JOHN CLEESE OCH JAG PÅ HOTELL

Bäste herr John Cleese,

Det kom till min kännedom att ni var missnöjd med våra svenska hotell. Det är naturligtvis beklagligt och jag hoppas att de utpekade hotellens ledning kommer att ge er en ursäkt och sedan avgå. Om än inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag undrar dock om det var ni själv som bekostat vistelsen på dessa hotell? Om vistelsen var gratis för er, då menar jag att det var en smula otacksamt att beklaga sig. Skåda inte en given häst i munnen eller man får ta det som bjuds, är de moralregler som vi rättesnöresvenskar är uppfostrade med, tack vare Magdalena Ribbing och Drottning Kristinas sobra och allestädes närvarande levnadsguide. Sådana är vi, vi ödmjuka svenskar och jag förstår att en sådan celebritet som ni är, inte kan förstå det.

Men jag vill påminna er om, att ni inte heller var född med silversked i munnen, ni har själv berättat den tragiska historien för era vänner Tim Brooke-Taylor och de dessvärre alltför tidigt bortgångna Graham Chapman och Marty Feldman: ”We used to get up in t’ morning, at half past ten at night, ’alf an hour- ’alf an hour before we’d gone to bed, eat a lump of poison, work twenty-nine hours a day at t’ mill for ha’penny a lifetime, come ’ome, and each night, Dad would strangle us and dance about on our graves!”

Det är era egna, troligen en smula överdrivna ord sagda i affekt, herr John Cleese. Hur lätt är det inte att glömma bort sitt ursprung, när en överdimensionerad sedelrulle bildar en synlig utbuktning på ens smokingbyxor.

Och när er karriär med den Flygande Pyton Cirkusen tog slut, fick ni själv ta anställning på hotellet Filthy Towels. Har ni glömt bort även detta ödets bakslag?

Jag råkade se er i en dokumentärfilm om detta allt annat än anrika hotell och jag måste bekänna att om jag befann mig i era skor, skulle jag också be till gud att hacka bort en del av minnet?

Hur kunde ni behandla era hotellkunder på detta nesliga vis?

Om er hustru Sybil var bara lite mindre förtjust i golf, cigaretter, telefonkonversation och i er, skulle ni antagligen aldrig få leda detta sagda hotell, och inget annat hotell för den delen. Åtminstone inte i EU.

Jag har via Booking.com beställt och betalt hotellet som jag i det följande skall presentera för er herr John Cleese. Med egna pengar, dyra och dessutom redan skattade pengar.

Jag var inte alltför nöjd med det hotellet, så jag anmärkte på dess brister. För att hotellet inte skulle utsätta andra som har betalat en rejäl summa, för samma obehagligheter.

Och hotellet erkände att inte allt var så som var överenskommet och jag fick kompensation. Det kallar jag att ha en bra sjukdomsinsikt och att man strävar efter en bra kundrelation.

Här kommer ett fotografi på kompensationen

  

På gatan kostar denna nyckelring med ”pärlor” i plast 2 turkiska lira dvs. cirka 7 ärliga svenska kronor. Det är naturligtvis tanken som räknas och inte priset.

Nu skall jag redovisa för er herr John Cleese de anmärkningar jag hade på hotellet, och för att inte tråka ut er, sammanfattar jag dem i 10 korta punkter, och ett antal fotografier som jag tog på brottsplatsen. Jag menar hotellet, naturligtvis.

1/

Vi hade på Suitel Bosphorus beställt en ”svit Deluxe med 1 dubbelsäng eller 2 enkelsängar och STADSUTSIKT. Rum 501 som vi fick, hade ingen stadsutsikt, utan den inte alltför attraktiva vy som erbjöds oss var den som bifogade fotografier redovisar.

Denna vy kan knappast ens en jävig hotellägare kalla ”stadsutsikt”. Inte i Istanbul som med alla sina kyrkor och moskéer et cetera tillhör en av Europas vackraste städer.

2/

I reklamen för sagda hotell skriver http://www.booking.com/hotel/tr/suitel-bosphorus.sv.html? Faciliteter på Suitel Bosphorus. UTOMHUSTRÄDGÅRD.” Det är mycket möjligt att hotellet har en trädgård, men om så är fallet var denna helt oåtkomlig för hotellets gäster, då hela nedersta våningen, det vill säga även passagen till trädgården var omvandlad till en otillgänglig och ogästvänlig byggarbetsplats. Se foton.

3/

Hotellet, som enligt ingrodd smuts på flera ställen, måste ha några år på nacken, var över huvud taget omvandlat till en byggarbetsplats. Det revs och byggdes i lobbyn och till och med ingången var belamrad med byggmaterial. Se foton

4/

Åtminstone två elektriska kontakter på vår ”Svit Deluxe” var inte färdiginstallerade och säkerbyggda och jag vågar påstå att de var direkt livsfarliga. Inte minst den i den fuktiga toaletten och duschen.

Inte minst på natten, när det var kolsvart där, var det knappast rekommendabelt att fumla med handen för att finna den oskyddade och livsfarliga kontakten. Se foto

5/

Vårt ”Svit Deluxe”-rum var ett förlovat land för mygg och de otaliga myggsticken som vi fick natt efter natt förknippar jag mer med en billig utomhusvistelse i ett översvämningsdrabbat Nedre Dalälven, men inte med en dyr ”Svit Deluxe”. Se foto

6/

Vid åtminstone två tillfällen glömde den ansvariga hotellpersonalen klä täcket i påslakan, respektive lakan, utan vi fick själva hämta dessa.

7/

Vid åtminstone ett tillfälle glömde den ansvariga hotellpersonalen fylla på toalettpapper och vi fick hämta även det själva. Som om det ”Svit Deluxe”-hotellet var ett budgetbilligt, självbetjäningsvandrarhem.

8/

Handfatet saknade den nödvändiga proppen, som skulle hålla vattnet i det. Jag påpekade bristen redan dag ett och upprepade mina krav dag efter dag under hela vår vistelse. Trots upprepade löften, fick vi aldrig någon handfatspropp.

Jag skaffade en plasthink i stället, men denna var dagen därpå förvunnen.

9/

Istanbul är en mångmiljonstad som aldrig sover. Det vet jag väl, inte minst för att jag under månader arbetade där med en barnfilm. Men ett svit Deluxe-hotell borde absolut varna för det olidliga bullret som deras gäster kommer att utsättas för. Dörr till dörr med hotellet ligger nämligen nattklubben ”Dalí plus”. Se bilden. Pluset i nattklubbens namn står antagligen för de extra decibel som nattklubben sprider runt omkring sig.   

Officiellt hade nattklubben öppet ”bara” till kl. 02, men det minst sagt livliga livet utanför upphörde inte ens kl. 05 på natten. Fotografiet nedan är taget kl. 04:15.

10/

Vårt rum Nr 501 var beläget på 6:e våningen och man kunde ta sig dit och från det, antingen med en hiss eller genom att bestiga en smal spiralliknande trappa. Dessvärre funkade hissen inte alltid. Dessvärre funkade hissen bara sällan.

Så min käre herr John Cleese. Sluta klaga. Njut äntligen av livet i stället. Ni är åtminstone 76 år gammal och som ni själv säger med titeln på er pågående show ”Last time to see me before I die”.

Det är visserligen beklagligt att ett hotell då och då inte är helt tiptop, men dess ägare måste ha lov att kunna maximera sina vinster även på detta nesliga vis. Med er attityd får snart inte ens smör vara härsket. ”It’s outrageous, egregious, preposterous!”, som Jackie Chiles brukar säga. Och han är Attorney at Law.

Jag bifogar och skänker till er den pärlefulla kompensation som jag fick från Suitel Bosphorus. Jag vet att det är bara ett fotografi, men jag försäkrar er att ni föredrar den framför det plastiga the real thing.

© Vladimir Oravsky

Detta material får delvis eller i sin helhet kopieras eller på annat vis reproduceras, elektroniskt, mekaniskt, analogt och digitalt, eller genom tankeöverföring eller på annat outforskat vis, på papper, plast, band eller annan känd eller framtida substans, i blindskrift, i ljud- eller bildform; den får även musiksättas, dramatiseras, filmas, videoseras, animeras eller omvandlas till balett, mimföreställning eller sångspel, oratorium eller opera. Den får även användas i reklamsammanhang, i förbindelse med agitation och propaganda. En skriftlig överenskommelse rörande det ovannämnda med rättighetsinnehavaren (© Vladimir Oravsky) är dock oundgänglig. Vladimir Oravskys åsikter och uttryck, vare sig det är fiktion eller fakta, måste inte nödvändigtvis delas av Strannerklint Media.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *