektiv. Nu mellan åren 1938 och 2004.  

På två fullmatade CD:er med fyrtiosju nummer och en sammanlagd längd på två timmar och tretton minuter kan man lyssna på diverse svenska artister som Björn Skifs, Peter Jöback, Loa Falkman, Per Myrberg, Lars Ekborg, John Harryson, Olof Thunberg, Hans Lindgren, Mille Schmidt, Bert-Åke Varg, Stig Grybe, Margareta Sjödin, Monica Forsberg, Jan Rippe, Peter Ragmar, Frank Ådahl, Johan Halldén, Rolf Bengtson, Stefan Feierbach, Bertil Engh, Thomas Hellberg, Kalle Lundberg, Robin Bivefors, Åsa Wisborg, Mats Åhlfeldt, Bobo Håkansson och Jan Malmsjö framföra mycket kända men även mindre kända nummer från Walt Disneys gamla och nyare filmer. Det är Snövit och de Sju Dvärgarna från anno 1938, Pinocchio från 1940, Dumbo från krigsåret 1941, Bambi och Svärdet i Stenen båda från år 1942, Lejonkungen 1994, Den lilla Sjöjungfrun 1988, Skönheten och Odjuret 1991, Aristocats 1968, Djungelboken 1966, Mary Poppins 1963, Askungen och Alice i Underlandet båda från 1948, Aladdin 1992, 101 Dalmatiner 1951, Herkules 1997, Micke och Molle 1977, Djungelboken 2 2003, Ringaren i Notre Dame 1996, Pocahontas 1995, Björn Bröder 2003, Tigers Film 1999, Filmen om Nalle Puh 1964, Peter Pan 1951, Nasses Stora Film 2003, Lady och Lufsen 1952, Tarzan 1998, Mulan 1998 och Kogänget från år 2004. Det är inte mindre än 66 år i sällskap med Disney. Det är nästan en mansålder.

Hur många generationer påverkades av Disneys estetik, moral och budskap? Hur många människor? Är det bra eller dåligt? Hur många andra sånger trängdes undan för att bereda plats åt olika Disneynummer? Och är det bra eller är det dåligt? Och i så fall för vem och i vad motto? Det heter ju inte för ingenting att den enes bröd är den andres död. Eller?

Flera av de filmsoundtracknummer som är representerade på CD:n Disney’s Bästa låter betydligt bättre på originalspråket. Men jag tycker kanske så på grund av att jag inte är uppvuxen med de svenska rösterna. Och alla vet att mammas köttbullar är alltid bäst oavsett hur de smakar. 

Och när jag ändå för mammas (och inte mamma’s) köttbullar på tal, så vill jag inte undgå frågan varför samlingen heter Disney’s Bästa och inte Disneys Bästa? 

 

Crosby, Stills & Nash: Greatest Hits

Atlantic / RHINO 8122 76537-2 

Betyder titeln Disney’s Bästa detsamma som Disney’s Greatest Hits? Eller är det möjligen så att det som är det bästa inte nödvändigtvis är det som slog bäst rent kommersiellt?  

Under försommaren 2005 pågick en annonskampanj i svenska TV-kanaler för en livekonsert med den återuppstådda supergruppen Crosby, Stills & Nash. Påpassligt passade man på att göra reklam för gruppens album Greatest Hits. Fast numren på denna samling är inspelade på slutet av 1960-talet och på 1970-talet. Jag har varken sett eller hört Crosby, Stills & Nash version 2005 och det skall jag kanske vara tacksam för. Men helt säker kan jag inte vara.

I början av året 2005 återuppstod även en annan legendarisk grupp för några kvällar, nämligen Cream och denna supergrupp bestående av bland annat den slagverkande farbrodern Ginger Baker född krigsåret 1939, spelade skjortan även av den mest optimistiska förväntningen. Jag hörde dem på en Internetkanal och jag vill svära på att Cream Senior var mer vitala och mer snärjande än då det begav sig på slutet av 1960-talet, då Cream var på var mans läppar och i var mans öron.

Men tillbaka till detta inslags huvudattraktion Crosby, Stills & Nash. 

De ovannämnda The Byrds var David Crosbys stora genombrottsband, där var han en av sångarna och spelade elgitarr, Stephen Stills sjöng och spelade med Buffalo Springfield, och Graham Nash ”härstammar” från den oförglömliga engelska kvintetten The Hollies där han komponerade, spelade rytmisk gitarr och var en av vokalisterna. Vet du det, så är det högst sannolikt att du hör gruppen Crosby, Stills & Nash musik inom dig.  

På Greatest Hits finns faktiskt alla Crosby, Stills & Nashs stora nummer: Southern Cross, Teach Your Children, Guinnevere, Our House, Carry On/Questions och inte minst Suite: Judy Blue Eyes.  

Det hjälper inte om du så står en vecka i värsta tvärdrag för att få alla dessa Crosby, Stills & Nashs känsloframkallande toner och ord ur huvudet.

Vill du läsa om Crosby, Stills & Nash, så rekommenderar jag Dave Zimmers bok Crosby, Stills & Nash. The Biography. Vill du se dem på film så skall du se dokumentärfilmen No Nukes, om konserten där de uppträder tillsammans med Bruce Springsteen & The E Street Band eller någon av de tre Woodstock-konsertfilmer i vilka förutom Crosby, Stills & Nash du kan se och höra The Who, Country Joe and the Fish, Santana och Ten Years After. 

Crosby, Stills & Nashs sånger kan man höra i otaliga filmer inte minst när dessa utspelar sig under Vietnamkrigen. Crosby, Stills & Nash utgör nämligen tillsammans med Jimi Hendrix, The Doors, Bob Dylan, Count Five och The Grateful Dead ett musikaliskt landmärke för detta meningslösa krig inte minst på film.

 

The Grateful Dead Movie Soundtrack

WSM/RHINO 8122 79583 2 

Någon riktig deadhead, det vill säga totalt hängiven supporter av The Grateful Dead är jag ej, men det vore orätt att förneka att jag med förkärlek lyssnar på The Grateful Deads plattor. Inte minst de från deras mest utpräglade psykedeliska period. Och ändå vill jag utropa denna samling på inte mindre än 5 fullmatade CD:er betitlad The Grateful Dead Movie Soundtrack till 2005-årets soundtrack. Det är excellent och det är för de flesta smaker. Här finns psykedelisk rock, blues, världsmusik, elektronisk musik, country och jazzimprovisation i den blandning som är karakteristik för The Grateful Dead och därmed även oefterhärmlig.  

Är samlingen The Grateful Dead Movie Soundtrack verkligen ett soundtrack till en existerande film, eller gör man denna koppling till filmen i syfte att nå en större publik? Svaret är ett orubbligt YES, det är ett soundtrack och jag vill anmoda dig att skaffa denna riktigt underhållande film betitlad The Grateful Dead Movie och som distribueras på DVD-skivor om en sammanlagd längd på dryga 5 timmar. The Grateful Dead Movie är den Oscarsvinnande mycket kompetente regissören Leon Gasts dokumentär i vilken han blandar liveupptagningar från flera konsertuppträden på San Franciscos lovsjungna Winterland mellan den 16 – 20 oktober 1974 med bandmedlemmarnas i hög grad skärpta intervjuer och med Gary Gutierrezs häpnadsväckande animationer. Ett flertal kännare hävdar att Martin Scorseses film The Last Waltz från 1978, där The Bands avskedskonsert dokumenteras, är den ultimata filmen i denna genre, men jag hävdar att The Grateful Dead Movie kan orubbligt utmana The Last Waltz och stå emot den, trots att dess maratonlängd borde tala emot. 

Soundtrackets samtliga 43 nummer presenteras med ett utmärkt ljud och en förförisk stämning. Trummisen Bill Kreutzmann nummer Drums är ett av de ytterst få nummer som är av det korta slaget, de flesta andra nummer är på The Grateful Deads manér riktigt långa, liksom exempelvis min favorit sedan många år den skenbart improviserade Dark Star som är dryga 24 minuter kort. Yes kort. Så bra är den. Den är skriven av kompositören, sångaren och förstagitarristen Jerry Garcia, trumslagaren Mickey Hart, den ovannämnde trumslagaren Bill Kreutzmann, bassisten och vokalisten Phil Lesh, vokalisten och rytmgitarristen Bob Weir, textförfattaren och Garcias närmaste medarbetare Robert Hunter och vokalisten och klaviaturspelaren Ron ”Pigpan” McKernam och som vid inspelningens tillblivelse var dessvärre inte längre bland de levande.  

Om det finns himmelska musikscener då är Ron ”Pigpan” McKernam dessvärre inte ensam om att vara medlem i den utomjordiska sammansättningen av The Grateful Dead. Sedermera är även Jerry Garcia död, och så även John Kahn som arbetade med Garcia på de flesta av Garcias ”fritidsprojekt”, och så även Keith Godchaux som i filmen The Grateful Dead Movie och det tillhörande soundtracket lirar piano och så keybordisten Brent Myndland som ersatte Godchaux när denne tillsammans med sin hustru Donna Jean Godchaux lämnade The Grateful Dead efter de omskrivna förlustbringande konserterna vid pyramiderna i Giza hösten 1978. Men även Dick Latvala, The Grateful Deads världsberömde arkivarie befinner sig bland de döda.  

Om man inte visste bättre så skulle man kunna tro att The Grateful Dead kraschade med sitt flygplan ungefär som den excellenta sydstatsrockgruppen Lynyrd Skynyrd då Ronnie Van Zant, Steve Gaines och hans syster Cassie Gaines samt roadien Dean Kirkpatrick omkom. Även Lynyrd Skynyrds Allen Collins dog och så även Leon Wilkeson, den ene bara 38 år ung och den andra 39.  

Jagas The Gratefull Dead av någon förbannelse? Sanningen är den att de började sin karriär som ett husband vid Ken ”Gökboet” Keseys vidomtalade Acid, det vill säga LSD-experiment som skedde på statens bekostnad. Och börjar man med droger i unga år och vidhåller man vid sitt nyfikna misstag… Läs gärna vidare om detta projekt i boken I skuggornas hetta. http://strannerklint.se/text/filmanalyser/index.html 

Den ovannämnde Dick Latvala utgav högst sannolikt världens längsta rockgruppsarkiv på skiva. Det är betitlat Dick’s Picks Volume 1, 2 och så vidare fram till Volym 32, och hans The Grateful Dead-samlingar är inte så sällan bestående av tre CD:er. Det blir många timmar i sällskap med The Grateful Dead. The Grateful Deads diskografi omfattar cirka 100 titlar. Grateful Dead spelade och turnerade även med Bob Dylan och Burning Spear. Jane’s Addiction, Cowboy Junkies, Los Lobos, The Harshed Mellows, Indigo Girls, Warren Zevon, David Lindley, Bruce Hornsby, Dr John, Lyle Lovett, Suzanne Vega, Dwight Yoakam och Elvis Costello spelade in ett hyllningsalbum med The Grateful Deads nummer fyndigt betitlat Deadicated.

Bob Weirs syster Wendy Weir utgav boken In the Spirit, där hon ”dokumenterar” sina telepatiska samtal med Jerry Garcia efter det att han tog anställning i det himmelska The Grateful Dead.

 

Jerry The Grateful Dead Garcia är nämligen liksom polarna Jim ”The Doors” Morrison och Elvis Aron Presley fortfarande vid liv.

Elvis Presley: Ultimate Gospel

RCA/BMG 82876 60394 2 

Den här CD-plattan kan rekommenderas till dem som är ute efter en högklassig musikalisk stund oavsett vad deras förhållande till Elvis Aron Presley och till gospel är. På Ultimate Gospel medverkar förutom Elvis Gordon Stoker, Hoyt Hawkins, Neil Matthews och Hugh Jarrett det vill säga Elvis berömda kompgrupp the Jordanaires, Millie Kirkham som ”backade” Elvis så gott som under hela hans karriär, Ginger Holladay, June Page, Dolores Edgin, Elvis nära vän Charlie Hodge, Temple Riser och icke att förglömma Armond Morales The Imperial Quartet som under 60-, 70-, 80- och 90-talet utgav åtminstone 40 utmärkta album, de flesta i sydstatdsgospelgenren, men även med mera traditionell kristen musik, den som på svenska heter andlig sång – som om inte all musik var andlig. 

På tal om andlighet; det är värt att uppmärksamma att samme Elvis som lär ha spridit ”djävulens musik” det vill säga rock, sålde inte mindre än en kvarts milliard singelplattor med egna gospelinspelningar bara i USA.  

Elvis gospel är eklektisk, det vill säga man hör att det är Elvis gospel och att han vågar sig på att vidga ut den med country, r & b och ”dansband”… Och jag köper det eftersom när Elvis sjunger så gör han det med en sådan glöd att jag tror på hans ord och budskap och det är stort. Jag menar vem som helst kan framföra vilket budskap som helst, men inte så sällan märker man att det är en varg i fårakläder som sjunger. Eller hur trovärdigt lät det när Göran Persson sjöng sin jämlikhets- eller jämställdhetslovsång eller när allt i allo-minister Mona Sahlin sade med en nära på helt apatisk röst att ”jag är mycket upprörd när jag hör något sådant”?

Bland de 24 gospeln, nedärvda eller skrivna av Stuard Hine, Artie Glenn, Thomas A Dorsey, Charles ”Rusty” Goodman finns titlar Who Am I?, I John, If We Never Meet Again, Take My Hand Precious Lord, Crying In The Chapel, I Believe In The Man In the Sky, You’ll Never Walk Alone.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *