NÄR JAG SKULLE DÖDA EN KROKODIL MED BARA HÄNDERNA

av Kennet Strannerklint

Jag befann mig en bit söder om Negev-öknen i södra Israel. Utan att låta det minsta skrytsam utgav jag mig för att vara en riktig krokodildödare. Frågade mannen som stod bredvid mig om jag fick döda krokodilen som bara var ett par decimeter ifrån oss. Med bara händerna. För jag hade vare sig skjutvapen eller andra tillhyggen.

Om man rest med de vanliga charterbolagen till Eilat i södra Israel och samtidigt blivit sjuk, hamnar man på en privat läkarstation. Hos Doctor Morris. En mycket artig och korrekt engelsk herre med både yttre och inre stil. Jag kom i kontakt med Doctor Morris eftersom min fru hade drabbats av någon form av luftrörskatarr.  

Han har lagt stor del av sitt liv att hjälpa och ge läkarvård till beduinerna i öknen. När han efter väl förrättat verk skulle dra sig tillbaka ville beduinerna ge honom en avskedsgåva. De gav honom en fint snidad ask i trä. Det gick att öppna ett lock och i asken låg en några centimeter lång livs levande krokodil. Han döpte henne till Clarence. Med tiden växte Clarence upp som ”barn” brukar göra. Hon hade för länge sedan växt ur sin lilla träask och mätte nu 2 meter mellan de vassa huggtänderna och yttersta spetsen på svansen. Då Doctor Morris inte hade lyckats tämja sin krokodil, fick hon bo i en bur i trädgården. Clarence skulle också vara fin när sonen i huset nyligen hade haft sin bröllopsfest. Med hjälp av två fjärrmanövrerade gripklor hade hon fått en röd rosett knuten runt sin hals.

Men Clarence var fortfarande hans skötebarn. Jag stod med Doctor Morris och tittade på henne. Han berömde sin Clarence. Vi stod där alldeles tysta. Clarence var också tyst. Våra blickar mot Clarence såg ut att bli besvarade, då hon tittade på oss med sina brett placerade krokodilögon. Det skiljde bara ett galler emellan oss. Visserligen ett dubbelt sådant så inte nyfikna besökare skulle bli av med både armar och ben. Det var nästan andäktigt. Och så sa han: -Visst är hon fin? Jag kunde inget annat än att hålla med. Jag måste väl erkänna att jag aldrig tänkt på ett så skräckinjagade djur på det sättet förut. Men i denna stund och just för hans kärlek till Clarence så var hon på något sätt fin i alla fall.  

Stämningen framför Clarence blev lite tryckt. Tänkte jag var tvungen att lätta upp det hela lite med ett skämt. Man brukar fråga om man får klappa en ägares hund. Men om man är riktig tjenis med djuret så kanske man istället vill klia det. Jag stod just och letade efter ordet på engelska. Kom på att killa måste väl heta kill? Så säger jag blixtsnabbt, det jag sedan fick ångra, på det artigaste sätt jag kunde och med ett leende på läpparna: -Can I kill your crocodile? (Får jag döda din krokodil?)  

Doctor Morris tog ett steg tillbaka. Han vände sig mot mig med en skräckslagen blick. Han förstod att nu stod han öga mot öga med sin värsta fiende. Han hade överlevt ett hårt ökenliv med många faror i över två decennier. Men nu såg han sanningen i vitögat. Stämningen var fortfarande tryckt, men nu var den inte andäktig. Den var hotfull. Mitt fru som hade hört konversationen från några meters håll kom tillrusande och skulle urskuldande förklara situationen. Hon försökte översätta. – Ohh, he meant to itch. (-Åh, han menar att han bara vill killa henne.) 

Nu blev han ännu mer förundrad. Han stod framför någon stolle som ville klia hans krokodil. Han visste nog inte om han skulle acceptera situationen som en språkförbistring. Eller om det var min fru sätt att än en gång rädda mig från ytterligare en farlig krokodilfajt. Han fick till ett artigt leende i ena mungipan. Men i hans ögon lyste fortfarande hans skräckslagna blick. Morris visste nog inte om han hade med en psykopat att göra. Nu var det inte bara fara för krokodilens liv, nu kanske han även bävade för sitt eget. Vi backade nästan ut ur hans trädgård och försvann från området så snabbt som möjligt.

Ett år senare berättade jag om händelsen för några vänner jag träffade på planet. Vi var återigen på väg till Eilat. De ville knappt tro att det var sant att någon kunde ha en krokodil i en vanlig villaträdgård. De sa att de bara måste få träffa Clarence. Jag gick och drog på det hela i två veckor, men sista kvällen tog jag mod till mig. OK, vi går till Doctor Morris. Sagt och gjort. Jag var lite avvaktande på om han skulle känna igen krokodildödaren, men gjorde ändå bedömningen att risken skulle vara rätt så liten. Han sa att han kände igen mitt utseende, men kopplingen gjorde han aldrig.

Vi gick ut i villaträdgården. Jo då, mycket riktigt. Där var Clarence i sin bur. Jag upptäckte då till min lättnad att fortfarande ingen hade lyckats med konststycket att döda hans krokodil. Hon var sig lik. Enda skillnaden var att hon inte hade kvar den röda rosetten runt sin hals. Nu skulle vi få smaka på riktiga krokodiltårar, sa han. Men då det var i en mystisk flaska i hyllan tackade vi nej och gick ut januarinatten.

© Kennet Strannerklint

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren © Kennet Strannerklint, är dock oundgänglig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *